Memoirs of an open mind

Det var exakt som han hade tänkt sig, han hade planerat den här dagen länge och i sitt huvud hade han sett vad som nu tog form framför hans ögon. Denna skådeplats var och skulle för alltid minnas som dagen hans syster tog farväl av sin familj och käraste en sista gång.

Ironiskt nog var hans syster den mest livliga varelsen som han någonsin hade träffat, allt som återstod av denna skapelse var de sakta bleknande fotografierna av henne tillsammans med oväsentliga ansikten i släkten som förevigats på de kalla vita väggarna i vardagsrummet.

Han tände en cigarett och vände huset ryggen för en stund, han ville komma bort från ett sakta påträngande kaos som skulle äga rum innuti den gamla fasaden. Han hatade att tala om saker, främst människor som objekt i imperfekt: ett oavslutat kapitel i det förflutna. Han visste precis varför det var oavslutat, det var så självklart vad som skulle äga rum.

Han fimpade sin cigarett på gårdsplan och klev in i entréhallen. Alla hade redan gått in och det verkade som om de flesta var för upptagna för att lägga märke till honom, ingen större skada.

Hennes död hade kommit som en överraskning för hela familjen, hela situationen var komisk hur de flesta i den alltför ovidkommande släkten hade suttit hemma och druckit sitt kaffe på altanen samtidigt som barnen sprang omkring halvnakna i trädgården-skrattandes i sin ovisshet-när den bittra nyheten hade kommit och sugit ur all den glädje de hade tagit för givet. Hon-hans syster-hade haft ett namn, ett namn som aldrig klätt henne riktigt. För snofsigt för hans smak, hon hade själv sagt att om han hade valt ett namn skulle det ha varit Melinda eller kanske Miriam, men att hon helst inte ville bli kallad för Miranda. Då fick det räcka med Mirre eller helt enkelt Mir’.

Hans ansikte förblev orörligt, inte för att han var okapabel till att gråta utan för att han misstänkte det skulle vara ett tecken på hans svaghet. Svaghet var det sista han ville visa när han befann sig i sällskap av den sociala krets han föraktade mest, deras familj och hennes vänner.

 

Han hade aldrig varit en man med mycket tankar över för förakt, han var en av de människor som hade fallit för klichén att livet var för kort för… I princip allting. Livet var för kort för att hata, för kort för att klaga, för kort för att ta ut soporna och för kort för att diskutera grannfruns dagliga utstyrsel var bland de vanligaste uttrycken som följde honom. Men i många avseenden hade folk tyckt detsamma och ingen hade direkt sagt emot honom så han hade hållit sig fast vid uttrycket.

Men föraktet mot den skara människor som stod innanför dörren var något som han alldeles nyligen hade skapat sig, han hatade de passionerat av en enda anledning: sin systers död.

Självklart hade han inte anklagat någon av dem ifall hennes död hade varit en olycka eller en bortgång av naturliga själ, men nu hade Mirre varit 34 år gammal när hon dog och vid full mental och fysisk hälsa så det hade inte varit någon åldersrelaterad sjukdom eller sjukdom för den delen och det hade inte varit någon olycka. En av dem hade mördat Miranda Huxley och sedan rullat tummarna fram tills begravningen. Det hade tagit tre dagar innan hennes kropp hade funnits. Det hade tagit en vecka efter kroppen hade hittats innan begravningskorten hade skickats ut till alla behöriga. Vid den punkten visste alla vad som hade hänt, detta var en dag sedan.

Det var inget märkvärdigt mord som Mirre hade utsatts för. Faktum var att han undrade varför polisen inte hittat kroppen tidigare. Hon hade troligtvis självmant stigit ur sin bil på väg till modern efter att ha slutat arbeta för dagen, sedan hade hon antingen blivit kidnappad eller bortrövad från platsen på annat sätt. Hennes kropp hade funnits fem kilometer från landsvägen i en flod, hon hade blivit skjuten tolv gånger, av att döma på kulorna hade mördaren tömt sitt magasin vilket indikerade på ett väldigt känslomässigt mord. Mördaren kände henne.

Fram tills den sekunden att korten skickats ut visste ingen vad som hade hänt, hans mor hade valt att benåda familjen med några extra dagars lycka innan hon släppte bomben i brevlådan. Fadern hade inte haft så mycket att säga då han omkom i en bilolycka sex år tidigare, en onykter jävel till truckförare hade kolliderat med den lilla passaten mitt på en öppen landsväg. När ambulansen och polisen kommit fram till platsen hade föraren smitit och vad som var kvar av hans fader hade sakta men säkert samlats ihop i en svart plastsäck.

 

Han steg in i vardagsrummet.

Någon grät i bakgrunden. Det stack till i hans hjärta när han fick se sin systers fridfulla ansikte i en vit kista som hade ställts på ett stort glasbord i mitten av rummet. Runtom kistan avtecknade sig silluetter av kvinnor och män, alla i svart. Vissa grät och andra hängde med huvudet.

Med kallt huvud hade han börjat skala bort de människor som han omöjligt kunde se som mördaren. Det var i princip alla svågrar, kusiner och ingifta män som kvinnor. Barnen hade han aldrig räknat in, det hade bara varit barbariskt. Slutligen återstod en liten skara, de som varit i staden ungefär under den tid som mordet skett.

 

Peter Andrews, hans morbror. En väldigt otrevlig man som aldrig visade sig på familjebjudningar eller bröllop. Egentligen var Peter lika harmlös som ett litet barn men det var hans hat mot moderns barn som hade fått honom med på listan. Han hade hatat dem passionerat sedan den dagen hon gift sig med mannen Peter tidigare haft som anställd och avskedat efter ett stort gräl dem sinsemellan. Peter’s ilska hade kokat långt innan Mirre hade blivit till och bara växt sig större när han själv var född.

Modern hade försökt att stoppa det odödliga hatet mannen hade burit på och nästan tvingat sin bror anställa mig som chafför i hans firma. Efter en vecka hade jag självmant slutat tack vare att gubben bokstavligt talat trakasserat mig med glåpord och andra otrevliga sammanträffanden.

Peter hade avlägsnat sig från rummet utan att varken gå fram till kistan eller tala med modern, han stod vid det vitmålade staketet med ryggen vänd mot honom och sneglade ut över grannens trädgård.

 

Molly Clementine, hans f.d. flickvän. De hade tidigare bott tillsammans men separerat. Hon hade varit så otroligt olycklig över hans arbetspass som tydligen påverkat deras liv hemma, något han hade förvarnat henne om innan de bestämde sig för att flytta ihop. Deras förhållande hade gått så långt att de nu var föräldrar till en två år gammal pojke vid namn Philip. Först i efterhand fick han veta att hon tröttnat på hans sätt att vara frånvarande från henne och deras son under flera dagars tid. Vid oräkneliga tillfällen hade hon frågat ut honom vad han hade fått uppleva under de långa resorna som ibland sträckte sig utomlands. När han inte kunnat berätta hade hon med en besviken blick gått och lagt sig eller också med ett vredgat ansiktsuttryck skrikit åt honom att han antingen var otrogen eller så inkompetent för att han inte kunde förmå sig att minnas var han egentligen var. Han hade erkänt att han faktiskt hade problem med minnet ibland, speciellt under stressade situationer men ursäkten räckte inte i längden och slutligen tog förhållandet slut.

Molly befann sig i andra sidan av rummet vilket han ansåg var nära nog. Hon visade inget tecken på att gråta över systerns bortgång, Molly hade inte heller närmat sig kistan under den tiden han bevakat henne. Hon bara stod där, orörlig som en liten porslinsdocka i väntan på att någon befriade henne från de inre plågorna och krossade hennes ömma skal.

 

Frederick Huxley, en avlägsen kusin som egentligen inte skulle bufinnit sig i staden under Mirres död men som tydligen hade haft ett ärende just den kvällen. Det underliga hade varit att han just redogjort sitt alibi för kvällen då Mirre blivit mördad, men faktum var att bara polisen samt modern visste om exakt när Mirre blivit skjuten.

Nu satt Frederick i en soffa för sig själv och verkade inte vilja prata med någon. Hans ansikte var svullet från tårarna som runnit ner för ansiktet och det kändes som om en skugga hängde över hans huvud och en börda vilade på hans axlar. Frederick var ångerfull, det kunde han tydligt och klart se.

Han visste inte så mycket om Frederick, faktum var att han bara hade pratat med Frederick en gång i sitt liv under en BBQ hos en av familjemedlemmarna, en pryd tant vid namn Edna. De hade diskuterat kvinnliga former samt idealet hos en kvinna, med dåligt samvete påminde han sig om att de båda kommit fram till att Mirre hade varit idealet, om de inte varit släkt vill säga.

 

Slutligen såg han på en väldigt ful gestalt som nu stod böjd över kistan. Hans gräsliga-orakade-nuna skulle inte tillåtas att vistas i närheten av henne om det inte vore för att han hade all rätt att besöka henne.

Tyvärr var denne man vid namn Gabriel Huxley ett oönskat barn som kommit till när hans fader hade träffat en ung rysk kvinna för många år sedan, fadern hade varit femton och samlaget kunde bara beräknas som ett sätt att utnyttja familjen Huxley på pengar. Hon hade vägrat göra abort, ty sonen Gabriel hade varit den enda utvägen för kvinnan att fly landet.

Den ryska kvinnan hade blivit kidnappad av en maffia som sedan tvingat henne prostituera sig, tyvärr ramlade Gabriel oönskat in i denna värld som en horunge kvinnan inte kunde ta med sig hem i sin snabba flykt då hon inte hade råd att försörja ungen. Han hade slutligen hamnat hos faderns föräldrar, de hade tidigt slängt ut honom ur huset. Gabriel var också grunden till varför fadern tappade kontakten med sina föräldrar, som en kristen familj hade de ansett att fadern syndat till den milda graden att de inte velat veta av honom mer än de gånger han hade velat besöka sin son. Vid sjutton års ålder hade fadern flyttat hemifrån, han återvände aldrig.

Där satt Gabriel, avskydd av hela familjen förutom av honom. Han hade ingen anledning att sky Gabriel för det obarmhärtiga öde som fallit på hans lott, tyvärr kunde han inte heller gilla honom direkt eftersom han hade växt upp till att bli en riktig slusk. De hade inte heller knytit några direkta syskonband då Gabriel varit en vuxen människa när han själv föddes.

Anledningen till varför Gabriel var en av de misstänkta enligt honom var just för den situationen familjen hade försatt honom i, han visade inte mycket till hat gentemot släkt och vänner och var logiskt sätt inget hot mot hans syster, men ingen visste vad som dolde sig under ytan. Gabriel kanske ville att familjen skulle lida av den smärta som han fått uppleva alltsedan han tog sina första steg, kanske hade det varit genom att skära bort en kvist från familjeträdet?

 

Han hade också tänkt sätta upp Caroline på listan som trots allt hade varit Mirres väninna en lång tid tills de kom i ett stort gräl över en kille. Mirre hade triumferat visat upp sin nye pojkvän efter grälet och totalt ignorerat faktum att hon förlorat sin bästa vän och nyligen fått en väldigt svartsjuk fiende. Det här hade inträffat nyligen och när han sneglade mot sofforna igen kunde han se Mirres kärlek sitta tyst bland några kusiner med blicken nedsänkt. Han förundrades över varför han inte sett killen tidigare, men han hade gjort sig så liten som möjligt där han satt i soffan så det var mycket möjligt att han helt enkelt inte hade fastnat för det osynliga ”objektet” bland alla ansikten.

Carol hade inte kommit till begravningen, han kunde därför inte avgöra hur hon tog Mirres död. Han hatade henne i vilket fall som helst.

En bessynerlig detalj var att väninnorna hade varit jämnåriga, gått i samma skola från dagis till slutet av studierna. Men grabben de båda hade förälskat sig och slagits om som vildkatter var tio år yngre än de båda. Han hade aldrig riktigt förstått varför de båda dragits till grabben och varför grabben faktiskt funnit något hos den äldre kvinnan som varit hans syster.

 

När han lämnade huset och satte sig i sin bil pågick fortfarande begravningen. Han ville lämna sin familj och sörja ifred, men skulle heller inte vila förrän han visste vem mördaren var. Bilen kändes ovan när han svängde ut från parkeringen, han hade inte kört bil på väldigt länge. Han hade kommit ut på landsvägen när han återigen började fundera.

 

Vem var mördaren?

Det fanns inget att säga

Inget att berätta som inte redan hade blivit sagt.

 

Snön föll i tunga vita bolstervar framför mig, jag insåg plötsligt att jag inte hade speciellt varma kläder på mig så jag skyndade mig så gott jag kunde genom de täta drivorna.

 

Väl hemma satte jag mig ner i min bekväma fotölj och slog upp min bärbara dator, skrivbordet var tomt förutom en ikon som låg på mitten av skärmen. Ett dokument, jag insåg att det hade varit flera månader sedan jag senast skrivit någonting men jag kunde inte förmå mig att tänka ut något. Jag hade råkat ut för en spärr, mitt huvud ville inte förmå sig att tänka vidare på den historia jag redan utvecklat. Men jag var tvungen, jag ville så gärna åstadkomma något, men utan resultat verkade det som. Istället för en anledning att vara lycklig hade dokumentet försatt sig till att bli en börda, en ständig påminnelse av en ofärdig uppgift. Ett löfte jag höll på att bryta.

Det kändes som om någon hade sköljt mig med varm sirap, kladdig och obehaglig. Mitt hjärta slog tunga slag, jag försökte fukta mina läppar men utan resultat. Jag förde musen över dokumentet men kunde inte förmå mig att trycka, jag visste ingen utväg.

 

I brist på annat att göra slog jag upp min telefon och skrollade genom min kontaktlista, vad hoppades jag få se? Det enda jag kunde tänka på var människors svek och hur vissa vänskapsband fördärvats samt brutits bara för att deras egoism eller naïvitet hade låtit snabba, drastiska beslut gå ivägen för något som varat i flera år. Jag suckade, det var även delvis mitt fel i många fall. Vi människor är lata, om man inte värderar någon väldigt högt, på gränsen till kärlek kommer inte kontakten bibestå. Fastnar man i ett förhållande försvinner även kontakten med omvärlden halvt om halvt. Många av mina vänner hade jag inte talat med på evigheter av just den anledningen. Jag undrade vad som skulle ske när någon faktiskt blev fri från förhållandet, om jag skulle bry mig om att återta kontakten de så gärna slängt åt sidan? Förmodligen inte, för vad var jag om inte en sur gammal gubbe på insidan? Det var självklart att kärlek går före vänskap, men inte ville jag acceptera det.

 

Det hade slutat snöa, men på radion varnade de om storm. Min lektion skulle börja om en timme, jag litade blint på att bussen skulle gå. Med cykel hade jag inte en chans att komma fram till hållplatsen i tid och oskadd, därför började jag metodiskt klä på mig ordentligt för att sedan bege mig rakt ut i blåsten.