Det brann igår

Eller var det en annan dag

Det dundrade som åska

 

Plötsligt tjöt ett larm

Sedan var det tyst

Ingenting sedan ingenting

 

Vad var det som hände?

Varför skrattar vi åt det? 

Någon kunde blivit skadad

 

En människa springer ut

En till och en till 

Någonstans avtar ett larm

 

Vi bör känna oss trygga

Men ingen är trygg

Imorgon kanske det brinner igen

Jag ville bygga ett träd.

Men det ville sig inte, ty träd planterar man.

Jag försökte tvinga en sten att flyta, men inte heller det gick vägen. Stenen ville inte lyssna och sjönk prompt ned till bottnen.

Så till sist valde jag att så en ros, och det gick vägen. 

Ibland oroade den mig för i vind och blåst tordes den verka lite ledsen. 

Så en dag smidde jag en plan. Av mina drömmar blev en liten tunn textil. Jag lade varsamt tråden i gräset runt rosens rot.

I ringen kunde jag sedan spegla mina egna förväntningar och se dem speglas tillbaka. Glädjen över denna syn kunde jag inte uttrycka i ord så jag fick istället uttrycka det i arbete. Så jag fortsatte vattna, plocka, klippa och fylla på med näring.

Många år har gått.

Rosen står kvar än idag. 

Men är det av ringen den magiska krafter fått för att leva och frodas, eller av den styrka som den givit mig att fortsätta ombesörja den?

Det hela började som en vanlig dag. En sådan där dag som man glömmer bort för hur vanlig den är. När någon frågar vad du gjorde under en dag som den här kommer du låta blicken vandra och försöka minnas vad det faktiskt var som du gjorde, men i ett desperat försök att fumla efter de halmstrån som finns i ditt minne inser du att det mesta bara helt enkelt är bortglömt och utsuddat. Så du svarar att du inte vet, och tur är väl det? Din återberättelse skulle ändå bestå till större delen av din egen fantasi.

Så vanlig var den dagen.

På just den här vanliga dagen vandrade en vanlig pojke hem från skolan. Han gick i gymnasiet så egentligen skulle pojken kanske vilja titulera sig själv som man men då densamme inte kommit till ett stadie av att varken få sin första riktiga skäggväxt eller ett körkort i fickan kanske det var mer korrekt att kalla honom för just pojke.

 

Pojken hade precis givit sig in på skogsstigen som han var tvungen att ta för ni förstår, snabbaste vägen till huset var just genom denna skog, och det rörde sig om kanske en dryg kilometer om han skulle gå runt skogen. Latheten förekom helt enkelt hans lätta obehag att bege sig genom skogen. Det var inte ett särskilt långt parti som pojken reste genom skogen varje dag, det kanske rörde sig om en åtta till tio minuter av färdväg men det kunde bli duktigt kusligt på kvällstiden när höstmörkret väl hade börjat tränga sig på med sin kalla, bittra närvaro. Särskilt vid den där gamla parkbänken där lamporna aldrig verkar ha fungerat. Kommunen hade inte gjort något åt det under sex års tid hade pojkens far sagt så det fanns ingen hög sannolikhet att det skulle bli någon förändring i en snar framtid.

Pojken vägrade att lyssna på musik när han gick genom skogen, han hade alltid på känn att någonting lurade långt in bland tallarna och då ville han ha alla sinnen på helspänn så att han inte kunde överraskas av de faror som väntade bakom de täta tallarna. Om han stod riktigt stilla och kisade in längs de snåriga stigarna som man knappt kunde urskilja var de som om träden började röra på sig. Han var nästan helt säker att det var just en synvilla, men bara nästan!

Skogspartiet var väldigt kort just på hans färdsträcka som var söderut om han gick från skolan, men både i västlig och i östlig riktning anslöt denna berikade tall fana till en mycket större och grandiost naturreservat som hade stått orört i evigheter. Såvitt han visste var den oändlig, men ingenting är oändligt, det gick en vandringsled igenom reservatet så någonstans måste den ha tagit slut. Är det inte besynnerligt hur lite vi söker information om vårt närområde? Alla svaren fanns skrivna i böcker och på hemsidor men det fanns inget intresse för att ta reda på dessa frågor så naturreservatet förblev oändligt i pojkens huvud. Det var inte som om det skulle försvinna de närmaste åren och han hade ju hela livet framför sig att söka reda på svaren, fastän han säkerligen skulle dö utan att veta något mer om sin omnejd, eller om de efterkommande platserna han skulle flytta till i framtiden heller för den delen.

 

Denna vanliga dag vandrade han längs med stråket som ledde hem. Pojken, som för övrigt hette Kitai, drog sig till minnes första gången som hans far hade lett honom till skolan längs samma stig han idag färdades helt själv och hade färdats de senaste tio åren. Hur han inte riktigt hade önskat gå till den läskiga byggnaden som låg så långt hemifrån men hur hans far, dels med ett tålamod härdat i stål med en beslutsamhet utan dess like, dels med ett raskt tempo hade dragit honom in genom skolporten. Den tunga ekporten hade knarrat förfärligt när de steg in på vägen in i framtiden. Det hade hans mor älskat att säga: ”Du skapar din egen framtid och det är vår uppgift att ge dig verktygen att lyckas.”.

Han kände sig nog inte så lyckad då och han kände sig inte heller särskilt mer lyckad den där vanliga dagen heller. Inte nödvändigtvis misslyckad heller.

Efter första skoldagen hade Kitais far ömsom följt, ömsom släpat Kitai till skolan i två veckors tid. Varje dag hade det blivit lite enklare att självmant gå utan att ha någon som kärleksfullt men bestämt drog honom bakom sig.

Ändå kunde inte Kitai minnas denna tid med värme i sitt bröst. Eller det värmde, men han var inte säker på om det inte var skam som han kände. Han ville nog inte gå den vägen, men alla färdades samma väg sade hans far och så skulle det även bli för Kitai. Så Kitai drogs, därefter följde efter, därefter gick självmant framåt. Evigt framåt.

När blev det ren automatik det han gjorde? När slutade han känna någonting för resan och bara genomförde den som en vanlig dagsrutin? Det kanske var en del av att växa upp, tänkte han. Att helt enkelt sluta känna saker för resan och helt enkelt bara bita ihop och bege sig framåt.

Så alla dagar förblev vanliga, ingenting som Kitai kunde återge efteråt. Han lärde sig saker i skolan och han blev duktig på en del av dessa saker, men om någon frågade vad för särskilt han hade gjort en dag så svarade han nog oftast som oftast ”Åh, nej inget särskilt.”.

 

Vägen sträckte sig framför honom som ryggen på en lång boaorm som precis hade börjat röra på sig, den slingrade genom skogen mellan träden. Inte för att Kitai egentligen reflekterade över detta, det var ju bara en vanlig dag. Vägen skulle vandras, det förväntade sig hans föräldrar, precis som hans mentor förväntade sig att han skulle närvara på morgondagens lektioner imorgon.

Men när han kom till den gamla, nötta och solblekta parkbänken så stannade han plötsligt. Stoppet var en lika stor chock för Kitai som det måste varit för någon som såg honom, om de hade sett honom. Han hade inte riktigt satt ner båda fötterna på marken och snubblade till så att han nästan föll mot marken. Fast bara nästan, om han föll skulle bara hans mor bli besviken.

Plötsligt kändes vägen framför honom något främmande. Han kunde inte förklara känslan bättre än att den kom från maggropen och spred sig till resten av kroppen. Det var som om han var hungrig, men inte på måltidens om var resterande resan hem, han vände sig västerut och blickade in i synvillan som var tallarna. Som de dansade långt in. Var det en stig han kunde urskilja?

 

”Vad gör du?” frågade Kitai sig själv högt när han plötsligt tog ett kliv av från vägen.

Han kunde inte förklara varför han agerade så irrationellt, varje molekyl i hans kropp hade blivit lärd att allting som inte var vägen till och från bestod av ett stort obehag, av en otrygghet, osäkerhet, massvis med substantiv som började på o!

Fast idag, på denna vanligaste av vanliga dagar kunde det inte kännas mer än rätt. Kitai kände hungern, en aptit som bara stigen i fjärran kunde urskilja.

Han visste inte vart denna stig skulle leda, inte heller vad hans föräldrar eller lärare skulle tycka om att han valde den men han visste att han bara var tvungen att sluta ha vanliga dagar. Han visste inte för första gången i sitt liv vad som fanns i andra änden och fastän det skrämde honom blev han även omåttligt glad av att pröva den okända leden. Vart skulle han hamna?

Det var det ingen som visste, fast det var väl hela tjusningen. En sak var säker, middagen hemma skulle få vänta.

I vaket tillstånd finns det ingen som vinner

Jag slår och slår, men det brinner det brinner

När sömnen faller, faller jag

Jag dras med i strömmen och känner mig svag

 

I livet en kämpar men inget man hinner

Man klöser och krafsar tills blodet rinner

Slåss för en ambition i livet så vag

Tills mig döden besöker en vacker dag

Ett ljus.

Ett ljud.

Någonting lätt rör sig genom rymden. Det letar efter en plats att slå sig till ro. Men för vem?

Med en mjuk, nästan övernaturligt lätt rörelse stannar den bara någon enstaka meter från en gräsbeklädd mark.

 

Duns.

Föremålet dimper ner, med en enkel beröring tar människan sitt första steg. Hon är helt naken, hon vet inte vem hon är eller var hon är, bara det hon ser är något hon kan veta. Hennes sinne lättsamt, hennes hjärna helt tom. En tabula rasa förkroppsligad.

Enkelheten i ovissheten fyller henne med en första känsla. Liksom allt annat runtomkring henne är den ny, vad kan hon kalla den känslan? Hon finner ett läte, ett kluckande läte. Ett skratt. Hon är lycklig.

 

Hon springer så fort benen bär henne.

Men benen bär inte riktigt så väl som hon vill, utan ger vika och hon faller handlöst mot marken. Gräset dämpar slaget, men smärtan tränger igenom. Hon känner en tår rinna ned från ögat över kinden för att slutligen sugas upp av den bördiga jorden. Är det smärta hon känner?

 

Ängen övergår till en brant sluttning. Nedanför sluttningen ser hon en sjö sträcka sig så långt ögat når. På andra sidan det klarblåa vattnet ser hon någonting växa. Hon vet inte om det ännu men hon skådar en lövskog i allt sitt vackra alster. Även vattnet är obekant för människovarelsen så hon beger sig ner försiktigt för backen för att ta en närmre titt. Självklart snubblar hon och faller pladask i vattnet. Hon känner hur någonting bultar hårt i hennes bröstkorg, bara känslan av bultandet gör henne mer skrämd än fallet ned i det okända och våta. Till slut bestämmer hon sig för att inte bry sig mer om bultandet, för det verkar ju avta, och reser sig upp ur vattnet. Hon förstår inte varför hennes hud nu är våt, men hon gillar den varma känslan av solens strålar mot hennes kropp som får vätan att sakta försvinna.

Människan vågar inte riktigt bege sig ut i vattnet, hon kan inte se någon botten och känner en viss oro för faran som kan lura i det okända.

Vid vattenkanten sätter hon sig istället ner och lutar sig över den blanka ytan, solens skepnad reflekteras i vattnet, men även någonting annat.

Hon ser sig själv för första gången. Men människan har svårt att förstå vad hon ser. Med en darrande hand sträcker hon sig mot bilden och ryggar tillbaka när den klara spegelbilden plötsligt blir bruten av dussintalet ringar på vattnet. Hennes hand är blöt. Hon börjar se kopplingen mellan vatten och fukt. Hon skrattar igen och förundras över alla dessa nya intryck.

 

Efter en stunds plaskande med handen fortsätter hon med att begrunda sitt ansikte. Handen letar sig den här gången mot kinden istället för reflektionen. Hon ser sig själv känna efter i ansiktet och förstår vad det är hon ser. Insikten slår som en blixt från klar himmel och människan ställer sig upp och skuttar runt förtjust, skrattandes. Varför bilden gör henne så glad vet hon ej, men hon vet att hon tycker om det, så hon vill ha mer.

Tiden passerar obemärkt förbi, där sitter människan och ser på sig själv. Solen börjar gå ner och med det blir det allt svårare att urtyda reflektionen på vattnet.

Hon känner sig missnöjd och frustrerad. Människan tror att det är solens fel. Solen har flyttat sig märker hon, om hon bara kan nå solen och knuffa upp den igen kanske det blir som förut?

 

Hon börjar vada ut i det mörka.

En instinkt säger nej. Men hon överträffar den. Om det känns så bra att se på sitt ansikte måste det vara viktigare än rädslan?

Vattnet når upp till naveln. Hon huttrar. Varför värmer ingenting längre?

Allt detta är solens fel. Hon snubblar till när den botten som bar henne fötter plötsligt försvinner, men plaskar envist ut en bit till. Människan förstår inte varför hon inte kan hålla sig ovanför ytan. Hon pustar och plaskar med armarna vilt. Nu vill hon tillbaka till stranden, men kan inte flytta sig. Hon förstår inte varför och blir rädd.

 

Med ett skri försöker hon desperat hålla sig ovan ytan men misslyckas. Under ytan vill hennes kropp instinktivt andas in mer syre, till slut kan hon inte motstå kraften och vattnet forsar in.

En sista stund.

En sista stund.

Ögonen blickar mot vattenytan.

En reflektion. Inte hennes. Något vackrare. Tusentals eldklot. De ser ut att dansa framför hennes ögon. Hon ser färgerna blandas i en munter palett och sväljer eldkloten, en efter en.

Hon är inte längre rädd. Hon är lugn. Allting är bra. Allting är bra.

Allting svartnar sakta.

En sista tanke.

Hennes ansikte var så vackert.

Hon var vacker. 

 

Old Teller lived way up high.

It was a way to survive.

Once he got up to the very top of the tower he never went back.

However strange it seemed, he had gotten used to the loneliness. It was a way to survive.

 

Old Teller had nothing in his possession but a tiny little white watch made out of plastic. It had a long time ago died – due to Old Teller never having changed the battery, he had only thrown out the old one – and was now more so than ever a decoration lightly weighing down his wrist. It was his reminder of the vast emptiness without and within, the nothing he had come to expect among the clouds.

 

He opened the door and went up the stairs. The stairs ascended to the spire where a small lighthouse had been installed by Old Teller. The body itself – where the stairs were fitted, without any windows – pierced through the cloudy surface in such a way that if you kept up residence below the lighthouse you could still see the ground below, but would only see the smooth milky surface of the heavenly clouds above.

Downstairs was where he lived. Upstairs was where he had worked forever. His duty had become to watch over the skies far and wide, a way to survive.

 

His shift was over, with a deep sigh he looked at the watch (still twelve o’ clock, as it had always been), and turned around, heavily shifting his feet in the direction he intended to go, where he knew the stairs would appear as soon as the sun would settle on the horizon, embedded in the soft almost pillow-like texture of the cumulus clouds. He looked at his watch once more – still twelve – and started descending the narrow spiral below.

 

Old Teller had a night routine, which was no more different from his morning routine than, well, anything. He would take of his clothes, stare at the blank space of wall above his bed for a couple of minutes, then go to sleep. In the morning he would do the exact opposite.

Sometimes he would dream. In the dream his name was Eric. Eric would wake up and walk down the stairs where he then usually would be greeted by his lovely and caring wife Ellen – she usually woke just a few minutes before him – and then they’d eat breakfast together. He would kiss his wife and with a smile from ear to ear he’d be off to work. That was it. That was the dream.

Eric would not think of noticing two extra chairs in the dining room, neither would his wife and they wouldn’t talk about it. But why would Eric think of something as absurd as two empty chairs? It wasn’t like they had lost both of their children in a tragic car accident a few years back. Nonsense!

Then Eric would come home, but the house would be empty. And he didn’t understand why.

 

As Old Teller woke up the day after he would usually not remember any part of this dream, curious as it was he actually had the picture edged in his head – as clear as day – this time. He pondered for a while but couldn’t find anything logical or reasonable about it so he let it go. But the feeling lingered.

Pain festers…

It is a way to survive.

 

He ascended the tower and lit the lighthouse. His watch had begun. He looked down at his wrist to realize the strangest of things! It was now five past twelve, but how?

Old Teller tried not to think too much, as thinking would not matter. He continued to watch for any irregularities, but he found none. For the first time in his life he realized that the normally soothing feeling of having nothing change, ever, was actually making him a little bored. This did not make him comfortable at all and he found himself soon looking down at his watch over and over again, but the time had not changed. Why would it? There wasn’t any battery. He assured himself that he must’ve turned the screw during his sleep. It had never happened before.

“It would happen someday.” he mumbled.

 

The sun started to set once again and as the twilight struck his lighthouse he too stopped the old engine and turned for the stairs. Like clockwork the door appeared and he once again went down to his little room in the vast nothingness.

As he underwent the usual night-not so different from day-routine he wondered what the next day had in store for him. Maybe he wondered in secrecy (since you can actually hide feelings from yourself) if not the next day would surprise him a little more? Not that he actually wished from an answer from himself, he did not want nor did he need it. He needed only to survive. Such where his thoughts as he lay softly in bed and let the drowsiness take over.

 

Old Teller had a dream that night. In his dream his name was Eric. Eric woke up from an irregular and discomforting sleep only to find himself soaking in sweat. He did not know why. The room did not feel right at all, instead of the bright cream-white colors he was met by a dark-lit room with a grayish quality. After a quick shower – for he must certainly be in a hurry by now, although for what he did not know – Eric went down the stairs, expecting his wife to greet him with a loving peck on the cheek. But there wasn’t anyone in the kitchen, nor did he find her in the dining room, or living room for that matter. Besides, she wouldn’t have left the house without opening the windows (the air was damp) or at least leaving a note? Eric stood in the living room, frozen for lack of a better word. He hadn’t the faintest clue what to do.

If this was a practical joke it wasn’t very funny. He quickly realized that wasn’t the case. Even Eric had to understand the direness of the situation. His house – their house – seemed as if nobody had lived there for a long time. A tear ran down Eric’s face, he felt sad without any recollection of why. He could not understand where his wife had gone, nor why there had been four chairs in the dining room instead of two, why he had seen old dusty toys in the living room, or why there had been kid’s drawings on the wall in the hallway.

He went outside – in his pajamas – half expecting her to stand there laughing at him. “You dummy! I’m just joking with you!” but nobody came.

It rained. He slipped and fell on the wet pavement; Eric could hear a crack as he landed. Something was broken?

 

Old Teller woke hastily with a gasp. This wasn’t what he wanted at all! He wiped the tears from his face, realizing how discomforted he had become from dreaming, but he couldn’t tell why. He stroke his long, grey beard, pondering what it was. But he could not figure it out. Old Teller rose up from his bed and almost forgot the morning routine before going on watch.

His hands were shaking, but he didn’t know why. He hadn’t looked at the skyline a single time, but he didn’t know why. He hadn’t observed the sun playfully jump out of the clouds as if playing a game of hide and seek, he knew he wanted to observe but didn’t know how. His one thought, only thought was the god damned watch. Hands shaking he gazed quickly and then looked away.

The clock had started ticking.

The clock had started working.

The clock worked.

 

Eric knew he had lost something. He knew very well what it was.

Eric and Ellen had tried for a new child – a new start – after many years of mourning the loss of their previous two beautiful little gifts of joy. But not only had that attempt been squashed so mercilessly (as if fate just wasn’t in the mood to deal them any good cards at all), but he had lost her too. She had lost too much blood the doctors had explained in a sterile tone Eric just couldn’t stand. He had punched one of the doctors over his jaw and gone out in the rain.

The clouds were blue and the sun had just risen above, like a comforting guardian, promising to protect its citizens from harm’s way. Eric knew now, it was all false. Its comfort but lies and its protection nothing more than empty promises.

In a drunken drowsiness he had driven way to fast on the highway, almost driving headlong into the concrete when driving off the intersection. As threw himself out of the car he had promised to never forget what fate had done to him.

Eric didn’t know how it had come to this.

Old Teller didn’t remember what Eric did.

 

Eric came home.

Old Teller ascended the stairs.

He quit his job.

He started his watch.

He closed the door.

He awaited the stairs.

He drank.

He went through his routine.

He forgot.

He slept.

 

He couldn’t recall what for he lived such a life amongst the clouds.

He couldn’t recall what for he lived such a life.

He couldn’t recall what for he lived.

He couldn’t recall what for.

He couldn’t recall.

He couldn’t.

 

He had only survived.

 

I språnget faller hon.

Marken är kall och våt av dagg. Tårarna rinner.

 

I skogen ekar ett uråldrigt läte, som om träden själva rörde sig med hennes sorg. Hon kunde känna trycket som om atmosfären gick att ta på, som om hon plötsligt hade fallit ner i en barnsaga.

Flickan såg in i avgrunden som var den mörka skogens stig, vart den ledde visste hon ej. Bara bortåt. Bort från minnet, bort från tårarna. Hon behövde inte läka, hon behövde bara fly.

 

Benen bar inte längre. Benen kunde inte förmå sig att ta ett steg till. Stapplande föll hon ned på knä. I luften virvlade små små partiklar av damm, förgyllda av ett ljus bara hon kunde se. Ty skogen var inte mörk där hon tittade, ty hon såg med oskuldsfulla ögon. Men hon var berörd och ljuset höll på att slockna. Det som glittrade i luften skulle snart dö bort, kvävt av en vuxen värld, av vuxna händer, av vuxna falska leenden. Flickan kunde inte förmå sig att le en gång till, det leendet hade någon stulit.

 

Tystnaden trängde sig på, ett eko av tomhet som speglade tomheten inombords. Hulkandes grät hon för sig själv där ingen kunde störa henne. Hon behövde fortsätta sin flykt djupt in i den gamla skogen, där träden inte längre var kapabla att avslöja hennes spår, där de uråldriga väsen som en gång härskade över denna värld kunde omfamna henne med sin kalla närvaro. Men benen bar inte.

Utmattat lade hon sig mot en rot. Hon torkade av tårarna med sin tröjärm och lade sig tillrätta mot en fläck av mossa. Ljuset hade slocknat, så även den flackande flamma inombords. I mörkret märkte flickan inte att hon huttrade.

Sömnen förde bort henne från denna värld. Men i skogen stannade hennes kropp kvar. Kvar blev den bredvid den gamle eken, på mossen. Vem hon hade varit spelade inte längre någon roll. Hon var inte kvar längre att minnas den tiden. Vad som hänt henne var bortblåst. Ett ting för jordvarelser. Flickan var äntligen en med naturen. Så nätt, så varsam. Blyg och oskyldig flög hon in i evinnerligheten.  

Varför just jag?

Många hade ställt sig den frågan, varför var det jag som hade överlevt längst?

Fanns det inte andra som förtjänade den äran, det privilegiet så mycket mer än mig? De hade kanske rätt, jag visste inte riktigt längre.

När händelsen inträffade var jag, liksom många andra, inte direkt förberedd. Det fanns ingen bunker för mig att söka skydd i, inga konserver förvarade på något hemligt ställe för att föda mig och inte heller en egentlig mening för mitt liv att fortsätta. Jag var inget annat än en lågavlönad revisor på ett företag vars namn du skulle ha glömt lika fort som jag berättade för dig. Så varför var det mig som ödet valde att fortsätta livnära med möjligheter i denna nya men ändock så föråldrade värld?

Jag sökte skydd under skrivbordet, som av en slump blev min räddning. Det och min rädsla.

Min feghet drev mig till att stanna kvar i lokalen långt efter att alla övergivit den, där livnärde jag mig endast på matrester från matlådor samt automatens godis. Till slut, när maten oundvikligen tog slut, begav jag mig ut för att skåda eländet.

 

Död. Ond bråd död. Kaos, panik. En evinnerlig låga brann klar på himlen, men där fanns ingen sol att skåda längre. Ingen visste vad det var som hade inträffat men av att dömma hade dess inverkan orsakat en katastrofal biologisk förändring på jorden. Senare kom teorin att orsaken bakom, som allt annat, var av mänsklig kraft. Att solen var kvar samt att den lågan som brann klar var rester av något annat... Sedan stannade alla teorier upp, för ingen visste egentligen inte. Någon informationsspridning fanns inte heller, allt intranät slogs ut i samma sekund som händelsen inträffade.

 

Var det måhända för att jag inte hade någon familj som jag överlevde? Alla jag hade känt i detta livet hade givit sig ut på en hopplös jakt för att hitta sina nära, den var sällan särskilt långvarig. Antingen sköt hoppet hos människorna bara upp det oundvikliga svaret, eller också skulle deras familjemedlemmar dö av en efter en likt pestsmittade patienter under medeltiden. Ingen visste heller varför.

 

Sjukdomen spred sig. För den som lämnade storstäderna ökade chanserna för att överleva en dag till, men också risken för att svälta ihjäl. De som levde i glesbygden var sällan benägna att dela med sig, särskilt inte till den våg av människor som trängde sig på. Utstötta i sitt eget land likt nationella flyktingar var de som försökte sig på att knacka dörr. Desperation ledde till konflikter, död och åter död.

Människan är ond när han sätter sig själv framför andra. Och det gör han alltid.

 

Utan familj eller något egentligt mål begav jag mig av, mest av rädsla för sjukdomar. Jag stötte på en lika förvirrad ensling som ackompanjerade mig ett tag, men våra vägar skars abrubt av en dag när han i ett försök att stjäla av min mat råkade skada sig själv så allvarligt att jag inte lyckades rädda honom. Det var sista gången jag grät.

 

Solen stod högt när jag fick äta mitt första mål mat för dagen. Jag hade lyckats fånga en ekorre som jag grillade under en liten låga som kom från min mobila grill jag skapt med hjälp av en öppen aluminiumburk och lite kol. Ytan var kanske en smula sparsmakt men lösningen både fiffig och enkel om man behövde göra sig osynlig för farorna som lurade ute i periferin. Behövde någonting stekas kunde jag nyttja locket tillhörande burken, allting tjänade ett syfte.

Köttet var mört men smakade otroligt bittert. All smak hade förvrängts samt korrumperats ända sedan händelsen. Som om sjukdomen den här världen nu bar på genomborrat allt levande och fortsatte plåga de sista som denna jorden tvingades vandra, till dess att vi bara var blott urholkade skal av våra forna jag. Jag suckade.

Än så länge hade den vilda naturens kulinariska upplevelser inte påverkat mig särdeles mycket, mer än att ge mig en temporär mättnad och energitillgång. Dessutom fanns det inte mycket val om jag skulle fortsätta leva, ett beslut jag redan hade tagit för länge sedan. Det må inte funnits mycket till argument för mitt leverne, men kunde jag klara mig bättre än de flesta så skulle jag banne mig också försöka! Om det så innebär att jag aktivt skulle söka en poäng med denna post-existens, så skulle det vara så mycket bättre än att bara ge upp!

 

Det många månader sedan jag sett en levande människa, men nu hade också mängden hot börjat sina. Slutligen hade jag börjat märka att även mängden djurliv började sakta avta. Vad var det som tog kål på oss så sakteligen, så smaklöst och smärtsamt? Vem ville se världen lida in i det sista?

 

Jag suckade och reste mig upp för att bege mig de sista stegen in i diset vars höjda ridå tydde på något illavarslande som låg i omnejd av staden. Dess gråa betongblock till byggnader, vars rutor för länge sedan brustit i kras, reste sig hotfullt mot skyn och kastade en oinbjudande skugga över mig. Obehaget gjorde sig påmint, men även jag påminde känslan som trängde sig på att det också var länge sedan det fanns något att känna obehag över.

 

”Jag får vara på min vakt, oavsett.”   

Bortom gränserna tänder vi ständigt nya ljus. 

Utan vetskapen för vilka vi släcker när vi trampar upp spår på den svarta stigen. Flimmrar lyktan? 

När vi vänder oss om, ser vi då alla lågor klara? Eller förblir vi evigt låsta mot framgången som oss lycka skall bringa? 

 

För vi blir alla nöjda, lite till bara... Låtom oss gå, treva och fumla. Vad är det som krasar under skon? 

Så kvävs den sista flackande låga i horisonten och vi får treva i blindo. I det eviga mörker finner vi ingen ro, ty det har sagts att vi alltid kan nå bortom det evinnerliga. Vad händer då, när vi inget längre ser? 

 

Fingrarna fumlar, läpparna smackar. Oron bildar en droppe på hjässan. Finns det en tändsticka i min ask tro? Eller har jag förbrukat alla, utan att egentligen veta vad jag skall ha dem till? 

Nej, ännu finns det hopp kvar, jag tänder lyktan. Hur många tändstickor som förblir orörda ser jag ej, kan inte se. Har ingen tid att kontrollera. 

För under mig har det slutat krasa, svetten har torkat ut. Var det en evighet sedan jag stod omringad av mörkret? 

 

Nu söker sig blicken vidare, dimman ger plats för framtiden. Stegen ekar allt tydligare. 

Men bakom, där höjer sig ridån. Men inte märker jag att ljusen försvinner allt djupare in i intet. Ryggen har jag dem sedan länge vänt. Ty framtiden väntar.

 

"Du kan bättre."

 

De mörka molnen sprider sig längs himlavalvet likt en droppe bläck i ett glas vatten. De varnar om kalla dagar framöver, om hemska blåsiga vindar. Om ondska.

 

Familjen har sedan länge flytt torpet och jag är den enda själen som lämnats kvar.

På det kala berget står en förfallen fasad, kämpandes mot väder år ut och år in, som en skadeskjuten hjort har den sakta men säkert börjat förstå sin ultimata dom. Där finns ett hopp om förbättring, om jag bara finner orken att förstärka upp mitt gamla hem.

 

Men icke. Istället väljer jag att fly in i den djupa, mörka granskogen. Istället för att göra det som sägs vara rätt föreställer jag mig att trygghet för stunden kommer överträffa alla former av långtida planeringar. För varför skall man göra något långsiktigt om man inte kan vara trygg just nu?

Där sitter jag, i mitt ruggiga tält och inväntar den evinnerliga stormen.

 

För här är jag säker, det är det enda stället jag känner igen. De sedan länge föråldrade minnen av ett vackert torp med barnaskratt och hundkskall under varma sommrar har bleknat bortom allt hopp om att någonsin ge mig en minsta insikt i hur det var förr. Med föräldrarnas bortgång försvann även kärleken.

Nu är det bara jag, torpet och skogen. 

 

Hur många evigheter måste en människa existera innan han äntligen kan skatta sig lycklig?

Svaret klingar ofta som vanligast: Inombords finner du lycka och det är bara du som kan påverka dig själv.

 

Fast vad gör en människa när han tror att han funnit lyckan, att lyckan för honom innebär att ta hand samt älska någon annan. Vad gör då den personen om det faktiskt finns så mycket som en risk för att en annan människa inte känner likadant för denne?

 

Hur kan man förutspå händelser?

 

Hur många mil måste jag gå innan jag kan vara lycklig igen?

 

Månen skiner starkare än någonsin. Fullmåne.

Mannen vänder sin blick mot eldfacklorna när de fladdrar förbi i revy. Å som de små brandgula bubblorna lockar med sitt ljus, en sådan enorm trygghet det måste vara att tillhöra en av dem.

Likt en glasskärva i vattnets avgrund rör jag mig för evigt fram, låter tidens tänder slipa mig till nya former. Framåt ter sig mitt öde, tills jag återigen hamnar på sandkanten.

När du hittar mig vill jag fråga: Behåller du mig eller kastar du mig i vattnet igen? Men mina läppar yttrar inga ord, ty jag har inga kvar. Mina tankar är ett enda virrvarr.

Där någonstans ser jag ditt ansikte, i fullmånen kanske. Den lockar med sin förunderliga närvaro, en relik i vår moderna tid. Säg mig du: När låg du på rygg och blickade ut över stjärnhimmeln sist?

När såg du månen utan att ha precis ett dussin andra saker att tänka på senast? Kan du ens komma ihåg när det var du bara rensade huvudet från alla tankar och njöt av skönheten bortom molnen?

Du flyr, så mycket vet jag. Fast var flyr du? Vem flyr du till? När finner du svaren du söker?

Mina svar kommer jag aldrig finna, inte riktigt, för mig är det självklart och jag lär mig acceptera faktumet varje dag som går. Vet du ens vad det är du söker svar på? Har du ställt frågan?

 

Din värld kommer inte kastas omkull än, fast jag är inte säker om du kommer klara dig länge till så som du skenar. I den här takten lär ditt tåg röra sig i minst tvåhundra knyck, urspårat och klart. Har du valt din ändhållplats?

 

Inte allt behöver ha ett syfte.

Många gånger gör vi saker utan att tänka oss för. För det är jag ledsen.

“In my restless dreams I see it in front of me. The cottage in the woods, where you used to take me when I was young. You had just found out about my sickness back then.
Do you remember how you carried me inside when I didn’t have the strength to stand up, and how you wrapped me in that old blanket, the one that smelt like vinegar? You kept me warm whilst trying to light the fire.
We both grew older and with time your strength faded, still you carried me. From strange receptions to similar rooms, through sterile white corridors filled with smiling women, I could never understand why everyone seemed to know the problem but me. Your hair started to change into a pale white color as time moved on. I’d like to think each straw of hair turned white for every good deed you had done in your life, for there were many.
Do you remember how you held my hand with tears in your eyes? How you couldn’t find the courage to say goodbye. After all; you were supposed to leave the world behind before I did, not the other way around, wasn’t it? Could you remember the words you said to me?
‘Not like this. Never like this.’ I liked what you said, it meant so much to me.
Still, if only you knew how grateful I was for all you did to me, even though I never had the strength to speak.

I hope you are no longer in pain, now that your life has become less of a burdened existence now than back then.
I will always love you dad.

Love
Carol”

Dad found the letter in the mailbox on the day marking 11 years since she had passed away. New Year’s Eve. For the first time since then, he actually managed to smile, if only for a little while.

Ensamheten spred sin jämmerliga tystnad och rummet började krympa. Paniken kom därefter. Fast det var inte jag.
Blicken var tom, munnen i ett förvridet leende, något som förde min tanke till Jokerns skönhetsprodukter i Tim Burtons "Batman" från 1989. Kanske inte så överdramatiserat som just de offer vars stela leenden obehagligt återspeglades i rutan, fast där fanns en likhet.
Benen bar mig från sängen där han låg till skrivbordet där telefonen stod, därefter till köket. En handduk skulle vara bra för att klämma in mellan tänderna då jag fick för mig att han hade fått epilepsi. På tillbakavägen insåg jag snabbt hur fel jag hade, ty käken spände sig inte. Pulsen avtog och andningen kom sporadiskt i djupa, obehagliga snarkningar.

Mor mottog telefonen med "112" redan inslaget. Hennes röst var chockad, minst sagt. Min hjärna gjorde sitt absolut bästa med att dra i diverse nödbromsar.
"Reflektioner?" verkade den tänka, "Bort med det. Tvivel?" kom härnäst, "Behöver vi inte." till slut var all tankeverksamhet som försvunnen och allt jag hade att förlita mig på var instinkt, ryggmärgsbeteende samt en adrenalinkick av Gudars nåde.
Efter uppmaningar från min mor drog jag den lealöse gamlingen från vattensängen och påbörjade det jag så väl tränat ett antal gånger: HLR. Hjärt och lugnräddning, det här skulle jag kunna då jag var HLR-instruktör. Fast jag hade aldrig någonsin genomfört detta skarpt. Det skulle bli en första gång.
I bakgrunden kunde jag höra min mor tala, fast hon var längre bort i horisonten än vissa flygplan när de passerar ovanför. Bara ibland dök jag upp till ytan för att ge henne instruktioner om vad hon skulle göra.
"Mamma! Säg att jag genomför HLR!" en liten stund senare fortsatte jag med, "Mamma, knacka på grannarnas dörr och säg åt dem att gå till ambulansen!"
Mamma sprang och ringde något frenetiskt medan jag fokuserade på mannen under mina handflator. Var det verkligen min far som låg där?
Bröstkorgen höjdes och sänktes under mina tryck. Ibland knakade det rätt så rejält, nog var det obehagligt. Blicken var tom, munnen var öppen.
Första andetaget, andra, tredje. Jag blåste nog lite hårt.
Kontraktioner. Han flämtade till, snarkningar och plötsligt flöt en ganska starkt doftande vätska upp. Maten, tortillas. Jag försökte först skrapa ut det jag kunde med fingrarna, därefter lade jag honom i stabilt sidoläge för att låte det värsta rinna ut. En tesked landade mjukt på golvet. Slutligen insåg jag att det inte fanns någon tid till att vela så jag blåste ner resten av maten i lungorna, den maten som han inte flämtade upp i min mun vill säga. Smaken av texmex-kött blandat med spya gjorde mig yr så jag spottade och fräste ut det jag kunde. Därefter återgick jag till att andas.
Kontaktioner.
Andning.
Ambulansen kom och tog över. De frågade inte mycket. Fast jag berättade allt jag kunde, vad som hade hänt, om han var närvarande överhuvudtaget (vilket han inte var), att pulsen kommit lika plötsligt som den försvunnit någon gång samt att han självmant flämtat till ibland.
De bekräftade snabbt att min far fått hjärtstopp. Det var den mörkaste stunden i mitt liv.
Mamma grät och ropade: "Kom Bernt. Kom tillbaka till oss. Kom Bernt. Jag älskar dig."
Allt jag kunde förmå mig var att hålla om min kära mor och viska åt henne att allting skulle ordna sig. För det skulle det väl?

Ja. Min magkänsla ville envist påstå det.

Jag fick rätt.
En månad senare går min far runt stundom på sjukhuset samt talar som sitt gamla vanliga jag emellan de långa sömnpassen.
Fast han har en lång väg framför sig. Den är inte över än. Han måste opereras efter rehabiliteringen. Annars kan det ske igen, den här gången kommer hans kropp inte orka med den sortens räddning som genomfördes sist.

20 minuter höll jag på med HLR.
50 minuter från händelsen till bekräftelsen kom på att min far hade puls och var stabiliserad.
2 timmar innan vi var på Uppsala sjukhus för att beskåda den sorgliga synen av en man knappt vid liv med slangar inkopplade in i kroppen från alla vinklar.
4 timmar innan jag somnade.
 Lördag den 1:e Februari klockan 22.41 fick min far ventrikelflimmer. Den värsta dagen i mitt liv.s