Fan.

 

Fanfanfanfanfanfanfanfan!

Min mor sade gång på gång åt mig att svära inte var en vis mans ordspråk. Hon må ha rätt, men nog låter det väldigt mäktigt på papper.

 

Frustration.

Jag ger mig efter för dina omöjliga krav, å du ditt äckliga vidunder till plågoande! Hur kan jag leva med dig på min rygg?

Hur kan jag leva med mig själv? Hur kan jag fortsätta med att leva mitt liv som om inget kommer att förändras snart när precis allting jag gör är endast, kanske, gynnsamt för mig själv? Allting kändes så bra för några veckor sedan, när mitt ego fick näring. Egot behöver alltid näring, alltid! Varför är denna skuld så svår att bära? Vetskapen förtär mig inifrån sakta...

 

Lustigt att veta, dagen man blir myndig öppnas plötsligt en gammal sparfil i ditt liv kallad skuld och startar en grundlig genomgång av de många filer som lagrats. Sedan startar den en systematisk radering av allt. Ja, all. Du märker det inte först, men så småningom lär du dig att det inte finns så mycket subtilt kvar som du kan skylla på dina föräldrar. Ju snabbare åren fortlöper därefter, (och tro mig, de springer fram så fort du blundar) desto mindre klandrar du dem för du inser hur lite de bär skuld för alla de val du har gjort och kommer att göra. Du är din egen lieman och kommer som sådan att en dag få böja dig för pöbelns yxa. Din hals har ett saftigt pris och inte dina föräldrars.

 

Frustration.

Du kan slänga dig genom ett fönster.

Skuld.

Dig förtjänar jag.

Ovisshet.

Varför kom du med? Allting var så avgjort, så avklarat och så pass säkert att jag inte längre behövde oroa mig för dig. Så varför?

 

Val och tankar, jag förstår er inte.

Först nu inser jag innebörden av de val jag gjort: armén, det avstånd den skapar från allt i mitt liv samt frånvaron som uppstår, hur jag sårar nära och kära samtidigt som de får leva med vetskapen att jag frivilligt gjort ett aktivt val att lämna dem.

Självfallet vet alla, lika mycket som jag, att inget ankare är stort nog om en människa står mellan ett val av att ruttna för all framtid eller göra det enda vettiga som han eller hon just då står inför eftersom denne eller denna inte riktigt har hittat någon annan lösning på sin framtid. Jo, jag är fortfarande evigt glad över den underbara, fantastiska möjlighet som står framför mig. Samtidigt så kommer jag sakna så många, så mycket!

 

Inte nog med detta så står jag framför en drös icke avklarade affärer. Ja, en större del av dem kommer jag ha tid att lösa innan jag beger mig men samtidigt har jag ett svårt val till i en snar framtid, men eftersom den redan har på sätt och vis införskaffat sig ett kontrakt på en längre, obestämt tid finns det lite jag kan göra annat än att begrunda det beslutet eller bryta det. Vad jag skall göra är för mig ovisst eftersom jag själv inte vet var jag förhåller mig till denna fatala situation.

Det blir att fortsätta. Se vad som händer och panikslaget skriva ner en blogg då och då. Ironiskt nog vill jag referera till något en yngre, ursinnig, Emil sade till två av sina scouter tidigare i år när han fann de aningen för irriterande samt patetiska:

 

"Livet suger. Lev med det!"

 

Vem är patetisk egentligen?

Snön föll på hennes nakna kropp

Han såg henne smälta

Vatten rann utmed kinderna

Förbi ögon som aldrig mer ser

 

Ut i ett inte som ingen vill uppleva

Bort från en värld som bara vill glömma

In i ett sorl där fågeln kvittrar än

Den sjunger för en förlorad själ

En vän, hemkommen

 

I gläntan av frost stod jag

Åskådaren på första plats

Beskådade jag hur allting föll

Bitar som inte längre passade in

 

Trots det är tiden inte slut

Hennes leende må vara fruset

När vintern sargat hennes kropp

Smälter vårens värme isen bort

 

Väntan verkar evig för den ynklige

Någonstans finns svaret skrivet

Det vet han inte ännu

Kanske aldrig

Låt honom leta tills han inte kan leta mer

 

När han väl finner svaret

Låt honom betvivla det en stund

Låt honom slitas i tveksamheten

Lidelsen väcker lustens eldar

 

Och när hon väl har smält

Skall han inte längre se

Svaret kommer vara funnet

Men för sent, ack så sent

 

För då vill han inte svaret veta

Nej, inget hellre vill han göra

Än att glömma det han förstått

För då är han redan blind.

Mitt namn för mig har alltid varit något självklart som helt enkelt inte haft någon övrig betydelse förutom att det tillhörde mig och var något jag associerar med mig.

 

Saker och ting som en människa ser varje dag blir lutligen objekt eller abstrakt tagna väldigt mycket för givet i tid och otid, så även för mig.

 

Namnet "Emil" yttras åt mitt håll genomsnittligen 20 gånger dagligen över en period på 365 dagar och jag skall snart fylla 20 år. Det blir totalt 146 000 gånger som folk uttalat mitt namn dagen jag fyllt 20. Siffror kan ljuga och jag misstänker att mitt uppskattade medelvärde antagligen också är underskattat. Siffran är kollosal oavsett ifall mitt namn uttalats 10 gånger om dagen i 20 år (73 000) eller 40 gånger (292 000), men vad betyder det för mig?

 

"Emil" härstammar från det romerska namnet Æmilius men kom till Sverige via den franska varianten Émile. Namnet betyder "vänlig", även om min kopp påstår att Emil skall betyda "Den ivrige". "Ivrig" var en betydelse som jag växte upp med och som jag därför alltid lutat mig mot då jag faktiskt var rätt ivrig i min barndom. Fast ivrig kan alla vara, därför har namnet i sig aldrig riktigt betytt något djupare. Vi formar våra egna liv, så också innebörden av vilka vi är vilket slutligen präglar vårat namn.

 

Ibland kan det även innebära hur dina val påverkar andra och samtidigt sätter även deras tycken prägel på ditt namn, vad tänker vi exempelvis när vi hör Heliga Birgitta, Carl Bildt eller Adolf Hitler?

 

Att ha som utgångspunkt vad just du tycker om ditt egna namn är både nyttigt och motiverande, enklare än så blir det inte! Precis dessa tanar reflekterade jag över eftersom jag tidigare idag hade skrivit på med mitt alldeles egna namn. Så slog det mig att jag aldrig någonsin tänkt över vad "Emil" betyder för mig.

 

Ja, vad betyder det? Jag vet inte. Hela mitt liv har namnet varit så självklart att när jag nu stannade en stund i tiden och undrade kunde jag inte och kan fortfarande ej känna igen namnet. Emil är något främmande för mig och det kunde lika gärna ha varit en främlings namn bokstaverat framför mig. Jag känner inte igen Emil, eftersom Emil och den här mannen har vuxit ifrån varandra. Emil som mina föräldrar tänkte på och Emil idag är inte helt samma person. Förmodligen visste de det från början och kommer alltid älskla mig oavsett, trots det är mannen i spegeln ingen Emil.

 

Just nu vet faktiskt denne man ej vad en Emil bör vara, inte heller vad namnet har blivit. Någonstans på vägen i separationen har en schism bildats och just nu vet jag ej vad som krävs för att ta språnget tillbaka.

 

Först måste jag finna svaret på vad namnet betyder, men för att hitta svaret måste jag samtidigt hitta mig själv.

 

Resan är påbörjad, hur lång den blir återstår att se.

Jag skrev en dikt till dig.

Jag måste ha varit i andra eller tredje klass. Den typen av tredje klass som inte röker eller springer runt på fester för att göra sig populär utan som leker herren på täppan vid pingisbordet. Den typen av tredje klass som läser multiplikationstabellen istället för molekulär biologi.

Dikten var som du kanske kan förstå inget vidare, men den var till dig. Du fick den aldrig.

 

Jag ångrade mig. Du skulle aldrig någonsin få läsa den. Självfallet var det endast av ren blyghet för jag kunde redan på förhand gissa mig till svaret. Mycket skall behöva sägas innan jag börjar tro på att inget är förutbestämt, för barn och vuxna kan-då som nu-förutse vissa svar beroende på hur väl de faktiskt kan bakgrunden till de faktorer involverade i spelet. Min blyghet kunde därför tolkas som ren feghet, men också kanske jag redan var medveten om att du skulle ignorera mig för resten av min bleka existens, existensen som fanns att sitta i två skolbänkar bakom dig vill säga.

Jag ångrade mig. Inte för att den dikten skulle innebära något livsavgörande för min del, du skulle ändå fortsätta leva ditt liv som om jag var luft. Nej, för att den dikten idag hade fungerat som en påminnelse över hur naïiv jag var som faktiskt kunde hoppas på någon sådan som dig. Jag kasserade en dikt, så nu skriver jag ett brev till dig istället för att jag vill att du skall veta.

 

Du var alltid som ett litet ljus för mig. Du drog mig till dig som en mal söker en elektrisk lampa, varje gång jag kom för nära brände du mig och jag fick akta mig så att du inte skulle innebära slutet för mig. Den kraften kunde du fritt disponera, är du stolt?

Likt en värmevåg begav jag mig allt närmre dig för att nästan vara inom räckhåll, en rörelse, eller ett leende riktat till mig? Kanske bara en blick? Varje gång jag kände att det skulle hända sköt du bort mig och så var jag på ruta ett, statisten bakom den präktiga röda ridån som drog i rep men utan någon vetskap över hur de egentligen fungerade. Jag var i skuggorna, den osynlige pojken som ingen egentligen märker eller bryr sig om. Ett tyst lidande. Du valde aldrig mig, inte då, inte någonsin. Istället valde du han som hade det vackra svalliga håret, klassens mest eftertraktade kille. Ja, du vet. Han som kallade dig hora. Killen var till hälften man och det gillade du, han överträffade mig på alla sätt och vis. Fast jag skulle aldrig någonsin kalla dig hora. Sedan när han var trött på dig gick du över till den vackre blonde killen, han med musklerna och ett bländande leende. Han som var otrogen mot dig. När också han hade lämnat dig gråtandes var det jag som höll ditt hår när du knappt kunde andas, fast det minnes du väl ändå inte?

Efter den gången var det du som lovade dig själv att alltid hålla din gard högt, men var det inte veckan därpå som du föstes ner i gräset bakom gympasalen? Tyvärr kommer jag inte ihåg varken killens namn eller utseende eftersom jag inte tordes följa efter er runt byggnaden, det kändes fel på något vis. Fast ni hade aldrig sett mig om jag så stod precis ovanpå era nakna kroppar.

Denna gången var det inte jag som lade en varsam hand på din axel, för det ber jag om ursäkt. Allt blev lite för mycket för mig så jag begav mig hem, jag hörde däremot att du hade fått ett rykte i skolan. Antagligen också mitt fel, hade jag varit där skulle du sluppit blivit kallad för hora. Jag skulle aldrig någonsin kalla dig hora.

 

Var du tog vägen vet jag ej. Du tynade bort, var den energiska flickan försvann fick vi aldrig veta. Det kanske var lika bra det. Fast jag hade gärna velat veta. Vi hade aldrig blivit vänner, inte ens bekanta. Du använde mig lika effektivt som dina killar använde dig. I slutändan var det du som användes av oss alla, din energi absorberades av alla, mig inklusive. Vad de ville ha fick de att må bra, när du blev kvar lidandes hände det att det var jag som försökte hjälpa dig och det fick mig att må bra. Fast jag sade aldrig hora.

 

Jag vet att du aldrig skulle vilja ha mig. Så blåögd är jag inte idag. Du valde en annan väg, visste du att den var så självdestruktiv? Jag skulle aldrig ha sagt att det var ditt fel, kanske hade jag inte heller bett dig att tänka dig för men du var lätt att förföra. Så varför gjorde jag aldrig samma sak som de andra? För att jag inte kunde.

Det fanns stunder som jag bara ville skrika åt dig att det då var rätt åt dig som faktiskt betedde dig på det viset, men jag kunde inte. Du led tillräckligt och jag var bara den tysta killen som ville dig väl. Dessutom förtjänade du inget av vad du fick uppleva, ingen tjej i världen skall behöva utstå ens ett uns av vad du fick leva med, det vill jag att du skall veta.

 

Jag kasserade en dikt, nu skriver jag ett brev. Du kommer aldrig få läsa det. Istället kommer det att ligga säkert i förvar hos mig, i mitten av ingenstans där ingen någonsin skulle bry sig att leta. Trots att jag inte åstadkommit något i mitt liv förutom sakliga ting hoppas jag att någon som jag en dag hittar detta brev och inspireras av mina ord. Kanske denna någon har modet att utföra det jag aldrig någonsin vågade, kanske behöver inte fler som du misshandlas av denna sorglösa världen. Kanske.

Kanske kommer någon som du en dag upptäcka den sorts killen som aldrig skulle behandla dig fel. En som aldrig skulle säga hora.

 

 

 

 

 

 

Inspirerad av texten:

"Vi som tröstade dem när de grät,

Vi som höll deras hår när de kräktes,

Vi som aldrig sade hora.

Vi är också de som aldrig blir deras."

-Okänd författare, insändare i Metro (2007)

Jag vet inte riktigt vad som fick mig att gå in på detta ämne, eller faktiskt kan det nog hänvisas till hur mycket jag engagerar mig i ämnet och hur pass det påverkar mig, och bör påverka alla känslomässigt.

 

I ”De osynliga våldtäcktsmännen” skrev jag uteslutande om män och kvinnor som attraherades av att se inspelade autentiska filmer eller bilder av människor som blev våldtagna och hur fel jag ansåg denna ”verksamhet” var.

 

Denna gång tänkte jag bege mig in i en gråzon som är väldigt kontroversiell men sällan debatterad i dagens media eftersom folks åsikter ofta är kluvna i ett för-och-emot-läger så långt ifrån varandra att schismen nästan går att ta på. Nej, det är inget populärt ämne, desto mer är det därför värt att ta upp.

 

Eftersom det finns en inofficiell marknad för autentisk våldtäcktspornografi, ja hade 100% av tittarna som upptäckte dessa sidor/filmer blivit lika pprörda som jag skulle nätet idag varit obefläckat av denna ohyggliga subgenre, anser jag att man borde finna ett mer konstruktivt sätt att bekämpa dessa än genom att bara bannlysa allt autentiskt våldtäcktsmateriel, utan ta ett steg till! Likt pedofiler eller nekrofiler samt fler fetischer/sexuella intressen kommer begäret alltid vara kvar, sådan är min åsikt, oavsett vad datorer och läkare påstår (och de påstår heller inget annat). Precis som när två personer i ett enkelt & accepterat förhållande känner sig dragna till varandra känner dessa att det är upphetsande att exempelvis se folk våldföra sig på andra. Det kanske aldrig kommer fram, personligen tror jag inte att dessa människor någonsin kommer ha gunsten att skada andra. De kommer vara kvar med sina fantasier och kanske ta med sig dem i graven, men! Deras begär har ett inflytande, ju fler sökningar och kanske mer överföringar av pengar osm hittar sin väg till våldtäcktssp eller kränkning och antastningsrelaterad media på nätet, desto mer media kommer skapas inom genren och tillföra en växande siffra offer! De när elden med bensin! Man kaninte att ta kål på genren utan att bjuda igen med annat för att lindra smällen av nedskärningar samt nedstängningar. Som Nicorette är för röksugna.

 

Det finns redan exempelvis manga i Japan med barnpornografiskt innehåll, inte med riktiga barn involverade med andra ord, samma gäller för serier där förgripare våldför sig på sina offer. Såvida ingen kommer till skada, bortsett från chockerade åskådare, och det kan bidra till att minska antalet som dessutom filmas världen över, anser jag att man inte borde uppmuntra men tillåta i större utsträckning tecknade och animerade serier för att dra bort publiken från de verkliga filmerna och samtidigt ge dem ett annat alternativ att vända sig till när man, förhoppningsvis, låser sidor med olagligt media.

 

Det är inte någon ideell lösning, det vet jag. Men så länge ingen vill ta sitt ansvar och ge människor som begår sådana brott det straff de förtjänar och på så vis hindrar publiceringen av olaglig media på ett mer direkt sätt, tyvärr ingen verklighet ännu så jag anser att om man inte är supereffektiva på att bekämpa symptomenbör man i alla fall lindra den genom att stjäla de aktiva konsumenterna.

 

När jag blir arg spelar jag våldsamma tv-spel eller misshandlar min boxningssäck, när en människa har begär i överlag så är det bara naturligt att man tillfredställer dem med exempelvis mat, sex eller musik. Att tvinga någon sluta med sina begär är som att sluta äta godis, försök gärna! Det går, men nog är det svårt och återfallet är desto värre!

 

Jag är emot alla gärningar som kränker och ofredar män som kvinnor, människor som går emot dessa enkla regler avskyr jag och deras begär äcklar mig. Något jag heller inte kan förändra. Dock är jag vilig att kompromissa och om det bidrar till att motverka den pornografiska genren jag talar om, kanske bara med en promille, så är jag villig att tillåta att dessa konsumenter får begeistra sig i serier och filmer md skådesplerare eller tecknade figurer.

Är inte du?

Jag faller i tu och kommer aldrig ta mig samman, jag har bestämt mig.

Farväl tankar, farväl vänner jag aldrig riktigt kände. Jag beger mig av till landet bortom ingenstans.

 

Där slår aldrig knopparna ut och träden svajar inte, där skäller ingen hund och där leker inga barn på lekplatser som aldrig någonsin funnits. Där skrattet aldrig hörs och namnen aldrig nämns, där besvikelsen aldrig brinner djupt i våra sinnen och hjärtlösa skuggor aldrig skär genom våra hjärtan.

Jag kommer ha ett eget hus utan namn, där jag aldrig kommer slå mig till ro. Runt huset kommer gräset aldrig växa och inga blommor gro. Huset mitt kommer vara det vackraste monumentet av de alla! Utan fönster och färg, utan brädor eller tegel, inga tapeter eller målningar, med en inredning av möbler som aldrig fanns. Där kommer jag aldrig få uppleva stunder värda att sakna eller älska.

Där inga chanser kommer försummas och inga människor kommer råkas vid. Där vill jag bygga mitt hus, näst intill vägen utan ände bredvid den bottenläsa floden. Mina grannar kommer vara många, men de kommer aldrig finna mig. Där mitt hus står kommer de se en skugga, dit jag går kommer de aldrig finna lycka. Jag beger mig av till landet bortom ingenstans.

 

I ett land där inga människor ljuger kommer jag att gå på min ändlösa promenad. Genom en stad utan ljus, med fasader som aldrig kommer kännas som hem. Familjer kommer aldrig få ro och par kommer aldrig älska varandra.

I jorden kommer jag aldrig att begravas och mina kvarlevor aldrig att sörjas. Efter år av tidlöshet kommer jag inte vara ett ämne att prata om på min dödsdag bland släktingar som aldrig fanns. Barn kommer ej fråga "Vem var han?", för jag kommer att vara i landet bortom ingenstans.

Denna talang.

Denna talang är inget annat än en förbannelse som jag ibland önskar att jag aldrig hade. Den återkommer alltid vid tillfällen jag inte har tid för att göra något av den, ignorerar jag den blir den som en besatthet och jag mår dåligt av att inte ta vara på den. När jag väl själv vill kontakta den finns den ingenstans att finna och så fort jag lyssnar på något stycke av musik som vi har hört på tillsammans minns jag en tid tangenterna nästan trycktes ned av sig själva, när allting fungerade och jag var ett med min talang. En tid då min talang var precis det den skulle vara.

 

Nu hemsöker den mig, varje natt tänker jag vad jag hade kunnat göra om jag bara haft tid. När tiden kommer kan jag inte producera ett förbaskat ord och mina stycken blir konstiga, hackiga och repetiva. Orden som flödar är bara rentut sagt skräp och jag hatar det, jag hatar hur det har förvandlat mig till något så... Dysfunktionellt. Om det hade funnits tid över hade jag tagit hand om denna hemska förbannelse, detta krav, denna lust för att bara göra sig av med sina tankar och skriva ned de på papper. Varför?

Varför vill jag sätta ner så mycket tid på papper? Vaför bloggar jag? Finns ingenting att vinna på någonting av det, jag bidrar inte med någonting utan allting jag gör är att tillfredställa någon primal känsla inom mig som kittlar mitt ego. För hur länge? Hur länge kan jag hålla på att känna kicken från något jag skrivit? Hur länge kommer de här få raderna att ge mig lite sömn? Hur länge kan jag låta bli att sova innan jag faktiskt inte vaknar en dag och missar något som är viktigare än min besatthet?

 

Mitt liv har hitills varit fläckfritt från besatthet, de få sakerna jag gjort utöver det vanliga har jag bara lagt av med när jag känt att det blivit för mycket. För mycket godis? Inga problem. Spenderade jag min tid med för mycket tv-spel lade jag sedan av i några veckor eller längre. Den känslan av besatthet för saker finns inte för mig och jag kan helt enkelt vända ryggen till. Men aldrig, aldrig skulle jag kunna tro att det är för att jag är min egen slav. Något inom mig vill ha den här jävla skrivstunden så ofta som det bara går, men den här jävla skrivstunden ger inga pengar, konverterar inga ungar till att sluta ta droger, lär mig ingenting nytt. Allt jag gör är att gnälla för en publik som sinar för de vet samma sak som jag vet. Att tjata blir snabbt gammalt, men skor och kläder finns alltid i nya moden och färger, detta är något 90% av bloggvärlden vet om, inklusive de fjortonåriga mammorna som är så stolta över sina barn utan vetskapen att majoriteten av dessa ungar antagligen kommer ha en hemsk uppväxt med förfärliga förutsättningar och med ingen stabil ekonomi som trygghet eller föräldrar som håller samman kommer denna unge bli en bortspoling för en värld som inte ser eller lyssnar. Det struntar väl dem i, för de vet bättre! De vet att deras kärlek betyder allt! Men deras kärlek köper inte hem någon mat och deras kärlek kommer aldrig någonsin kunna lägga plåster på de sår barnen får när de får höra alla horskämten om sina mammor i högstadiet samt uppleva när den omogna fadern får nog och slutligen lämnar dem i sticket. För sådan är världen, obarmhärtig. Trots detta lever dessa mammor i sin egna fantasi för det är egoismen som triggar deras känslor. De skiter väl i sina barn? Inte känslomässigt, för där är barnen allt för dem. Har de någonsin tänkt över hur barnen kommer känna sig sedan? Självfallet! Alla tankar är hur positiva som helst...

Sedan kommer sanningen, och de börjar klaga. Ungefär samtidigt blir deras bloggar ointressanta för nästa trettonåriga tjej skall föda sitt barn och allting är så underbart för henne.

 

Världen är självisk. Äta eller ätas. Men det hör inte hit, jag äts inte av att inte skriva. Inte fysiskt, men det ältar i mig att se hur världen sakta förstörs framför ens ögon samtidigt som jag sitter hemma och inte kan skriva ett jota om något. Allt jag någonsin velat har varit att hjälpa människor, att öppna upp folks ögon, att förändra saker. Men hur gör man något om man inte ens kan göra det man är bra på längre?

 

Och främst av allt: Hur hjälper man någon, något, några som inte vill bli hjälpta?

Som snö föll det ned på hans tunga.

En smak av kol när den rörde vid, en stank av död och förruttnelse när han kände den sväva förbi.

Ett skalv ekade och han slöt sina händer så att knogarna vitnade. Han var inte rädd, nej, faktum var att han inte var något alls längre. Allt hopp var förlorat i hans ögon, inte för att han någonsin hade funnit något att hoppas på, utan för det enkla faktum att han helt enkelt hade tappat lusten att känna. De sista tankarna innan han stupade för fiendens kula var lyckan att slippa se sig om en sista gång, känslan att allting skulle ta slut, denna förbannade närvaro bland blinda profeter.

När han slöt sina ögon kunde han känna hur hjärtat smärtsamt försökte kämpa för sin rätt att bulta, en kall närvaro hade lagt sig över honom och hans bröst värkte, som om självaaste liemannen hade valt att göra honom den äran att begrava sina långa klor i hans bröstkorg. Nej, han visste att han inte ens förtjänade ett farväl, ty vad hade han åstadkommit i denna värld?

 

Mänskligheten är kall och självisk, han hade ägnat hela sin ungdom åt att älta sig i sin egen sorg. Alla misstagen som han begick skyllde han på människans ego, aldrig var det hans egna fel att folk övergav honom. Vänner försvann åt sina håll, ingen mindes honom och slutligen var han alldeles ensam på slagfältet. Ingen skulle besöka hans begravning, ingen skulle gråta när minnet av honom återberättades på middagar. Ilskan över hur människor valde att ge sig av, strunta i honom blev till slut det enda som ältade i kroppen. Varje dag förvandlade hans smärta till ett så djupt ingrott hat för andra människors lycka att han tappade sin egen identitet. När han väl slog sig ned för att återigen skriva ett stycke på det ark som stått tomt så pass länge, mindes han inte längre vem han var.

Absolut värst var det när han insåg att även då han var villig att överge sin ilska, när han var beredd för att återigen försöka finna sig själv, fanns där ingen som ville stå vid hans sida och hjälpa honom.

 

En droppe föll ned på hans kind. Andetagen blev allt kortare, med större mellanrum. Ögonen slöts ännu inte. Han tvingade sig själv att åtminstonde känna något innan hans timma var slagen. Att återigen få känna kärlekens sötma, misstagets oro eller rädslans sting.

Men han kände inget.

Hur hade han hamnat här?

 

There are things that I said I would never do

There are fears that I cannot believe have come true

For my soul is too sick and too little and too late

And myself I have grown to weary to hate

-Trent Reznor (2005)

 

Vad är godhet? Vad är ondska?

Hur definierar vi den gråzon som så snabbt uppstår vid konflikter mellan olika individer, dessa gråa zoner som faktiskt existerar på samtliga moraliska områden?

 

Självfallet har alla läsare en egen uppfattning kring dessa frågor jag ställer men jag kan endast som bloggare återge samhällets övergripande svar på den frågan: Vi bryr oss väldigt lite.

 

Var dag släpps filmer på kvinnor och barn, tjejer och killar som blir våldtagna eller som blir sexuellt trakasserade för att uppfylla några sjuka förgripare (oftast män) och deras fantasier. Dessa filmer, inspelade via telefon eller annan handhållen enhet, läggs sedan upp på diverse skumma siter där alla med en viss pervers läggning kan åtnjuta timmar med pornografi som egentligen kränker de mest självklara rättigheterna ett civiliserat land kan ha: de mänskliga rättigheterna.

Siterna är inte svåra att finna, man kan tro det men så är det icke. I Sverige anser jag att polisen gör ett väldigt bra jobb kring att spärra så många sidor som det är möjligt men deras prioritet gäller endast svenska offer och oftast bara sidor skapade med svensk domän. Likväl är det polisen som vi alltid klagar på för att de inte gör sitt jobb eller går ivägen för oss medborgare, det vi inte ser är just precis hur väl de hanterar och spärrar av barnpornografiska sidor samt andra sidor innehållandes kränkande innehåll eller våldtäckter på film. Söker man efter utländska siter får man ett bra antal träffar redan på Google, tro mig jag har försökt. Det äcklar mig något så otroligt att det inte är sant.

 

Det tog mig flera månader att skriva klart den här bloggen, trots att den är synnerligen kort för att vara en av mina texter. Jag var så mållös när jag upptäckte hur lite människan anstränger sig för att skyla sina mörkaste begär att jag egentligen ville ta en spikklubba och bege mig ut på ett personligt korsståg. Nu vet väl alla att dessa heroiska idyller på filmer kanske inte riktigt är uppskattade i verkligheten då grov misshandel och seriemord inte riktigt klassas som en bedrift i varken Sverige eller något annat land i Europa i alla fall. Längre än så har jag inte råd att resa, speciellt inte med tanke på att detta brinnande hat brukar lugna ner sig lite efter några timmar. Tyvärr blev timmarna till veckor, och veckor till månader och nu sitter jag här. Till synes ensam i mina tankar kring ting vi inte vill prata om och som vi blundar för att inte se. Än är det inte över och än har jag inte sagt det absolut värsta.

 

Förövarna bryr jag mig inte längre om. Inte i samma utsträckning som förr i alla fall. Självfallet föraktar jag dem precis lika mycket nu som då, men de får sitt straff förr eller senare. Är man så dum att man lägger upp bevismaterial på nätet har man i princip skrivet under sin dödsattest med blod redan i förväg. Nej, de kommer att få sitt straff förr eller senare.

Jag är inte orolig för deras skull, de kommer att ruttna i sina fängelsehålor och om de inte gör det kommer det förr eller senare komma någon som ser till att deras liv blir aningen kortare. För begår man ett brott en gång har man anlag att begå det fler gånger, för var gång man begår brottet är risken större att bli upptäckt, tills man blir upptäckt. Sådant är mitt resonemang och snälla rätta mig inte för om ni påpekar att de ofta kommer undan och sedan har rätt (vilket ni kommer ha i många fall) kommer jag bli ännu mer förbannad än vad jag redan är. Den lilla detaljen väljer jag att bortse från för att behålla ett visst gott lynne och det är inte fel då jag fortfarande har för avsikt att avslöja de förövare jag kan hitta.

Nej de jag verkligen bryr mig om, men som nästan ingen kan komma åt är de privatpersonerna som har en familj med kanske två barn varav en av dessa är en dotter som skall ha en fin framtid någonstans i Östergötland t.ex. Dessa personer som sedan när barnen gått och lagt sig går till sitt privata arbetsrum för att ”fylla i fakturor” eller vad som helst sedan tar fram sin personliga laptop, skriver i ett lösenord endast de själva kan och går in på dessa sidor för att avnjuta en timmes pornografiskt material där kvinnor våldtas eller förnedras mot deras vilja. De här människorna är de verkliga monstren, de osynliga våldtäksmännen.

 

Hur skall vi som privatpersoner komma åt dem? Vad skall vi göra åt dem? Inget! Vem kan hjälpa oss då? Polisen, ja polisen som så många människor idag inte vill veta av eftersom de tycker Sverige upprätthåller sig bättre utan polisen som bara kallar araber för svartskallar (true story) och missbrukar sin makt. Men det ni inte ser, det kan ni inte ge beröm åt. Dessutom är det mycket enklare att minnas alla negativa händelser som sker kring polisen än vad det är att komma ihåg de positiva. Minns detta säger jag bara!

 

Sist men inte minst är det svårt att spåra privatpersonerna eftersom filmerna sällan är betalfilmer då de bara är fyra till femminuters-snuttar vilket självfallet gör att man inte kan söka på VISA-kort eller liknande. Glöm att siterna lämnar ut IP-adresser heller.

Vill du som jag av ren nyfikenhet ta reda på om det som jag sagt stämmer kan du bara googla på diverse sökord och sedan följa upp de med några länkar. Oftast finner du nog bara strunt eller betalsiter där man faktiskt kör med skådespel, men då och då kommer du stöta på en sida som kommer ge dig kalla kårar. Du har blivit varnad, och jag hoppas verkligen att du lyder mitt råd att inte googla.

Självfallet kommer jag heller inte lägga upp några länkar och kan meddela er alla att de redan är anmälda till polisen, de jag hittade vill säga. Fast den brutala sanningen med internet är att för varje sida du stänger ned finns det ett tusen till som fortfarande är öppna…

 

Den här novellen lovar inte gott för någon. Läs den inte om du känner för att fortsätta ha en fantastisk dag med ett gott lynne och gott samvete. Texten jag frammanat kommer från den djupaste avgrunden av svärta som ligger begraven bortom alla barriärer jag försökt sätta upp genom åren. Då och då tränger lite fram och då skriver jag ner det. Ni har blivit varnade.

 

När Lina vaknade var allting ödelagt.

Hon blickade ut över horisonten. Den världen hon en gång kände till hade nu förvandlats till stoft, som en sommarmorgon nersköljd i rännan av regnet vars ursprung kommer från de gråa molnen i skyrarna. Hon hade inget minne över vad som hade hänt under natten då hon mot all förmodan skulle ha legat tryggt nerbäddad i sin säng. Lina var rädd.

 

 

Charles gav ifrån sig ett skrik av smärta och misär som bara kan framkallas av en faders förlust. Ty han hade precis förlorat det han höll av mest i hela världen. Skriket ekade mot väggarna i ruinerna av byn som en gång varit orörd och frusen i tidens grönska, nu var de enda kvarlevorna svarta fasader av nedbränt trä, en eld som längesedan givit upp sin låga. Charles hade lagt sig över den plats där hon en gång hade suttit. Oviljan att röra på sig hade plötsligt infunnit sig, för vad tjänade det till att leva? Han hade absolut ingenting att leva för nu när både hans fru och barn var borta ur denna världen.

 

Lina gick varsamt över en gammal gata som verkade ha blivit mer påverkad av det något hon inte riktigt kunde förstå, men som dragit sina svarta klor över landet och förändrat den en gång stillfulla konturen av fridfullt liv till oigenkänlighet. Inget var sig likt längre och Lina kunde inte förmå sig att sluta gråta, hon var så rädd. Hon visste inte var hon var, inte heller vart hon skulle och allra minst vad hon skulle göra. Allt var så nytt, så hemskt men vad som skrämde henne mest av allt var tystnaden. En stilla, vaksam tystnad som levde sitt liv i exil på planeten i denna stund. En tystnad vars karaktär var av en enstöring, den tillät ingen inkräkta på dess revir, och reviret verkade sprida sina skuggor så långt Lina kunde se. Hon vågade inte yttra sig för hon visste att tystnaden förlät ingen. Linas snyftningar var knappt uppfattbara av henne själv, men de fanns där det visste hon.

 

Charles hade legat orörlig på det dammiga golvet i timmar. Han utgick från att det hade varit timmar sedan han senast var produktiv. Magen kurrade men Charles var ändå inte hungrig, hans armar och leder värkte från den obekväma ställningen men Charles kände ingen smärta. Charles kände ingenting längre. Alla känslor, alla impulser och reflexer, den minsta instinkt han hade levt med var nu överskuggad av en saknad. Denna saknad var så stor att hans hjärta inte längre ville slå i en jämn takt, och därmed ville heller inte hans hjärna fungera som den förväntades göra. Det brände i hans mage, hjärtat ersattes med ett stort hål, ett vacuum utan ände. Så ont det gjorde att förlora de två kvinnliga varelserna i sitt liv som han hade älskat.

 

Lina hade suttit ner ett tag nu, hur länge visste hon inte. I skolan hade Lina aldrig varit bra på uppskattningar, hon hade aldrig brytt sig om frökens anmärkningar eller heller lyssnat på fröken när hon sagt åt henne att åtminstonde försöka för hon trodde inte på att dessa uppskattningar skulle vara av någon nytta i framtiden. Lina hade antagit att om hon nu skulle behöva uppskatta någonting i framtiden skulle hon väl lära sig av erfarenhet hellre än av uppmaningar från en fröken i fjärde klass. Så fick det bli, nu ångrade hon sin envisa bitterhet. Tårarna föll ner mot marken och begravdes av askan som fjäderlätt hade flugit upp i små virrvarr för hennes nakna fötter när hon hade flyttat på sig lite. Askan föll sedan sakta ned och lade sig till ro mellan hennes tår. Lina var hungrig och trött men visste inte hur hon skulle få tag på någon mat. Allting var så ödelagt. Ensamheten är en börda inget barn skall behöva utstå.

 

Charles sorg hade till slut knäckt honom. Blicken från Johannas livlösa ögon hemsökte honom gång på gång och vetskapen om att hans dotter antagligen var ensam, förintad, eller något värre var mer än vad en fader skall hantera på en och samma gång. Hans mening med livet hade i elva år varit att göra allting för sin familj, som han älskade och höll av mer än allting i världen. Nu hade hans dröm tagits ifrån honom och i sorgen fann han endast en vän att luta sig mot, döden. Charles ryckte loss en kabel från den enda väggen i huset som fortfarande var någorlunda hel, han slet så hårt det gick med sina sista krafter och skar sig när plasthöljet lossnade och den nakna koppartråden sjönk in i huden.

 

Lina ryckte till med en sorg hon inte förstod sig på. Hon var för ung för att begripa vad som precis hade hänt, det var som om någonting inom henne precis hade förmultnat och sjunkit ihop. En del av henne saknades, det visste hon. Tårarna började falla igen.

 

Charles log åt sin döda fru, i livet hade hon varit lugn och harmonisk. Charles hade älskat hennes stillsamma personlighet. I döden var Johannas ögon inte det minsta fridfulla, hon var vettskrämd. En rädsla som bara lovade mer lidande.
”Farväl Hanna, förlåt mig min älskade dotter. Jag kunde inte hitta dig.”

De säger att innan döden så passerar livet förbi i revy. Inte för Charles, istället insåg Charles att han aldrig hade letat efter sin dotter eftersom han befarat det värsta. Han ville inte veta och hade därför inte ens försökt. Med en sista suck ångrade Charles sitt sista beslut samtidigt som hans ögon slöts och livet mynnade ut i askan under hans fötter som nu hängde lealöst några centimeter ovanför marken.

 

 

Är bra.

 

Jag tänker inte börja med att vara helt sentimental och påstå att det var bättre förr eftersom alla vet hur många bevis som pekar på att så inte var fallet.

Nu talar jag om musik som producerats under låt säga de senaste tio åren. Självfallet har den inte blivit sämre än åttiotalets plastiga mainstream-låtar, men inte tusan har musiken förbättrats. Inte heller hjälper det att vi vanliga dödliga tvingas höra dessa låtar överallt!

Visst att en större publik (bestående av 14 åriga flickor i push-up och killar med blont hår och ett ansiktsuttryck som skriker: "DO ME!") kan uppskatta musiken men det betyder inte att vi andra måste höra låtarna överallt! Radion kan man stänga av, ja men då lägger vi in låtarna i populära tv-program. Stänger man av tv:n så finns de på Spotify och så fortsätter det.

 

Nu tänker jag lista låtar som jag personligen tycker är skräp, bara några få stycken, och kontra med musik där känslan fortfarande sitter kvar. Folk är välkomna att kommentera men vet om att ni skall ha en bra kontring och inte bara att "jag tycker den är bra". "Varför?", Undrar jag direkt

 

 

----SKIT----

 

Knockout - Lil Wayne

En absolut miserabel tolkning av hur man kan göra populärrock ännu mer mainstream, det är förvisso ett försök på kreativ blanding mellan rap och rock men resultatet är riktigt illa. Till att börja med har låten en enkelspårig struktur som verkligen inte bidrar med något, den en taktkänsla (bravo!) och lite gitarr som spelar en enkel melodi i bakgrunden. Var är känslan? Det finns ingen som helst soul bakom, allting som framgår i låten är relaterat med sex och är enkelt framtaget genom att använda metaforen knockout. Bättre kan du Weezy.

 

 

Ke$ha - allting hon gjort

 

Beat med smörja. En kvinna som kan sjunga lite men som inte har någon speciell röst whatsoever lägger fram den ena klichén efter den andra. Den som säger emot mig kan väl kolla in Milly Vanilly och se ifall de ens märker en skillnad, för övrigt är Milly också skit.

 

Jonas Brothers

 

Av den enkla anledningen att de faktiskt är en samling fåntrattar som framför musik utan någon känsla överhuvudtaget. Bara det faktum att de idag är kända för att ha sjungit i olika Disney-shower och sedan blivit kända tack vara Disney borde vara lika oacceptabelt som när Disney försökte mata fram artister ur High School Musical och Camp Rock... Ooops! Där var de visst med! 

 

Ni kanske undrar varför jag inte nämner Lady Gaga. Får faktiskt erkänna att jag länge tyckte hon var en ganska meningslös artist som klär sig mer utmanande än vad hon har kropp och talang till. Klädesbiten har jag fortfarande inte ändrat åsikt om, vad hennes röst beträffar är jag villig att erkänna att hon faktiskt kan sjunga vilket är bättre än de flesta artisterna som matas ut idag.

 

 

 

 

---BRA SKIT---

För att när jag dör kommer jag kunna vara stolt över att mänskligheten lämnat efter sig en viss samling bra musik med en faktisk betydelse. Finns stora massor med musik som kommit ut under tvåtusentalet men jag väljer att fokusera på några lite äldre bitar. 

 

Wake up - Mad season

 

Layne Staleys sista projekt innan sin död orsakad av en överdos. I wake up beskriver han kraftfullt hur beroendet tagit över, hur han inte längre kan stå emot och hur han vägrar inse faktumet förrän det i en snar framtid är försent. Tyvärr hade han rätt...

 

 

Heart of Gold - Neil Young

 

Ingen kan lämnas oberörd av detta mästerverk komponerat av smärta, kärlek och längtan. Så enkel i sin struktur men ack så djup och förtrollande!

 

 

Pushit - Tool

 

En av de vackraste låtarna som någonsin skrivits och komponerats av världens bästa band! Textens fantastiska stilistik kombinerat med en av de bästa manliga sångarna och en fantastisk uppsättning musiker som utgör ryggraden i ett band som aldrig någonsin kommer dö bort!

 

 

 

Hurt - Johny Cash

 

Nåväl, låten i sig är ju inte hans egna och jag hade lika gärna kunnat smälla till med Man in black eller When the man comes around. Fast videon är en av de mest rörande jag skådat vilket gör att den blir ett solklart val! Låten är för övrigt en väldigt bra cover på ett verk med samma namn skrivet och framfört av Trent Reznor som är den ende officielle bandmedlemen i ett annat fantastiskt band kallat Nine Inch Nails.

 

 

 

 

Long live the kings

Med risk att låta väldigt sentimental kommer jag påbörja en blogg som har en karaktär av att vara väldigt onykter och väldigt osund för både mitt och ditt förnuft. Frukta inte! I skrivande stadie kan jag påpeka att jag inte inhalerat, injicerat eller helt enkelt tagit några som helst preparat och är därför helt och hållet mig själv.

Vad som har flugit i mig däremot kan jag inte svara för då det mest känns som om mina händer skriver åt mig och som om jag är den evige åskådaren, maktlös. Känslosam, men än en gång, maktlös.

 

Världen är full av vackra människor.

Jag talar ren och skär sanning. Vi säger det inte tillräckligt ofta, men för allt ont som händer och för alla otrevliga ting som i alla fall jag upplever finns det så mycket vackert att vi helt enkelt inte hinner med att reagera över dess sanna kraft. Så många uppskattningar som faller bort bara för att vi inte har tid, så många människor som dag ut och dag in lever i ovisshet eftersom vi bara tagit deras utseende och personlighet som en självklarhet i våran vardag.

En dag finns de inte där, och du kommer spendera resten av ditt liv sittandes i en gammal fotölj, undrandes över saker du kunde ha sagt samt komplimanger du skulle ha sagt. Ord du borde ha yttrat och människor du kanske skulle ha umgåtts lite mer med.

Tiden går fort och slutligen är du en gammal gubbstrutt, eller gumma, med inget annat än dina minnen och den så ihärdigt plågande tanken. "Tänk om?"

 

Ja tänk om.

För alla dessa människor som jag träffar varje dag, som jag upplever varje dag. De har ingen aning om vad jag anser vara så positivt, varför just dessa personer får mig att vilja fortsätta spendera tid på samma geografiska punkt varenda dag i flera år.

Så varför inte bara brista ut med en massa komplimanger? För att jag aldrig någonsin hört talats om en människa som överrusat andra med komplimanger utan att ha blivit kallad för läskig eller dylikt.

 

Var dag ser jag många ansikten som inte alltid ger ett intryck av glädje, men som alltid ger mig ett intryck av något bortom den vanliga barriären av känslor. Vissa människor speciellt har så unika karaktäriserande leenden att jag själv blir glad bara av att se dem. Andra är så otroligt söta och en tredje grupp bara rentut sagt vackra. Så många människor som bara går omkring och är vackra hela tiden, utan att anstränga sig.

Finns det en gud är dessa personer verkligen den lilla droppen med honung doppad in en smutsig flod av hemskheter och tristesser. Ordet förgylla är verkligen ingen slump, för det är vad de gör. Förgyller min och din vardag, så kanske vi också bör förgylla deras på något vis?

 

Många människor har det bara i sig, att vara så otroligt fin i sitt sätt. Söt i sitt utseende och vacker i sina drag, alla är unika och alla positiva och överraskande på en och samma gång. Själv har jag förälskat mig i en av de mest unika av sina slag, en otroligt vacker varelse med de absolut sötaste tendenserna en person kan ha att jag bara älskar henne mer för varje andetag, varje hjärtslag. Hon är det perfekta exemplet på en vacker människa som aldrig någonsin slutar upp med att uppmuntra mig att fortsätta existera.

 

Dessa människor, är en oas i öknen. Något unikt och fantastiskt. Så gör de en tjänst nästa gång du stöter på en sådan person, skänk en komplimang åt deras håll. Snälla? :)

 

 

Smile!

 

Jag skall försöka att inte svära.

 

Trots att det första jag vill göra när jag påbörjar varje blogg är att lägga in ordet "fan" som första ord i varje inlägg, som om det skulle lösa precis alla mina problem genom att bara klarlägga hur illa allting står till bara genom att uttrycka ett sällsamt ord med väldigt liten betydelse idag. "Fan", ja när började jag egentligen ha svordomar i mina texter?

När jag var yngre brukade jag alltid svära när jag skrev i ett väldigt upprört tillstånd, dock kan jag inte skylla på att jag var ung och oerfaren då jag gör detsamma nuförtiden också och min mognad verkar ha lyckats finna en tidsmaskin eftersom jag även nu introducerar svordomar i mitt vardagsspråk och i mina mer känslosamma bloggar.

Framsteg kan vi inte kalla det i vilket fall som helst.

 

Likväl vill jag bara uttrycka all denna frustration genom att bara skriva ordet "fan". Hur enkelt vore inte det? Att ha varje blogg baserad på denna svordom, att bara utgå från att allting i livet är en enda stor röra av makabert lidande och smuts som aldrig verkar rensas upp av någon gladlynt jävel. Se där! Igen med de onödiga svordomarna.

Ständigt påminns jag om hur mina texter aldrig verkar muntra upp, så denna skall jag se till att försöka lägga med en lite muntrare ton än vanligt, om jag lyckas vet jag inte förrän folk kommenterar texten som si eller så.

 

Min poäng med denna blogg? Ingen! Absolut ingenting som skrivs här har någon betydelse för dig käre läsare! Såvida du inte väljer att omfamna de små gnistorna man i alldagligt språk kallar för budskap. Kanske det finns något man kan ta åt sig även från denna text?

Låt oss se...

 

Det har kretsat en viss bisarr tanke i mitt huvud de senaste dagarna, nej ni gissade rätt, den är inte speciellt munter. Dock bestämde jag mig för att mot alla mina vanliga reaktioner göra någonting oväntat klarsynt av denna tanken. Ni förstår, jag var väldigt irriterad på hur lätt ungdomar, yngre tonårstjejer är väl egentligen min riktiga målgrupp i detta fall, säljer sin kropp och själ för lite focus på bilddagboken. Inget nytt tema för min del då jag vill minnas att jag försökt blogga om det förut. Så jag började helt enkelt för sakens skull gå in på lite sidor här och där och lägga en ärlig kommentar utan de vanliga klichéerna man kan fånga (goda som onda). Självfallet fick jag den inte så pass klarsynta responsen jag förväntade mig från en primitiv hjärna som deras bevakare (då personerna ifråga var artiga nog att glänsa med sin frånvaro) och väldigt snabbt blev jag utsatt för påhopp där jag kallades för finfina ord som "äckel" och "idiot". Tja, ni kan nog använda er fantasi bättre än vad jag kan beskriva i det här fallet.

I vanliga fall hade jag bara suckat, stängt av min webbläsare och bekymrat mig över människans bittra öde. Onekligen var det slutresultatet av mina bedrifter den dagen. Fast jag tror bestämt jag drog ner en del ungdomar med mig i fallet så att när jag stupade i detta verbala krig som utbyttes mellan mig och samtliga på dessa sidor var jag långt ifrån den ende som låg sårad på slagsfältet. Med andra ord var det många andra ungdomar som antingen tänkte efter vad de egentligen försökte säga till mig eller en del som slutligen höll tyst, alternativt tog åt sig. Jag jublade självfallet där jag satt åt att det kanske finns hopp för dem ändå, men då hände det absolut märkvärdigaste. Ägaren av sidan raderade alla kommentarerna.

 

Så mycket för den omtanken.

Slutligen, vad jag försöker säga när jag delar med mig av min inte så händelserika vardag är att ibland glänser det till för mänskligheten... Tills någon nöt går och förstör allt. "Det krävs blott en för att sänka ett skepp" borde nästan vara den demokratiska slogan som skulle ha spikats upp på vita huset eller andra viktiga geografiska punkter. Självfallet en väldigt dum idé eftersom många hade blivit så uppblåsta att de slutat upp med att rösta.

Lättare att skylla ifrån sina brister på något/någon annan än att ta åt sig själv inte sant?

 

That's right! Nu talar jag om er alla, inkluderat mig sjäv.

Oj oj oj! Jag tror bestämt att min blogg fick en muntrare ton! Låt mig då sammanfatta den med att jag inte alls känner mig väldigt munter, men mitt enorma ego verkar inte tillåta mig att vara ens hälften så munter som texten jag skriver just nu och att jag fortfarande har en stark känsla för att verkligen spräcka hål på några riktigt uppblåsta människor därute. I det här fallet är det de ungdomar som hellre visar upp sig halvnakna på bilder över nätet än gör något nyttigt av sig själva, kalla mig inte kristen eller konservatistisk då inte någon av dessa stämmer alls bra in på mig eller sätter er själva i någon bra sits för den delen heller.

Kristendomen är lika sanningsenlig enligt mig som Bamse och konservatism är väl det jag försöker kämpa mot då människan alltid varit vulgär!

 

Nä nu skall jag nog ta och sova. Har varit en lång dag.

Jag antar att det finns individer jag älskar, och tycker om med för den delen. Bara så jäkla synd att det skall krävas en person för att förstöra får så många andra, och att i det här fallet verkar det vara fler hemska människor än goda i den svenska vardagen.

 

Tåls att tänka på.

Fan.

 

Varje gång jag påbörjar en blogg känns det som en börda, en börda att börja skriva på en text eftersom jag vet redan på förhand hur värdelös den kommer att bli. Jag som en gång älskade att spendera timmar efter timmar med att skapa ord utifrån intet.

 

Bloggen som jag försöker skriva nu kommer bli en kort sådan, en reflektion över mina tankar samt den frustration som döljer sig djupt inom mig... En bekännelse om man skall vara riktigt ärlig.

 

Javisst är jag frustrerad, för jag vill så gärna blogga varje dag, skriva dikter alternativt skissa på ett blädderblock som inte varit rört i minst ett år. Tiden räcker inte till, fine, det kan jag acceptera men att inte skriva minst en text i veckan är som att strypa mig sakta inombords.

Faktum är att jag inte längre vet varför jag inte kan förmå mig själv att skriva en enda vers. Alla människor som sysslar med kreativitet får någon sorts torka, men varar den verkligen så pass länge som ett år eller mer? Självfallet är jag rädd, rädd för att folk skall såga mina verk, för att människor skall göra mig till åtlöje för att jag blottar en sida av mig som kanske är lite extrem eller helt enkelt bara bitter. Tråkig.

 

När en dikt jag skrev lästes upp (i min frånvaro) sades det med en lättsamhet att det självfallet var "Emil som skrev den, han skriver alltid om döden." Jag kan inte släppa dessa ord, ibland känns det helt enkelt bara inte som om jag passar in i vardagslivet, där folk kan driva en till åtlöje bara för att krama ur de sista droppar humor för att kunna överleva den depression de för tillfället kallar studier. Det känns som om vad jag ibland försöker förmedla till världen aldrig absorberas av någon för att folk helt enkelt inte klarar av mer sorg. Jag kräver inte heller att folk skall försöka läsa och uppskatta mina verk om de finner dessa för svårlästa eller för deprimerande, men jag kräver inte heller att de skall lättsamt titta förbi och i skämtsam ton blicka på den biten personlighet jag värderar som extremt känslig och sedan verbalt förklara den biten för värdelöst bara därför att. För att vad?

Jag förstår inte detta.

Här går min gräns, jag vet inte vad jag skall säga mer. Alla dessa tankar trycker mig mot mitt sinnes brant, när jag blickar över kanten ser jag ett stup som går rakt ner i försummelsens ohejdbara djup. Jag blir yr, jag är yr. All denna sanning tär på mig mer än en valfri drog.

 

Bittert. Bitterheten tränger på och jag känner en avsmak av dessa subtila skämt folk drar mot varandra, de har blivit mycket mer än bara skämt. Dessa skämt, som även jag är boven till att ha skapat, har hemsökt mig för länge och för omständigt. Jag vet inte hur jag skall stoppa dessa kommentarer, hur jag skall bryta normen och hur jag skall förklara när folk egentligen borde hålla käft och istället undvika att ens ta sig orken att försöka tolka vissa texter, vissa författare.

Självfallet riktar jag mig inte mot min krets av läsare här, dessa har jag att tacka för att jag överhuvudtaget orkar skriva. Nej, den gruppen av människor jag talar om träffar jag på varje dag och somliga mer än andra gör mig frustrerad och alldeles vansinnig men främst, främst absolut mållös. Eller heter det skrivlös?

 

Denna texten är ful, den har ingen struktur och ingen form. Det är min åsikt. Jag avskyr den för vad den inte är och för vad den kan vara. Alla sammanfattningar, alla argument och alla metaforer kväver mig lika mycket som nonchalanta människor. Jag kommer aldrig kunna läsa den, inte ens rätta den och vill aldrig mer se den eftersom den är i mina ögon lika värdelös som det tuggummi jag nu skall spotta ut.

Varför vet jag ej, jag älskade en gång att skriva. Mina texter var som konstverk. Nu känns det bara som om någon har målat över dem med gul och grön målarfärg. Jag tål icke se det mer.

Enda texten jag har kvar som jag älskar att återse är mitt projekt, min bok. Den har få läst och på så vis kan få också betrakta den som strunt. Hur kommer jag reagera då när och om boken ges ut?

 

Nu skall jag sova, för att påbörja en likadan cykel imorgon. För att återupprepa den nästkommande dag. Men hur mycket jag än sover kan jag inte undkomma de händelser som mig så ständigt gäckar. Vad skall jag ta mig till? Jag vet ej... Jag är trött.

Det är konstigt hur sorgset allting blir när man skriver, som om ens förflutna precis hunnit ikapp en när man väl sitter ner för sig själv i ett tyst rum.

 

Idag överkom jag ångesten att skriva på min bok för första gången på väldigt länge. Det känns skönt att äntligen kunna göra det enda riktigt stora projektet jag har satt ut åt mig själv istället för att förströ tiden med arbetsuppgifter och skoluppsatser.

Självklart vet jag om att skrivandet på boken absolut inte kommer vara långvarig då skolan snart börjar igen men den vetskapen har inte riktigt hunnit ikapp mig.

Vad som har hunnit ikapp mig är ångesten över de val jag gjort här i livet, över de val jag inte gjort ännnu och över de val jag borde göra. Det finns så mycket som bara står still och som borde ha en fart snabbare än ljusets hastighet om jag skall hinna med men det finns helt enkelt inte tid åt allt.

Samtidigt som jag ångrar förlorade vänskaper och attacker mot människor som jag älskar och håller av men som jag bara gjort i onödan eller av alldaglig svartsjuka.

Det är mer än ett år sedan jag verkligen pratat med en vän som jag en gång i tiden höll av väldigt starkt, nu kommer känslorna för första gången på länge. Faktum är att jag länge ångrat hur jag behandlade henne bara för att jag var arg istället för en hederlig konfrontation och när diskussionen var över och alla problemen lagda på bordet vände hon ryggen till och har behandlat mig med en genomträngande kyla i över ett år. Det gjorde ont väldigt länge att förlora en så pass bra vän som jag höll av starkt men faktum är att den smärtan urholkats och slutligen totalt förstörts av en känsla mycket mer primitiv och farligare.

Likgiltigheten. Jag struntar helt plötsligt blankt i varför hon behandlar mig som om jag inte existerar längre. Det känns som om jag gjort precis allting jag kunnat för att återförena oss som vänner och faktum är att jag ångrat mina val många gånger. Jag har visat upp hur mycket jag ångrat det jag en gång förorsakade men det känns som om hon absolut inte haft något intresse för att vänskapen skulle blomstra igen. Om hon inte har något intresse för att reparera de broar som förstörts av både mig och henne så varför skall jag?

Till råga på allt återkommer ständigt hatet, min svurne nemesis. Åh, varför skall han alltid försöka sig på att förstöra något ännu mera?

Vad hatet vill är att totalt förgöra henne, krossa henne och se så att hon aldrig någonsin mer vågar behandla mig likgiltigt.

 

Dock kommer hatet inte att vinna denna rond, det var hatet som förstörde vår vänskap från början och det skall inte förstöra det lilla som vi har kvar i form av kontakt. Trots det försvinner alla chanser för återbäring, jag vet helt enkelt inte vad som skall ske och jag har slutat upp med att bry mig.

Likgiltighet...

 

Men boken fortsätter att skrivas, denna frustration använder jag på ett produktivt sett dock vid totalt fel tillfällen. Till råga på allt dör vänskapen ut mellan mig och många andra människor tack vare brist på tid att göra något och deras samt min ovilja att överhuvudtaget tänka kreativt och rycka mig ur det befintliga stadiet av koma som vi alla försatt oss i.

Vi är bedrövliga. Fan ta mig, fan ta oss.

 

 

För snart två år sedan var vi vännner.