Memoirs of an open mind

Ursäkta att jag bloggar så extremt mycket och kanske "onödigt" enligt några men det känns som om jag måste få det sagt.

Det här är en blogg som jag tycker alla skall ta till sig lite från, vissa mer och vissa mindre.

Det är inte så jävla enkelt att blunda för folks tankar och åsikter om en själv, visst ibland är det enkelt eftersom allt brukar sammanfattas i en usel kommentar. Men ibland kan det dra över i långa argumentationer och i vissa fall gräl.
Jag talar självklart om samhällets ungdomar, de som jag träffar dagligen eller i alla fall någon gång i veckan. Ni kallar folk bortskämda brats? Vem är en brat egentligen?
Vi bor i ett väldigt bra land för att utvecklas mot en ljus framtid, har vi inte allt vi kan önska oss? I vissa fall inte.

Ett exempel är skolan, skolan är till för studier. Men vad gör de? INGET! Just det, inget. Klaga på så mycket ni vill om hur era föräldrar behandlar er som skit och hur taskiga lärarna kan vara mot er, det är alltid de som missköter sig mest som får mest uppmärksammhet. Enkelt va?

Ni är så otacksamma, så jävla otacksamma!

"Ungdomar i dagens samhälle vill synas!" Jo det förstår jag, vi vill alla utmärka oss för att få lite extra uppmärksammhet inte sant? Många klär sig i olika stilar för att sticka ut, andra för ett kalabalik för att höras och synas. Uppmärksammhet på alla stadien. Vissa trivs med att bli tillsagda för att de då syns, andra att chocka folk i sin omgivning för sin extrema stil. Vissa väljer stil för att smälta in och få styrka. Andra väljer att synas genom att klaga och klaga samt umgås med liknande människor.
"Jävla emo!" är något som förekommer väldigt ofta på vår skola, förstår människor ens innebörden av det ordet? Man måste inte vara emo för att man klär sig i svart, man behöver inte vara emo för att man gillar en viss musikstil eller läser manga samt umgås i grupper med sådana människor. Då skulle jag placeras som emo.
Dessutom är jag så himmla trött på alla dessa tomma kommentarer. Anfalla någon människa för att stärka sitt eget självförtroende, sådana människor förtjänar inte det livet de lever.
Många är deprimerade av den anledningen att de skall uppmärksammas, ofta är det samma område av människor som går på andra (och röker för det är så jävla tufft!) i skolan mm. Känns det lönt? Era betyg sjunker, erat jobb blir att städa andras hem samtidigt som ni passar tre ungar som ni dessutom har fått för tidigt med er partner som ni kanske inte ens vet vem det är, fadern eller modern, för att ni var så fulla på de festerna att det kunde ha varit vem som. Ja INSE! Livet är kort, man skall njuta av det. Men inte på fel sätt.

(Än en gång) Att klaga löser inga problem, vad ni lider av psykiskt påverkar inte hur ni behöver uppföra er i skolan, ni är för jävliga och det kan bara ni själva stoppa. Vad som händer där hemma struntar jag i bokstavligen eftersom ni ändå bara använder det som en ursäkt till allt ni gör mot andra samt för att folk skall tycka synd om er.

En sak ni skall ha fått veta för länge sedan:
Ni förstör erat liv redan nu. Om några år kommer många av er ligga illa till, riktigt illa till. DÅ ÄR DET FÖR SENT.

Ingen bryr sig om er i längden OCH DET FINNS INGET NI KAN GÖRA ÅT DET SÅ TA TAG OM ERT LIV OCH GÖR NÅGOT VETTIGT.

Låt de som inte gjort er något vara.

Nu vet jag att vissa kommer tänka: "Det här är ju direkt riktat mot mig!" men så enkelt är det faktiskt inte. Jag snackar om ett flertal som jag bokstavligt talat TRÖTTNAT PÅ! Det här skriver jag med avsky mot många människor, inte bara en person.
Skaffa er ett liv.

Och nej: "Jag är inte perfekt själv" men jag har kommit mycket längre än vad ni har. Jag har en framtid i alla fall.