Memoirs of an open mind

Ibland skriker något inombords, något som säger att min kropp saknar något.

Denna saknad övergår till suktan efter den där kicken som så bekant forsar genom mina ådror. Därefter går det över i abstinens om jag inte får återuppleva denna underbara känsla: När benen bär mig ut i tomma intet.

Nu har jag den där känslan igen, jag vet att hur mycket jag än förklarar för någon utomstående kommer de aldrig fullt förstå mitt begär, mitt beroende. För det är egentligen inget annat än ett rent beroende, fastän beroendet kretsar kring att springa på en enslig väg.

Denna kväll värker det i hela kroppen. Så jag tar på mig kläderna, knyter skorna och dricker upp min Celcius. Nu eller aldrig!

Väl ute känns allting rätt, takten är självklar, vädret underbart kvalmigt och jag nästan glider fram över den ensliga vägen. Jag är ensam.

För här i mörkret genomgår jag min terapi. Här låter jag hatet skölja över mig, det tar över helt och jag blir ett med mina inre demoner. På vägen, där ingen kan se mig, är jag vad jag fruktar mest: En enslig varelse, fruktad och hatad av alla. Den som framträder när någon sårar mig, den som förgör dig med ord och illasinnade meningar. Men det är okej, här får min demon träda fram så mycket den vill. För här kan den inte skada någon.

Den för mig på mörka tankar, den påminner mig om den gången någon var otrogen mot mig, den gången någon sade upp vänskapen helt utan en direkt förklaring. Den gången jag sårade inte en utan flera individer på samma dag genom att ha låtit hatet helt ofiltrerat överväldiga offret framför mig. Jag påminns om alla vidriga saker jag gjort och allt vidrigt som gjorts mot mig, att världen är en orättvis plats fylld till bredden med händelser som vredgar mig.

Steg för steg ebbar allt ut i tomma intet. Det gör inget.

Alla osämjor, alla ondskefulla tankar, all denna mörka kraft driver mig fram in i det okända. Regnet piskar och stegen bär mig än, jag låter regnet rena mig och blottar mitt ansikte mot den blodröda himlen, vem som än gömmer sig bakom denna trummvirvel av vatten må döma mig värst den vill! Jag är redo.

Stegen blir tyngre och andningen djupare, det smärtar till i bröstet men takten fortsätter vara stabil. Att kroppen vill ge upp är helt oväsentligt, valet att  sluta har sedan länge lagts i händerna på den som ruvar inombords. Och den är fortfarande hungrig.

Väl framme vid huset släpper allting lika plötsligt som det kom, jag upptäcker plötsligt hur blöt jag är samt att jag kippar efter andan. Kroppen vill vika och ge efter för den tyngd som plötsligt framstår, jag känner mig tom, helt urholkad.

Hatet har övergivit mig, nu är jag blott ett skal efter den självmant påtvingade vedergällningen. På sätt och vis saknar jag redan den tuffa terapin, men nu i slutet av ytterligare ett sådant pass inser jag nödvändigheten att släppa taget, för den här gången.

Inom mig brinner något uråldrigt. Det håller mig uppe under långa nätter, den hotar med att förgöra allt i min väg om jag så låter den. Ibland hinner den upp till ytan innan jag kan barrikera in den igen. Ibland förstör den mer än vad jag kan laga under en livstid.

För att hålla den bakom lås och bom behöver jag det här, inte bara för att fysiskt bli bättre, utan för att rensa bort mina demoner.

När jag sprungit klart försvinner allt ont för en stund. Det ger plats för försoning, för glädje och främst av allt kärlek. Det har blivit mer än ett enkelt pass, det är min ritual.

Den får mig att glömma, den får mig att slappna av, men främst av allt får den mig att förlåta.

Jag förlåter andra och finner styrkan att be om förlåtelse från de jag sårat, men främst av allt ger den mig sakta styrkan att en vacker dag förlåta mig själv. 

När världen genomgår en makeover och jag befinner mig långt ner i rynkornas dal börjar jag förstå vikten av mitt liv. Inte bara för allt som gått förlorat, utan för framtiden.

Framtiden är oviss, den är dessutom hemsk på många sätt. Trots det vill jag uppleva den.

Tiden som gått åt, människorna vi förlorat, att kämpa utan dem blir svårt. Fast allting går ju att åstadkomma och jag vill inte ge upp.

Någonting finns säkert bortom skuggorna, men jag stannar för tillfället kvar där allt är bekvämt. För här finner jag ingen ro, men tystnad. Tystnad som för sig bortom allt surr i denna värld, bortom tankegångens spasmiska ryckningar åt alla möjliga håll som leder till eminenta val jag aldrig riktigt velat ta. Nej, vila gör man ej i mörkret, man väntar.

Demonerna för en evig kamp och jag börjar tröttna, därmed bleknar min resistenta vilja bort. Kanske skall ondskan triumfera i denna nya skinande värld?

Nej.

Inte än.

Framtiden må vara oviss, trotts det vill jag uppleva den. För även om den kommer göra ont, även om vi alla stöter på törn vart vi än vänder oss så finner vi samtidigt något starkt hos varandra. I denna gemenskap kan vi på nytt blomstra, och ur askan av mänsklighetens förrutnelse kan kanske en ny art stiga fram, en blomma vars like vi ej skådat!

Striden är ej förlorad, inte heller vunnen. Oavsett vad som må hända, hur den än slutar vet jag detta: Jag är aldrig ensam.

Fanfanfanfanfanfanfanfan!

Min mor sade gång på gång åt mig att svära inte var en vis mans ordspråk. Hon må ha rätt, men nog låter det väldigt mäktigt på papper.

Frustration.

Jag ger mig efter för dina omöjliga krav, å du ditt äckliga vidunder till plågoande! Hur kan jag leva med dig på min rygg?

Hur kan jag leva med mig själv? Hur kan jag fortsätta med att leva mitt liv som om inget kommer att förändras snart när precis allting jag gör är endast, kanske, gynnsamt för mig själv? Allting kändes så bra för några veckor sedan, när mitt ego fick näring. Egot behöver alltid näring, alltid! Varför är denna skuld så svår att bära? Vetskapen förtär mig inifrån sakta...

Lustigt att veta, dagen man blir myndig öppnas plötsligt en gammal sparfil i ditt liv kallad skuld och startar en grundlig genomgång av de många filer som lagrats. Sedan startar den en systematisk radering av allt. Ja, all. Du märker det inte först, men så småningom lär du dig att det inte finns så mycket subtilt kvar som du kan skylla på dina föräldrar. Ju snabbare åren fortlöper därefter, (och tro mig, de springer fram så fort du blundar) desto mindre klandrar du dem för du inser hur lite de bär skuld för alla de val du har gjort och kommer att göra. Du är din egen lieman och kommer som sådan att en dag få böja dig för pöbelns yxa. Din hals har ett saftigt pris och inte dina föräldrars.

Frustration.

Du kan slänga dig genom ett fönster.

Skuld.

Dig förtjänar jag.

Ovisshet.

Varför kom du med? Allting var så avgjort, så avklarat och så pass säkert att jag inte längre behövde oroa mig för dig. Så varför?

Val och tankar, jag förstår er inte.

Först nu inser jag innebörden av de val jag gjort: armén, det avstånd den skapar från allt i mitt liv samt frånvaron som uppstår, hur jag sårar nära och kära samtidigt som de får leva med vetskapen att jag frivilligt gjort ett aktivt val att lämna dem.

Självfallet vet alla, lika mycket som jag, att inget ankare är stort nog om en människa står mellan ett val av att ruttna för all framtid eller göra det enda vettiga som han eller hon just då står inför eftersom denne eller denna inte riktigt har hittat någon annan lösning på sin framtid. Jo, jag är fortfarande evigt glad över den underbara, fantastiska möjlighet som står framför mig. Samtidigt så kommer jag sakna så många, så mycket!

Inte nog med detta så står jag framför en drös icke avklarade affärer. Ja, en större del av dem kommer jag ha tid att lösa innan jag beger mig men samtidigt har jag ett svårt val till i en snar framtid, men eftersom den redan har på sätt och vis införskaffat sig ett kontrakt på en längre, obestämt tid finns det lite jag kan göra annat än att begrunda det beslutet eller bryta det. Vad jag skall göra är för mig ovisst eftersom jag själv inte vet var jag förhåller mig till denna fatala situation.

Det blir att fortsätta. Se vad som händer och panikslaget skriva ner en blogg då och då. Ironiskt nog vill jag referera till något en yngre, ursinnig, Emil sade till två av sina scouter tidigare i år när han fann de aningen för irriterande samt patetiska:

"Livet suger. Lev med det!"

Vem är patetisk egentligen?

Mitt namn för mig har alltid varit något självklart som helt enkelt inte haft någon övrig betydelse förutom att det tillhörde mig och var något jag associerar med mig.

Saker och ting som en människa ser varje dag blir lutligen objekt eller abstrakt tagna väldigt mycket för givet i tid och otid, så även för mig.

Namnet "Emil" yttras åt mitt håll genomsnittligen 20 gånger dagligen över en period på 365 dagar och jag skall snart fylla 20 år. Det blir totalt 146 000 gånger som folk uttalat mitt namn dagen jag fyllt 20. Siffror kan ljuga och jag misstänker att mitt uppskattade medelvärde antagligen också är underskattat. Siffran är kollosal oavsett ifall mitt namn uttalats 10 gånger om dagen i 20 år (73 000) eller 40 gånger (292 000), men vad betyder det för mig?

"Emil" härstammar från det romerska namnet Æmilius men kom till Sverige via den franska varianten Émile. Namnet betyder "vänlig", även om min kopp påstår att Emil skall betyda "Den ivrige". "Ivrig" var en betydelse som jag växte upp med och som jag därför alltid lutat mig mot då jag faktiskt var rätt ivrig i min barndom. Fast ivrig kan alla vara, därför har namnet i sig aldrig riktigt betytt något djupare. Vi formar våra egna liv, så också innebörden av vilka vi är vilket slutligen präglar vårat namn.

Ibland kan det även innebära hur dina val påverkar andra och samtidigt sätter även deras tycken prägel på ditt namn, vad tänker vi exempelvis när vi hör Heliga Birgitta, Carl Bildt eller Adolf Hitler?

Att ha som utgångspunkt vad just du tycker om ditt egna namn är både nyttigt och motiverande, enklare än så blir det inte! Precis dessa tanar reflekterade jag över eftersom jag tidigare idag hade skrivit på med mitt alldeles egna namn. Så slog det mig att jag aldrig någonsin tänkt över vad "Emil" betyder för mig.

Ja, vad betyder det? Jag vet inte. Hela mitt liv har namnet varit så självklart att när jag nu stannade en stund i tiden och undrade kunde jag inte och kan fortfarande ej känna igen namnet. Emil är något främmande för mig och det kunde lika gärna ha varit en främlings namn bokstaverat framför mig. Jag känner inte igen Emil, eftersom Emil och den här mannen har vuxit ifrån varandra. Emil som mina föräldrar tänkte på och Emil idag är inte helt samma person. Förmodligen visste de det från början och kommer alltid älskla mig oavsett, trots det är mannen i spegeln ingen Emil.

Just nu vet faktiskt denne man ej vad en Emil bör vara, inte heller vad namnet har blivit. Någonstans på vägen i separationen har en schism bildats och just nu vet jag ej vad som krävs för att ta språnget tillbaka.

Först måste jag finna svaret på vad namnet betyder, men för att hitta svaret måste jag samtidigt hitta mig själv.

Resan är påbörjad, hur lång den blir återstår att se.

Jag skrev en dikt till dig.

Jag måste ha varit i andra eller tredje klass. Den typen av tredje klass som inte röker eller springer runt på fester för att göra sig populär utan som leker herren på täppan vid pingisbordet. Den typen av tredje klass som läser multiplikationstabellen istället för molekulär biologi.

Dikten var som du kanske kan förstå inget vidare, men den var till dig. Du fick den aldrig.

Jag ångrade mig. Du skulle aldrig någonsin få läsa den. Självfallet var det endast av ren blyghet för jag kunde redan på förhand gissa mig till svaret. Mycket skall behöva sägas innan jag börjar tro på att inget är förutbestämt, för barn och vuxna kan-då som nu-förutse vissa svar beroende på hur väl de faktiskt kan bakgrunden till de faktorer involverade i spelet. Min blyghet kunde därför tolkas som ren feghet, men också kanske jag redan var medveten om att du skulle ignorera mig för resten av min bleka existens, existensen som fanns att sitta i två skolbänkar bakom dig vill säga.

Jag ångrade mig. Inte för att den dikten skulle innebära något livsavgörande för min del, du skulle ändå fortsätta leva ditt liv som om jag var luft. Nej, för att den dikten idag hade fungerat som en påminnelse över hur naïiv jag var som faktiskt kunde hoppas på någon sådan som dig. Jag kasserade en dikt, så nu skriver jag ett brev till dig istället för att jag vill att du skall veta.

Du var alltid som ett litet ljus för mig. Du drog mig till dig som en mal söker en elektrisk lampa, varje gång jag kom för nära brände du mig och jag fick akta mig så att du inte skulle innebära slutet för mig. Den kraften kunde du fritt disponera, är du stolt?

Likt en värmevåg begav jag mig allt närmre dig för att nästan vara inom räckhåll, en rörelse, eller ett leende riktat till mig? Kanske bara en blick? Varje gång jag kände att det skulle hända sköt du bort mig och så var jag på ruta ett, statisten bakom den präktiga röda ridån som drog i rep men utan någon vetskap över hur de egentligen fungerade. Jag var i skuggorna, den osynlige pojken som ingen egentligen märker eller bryr sig om. Ett tyst lidande. Du valde aldrig mig, inte då, inte någonsin. Istället valde du han som hade det vackra svalliga håret, klassens mest eftertraktade kille. Ja, du vet. Han som kallade dig hora. Killen var till hälften man och det gillade du, han överträffade mig på alla sätt och vis. Fast jag skulle aldrig någonsin kalla dig hora. Sedan när han var trött på dig gick du över till den vackre blonde killen, han med musklerna och ett bländande leende. Han som var otrogen mot dig. När också han hade lämnat dig gråtandes var det jag som höll ditt hår när du knappt kunde andas, fast det minnes du väl ändå inte?

Efter den gången var det du som lovade dig själv att alltid hålla din gard högt, men var det inte veckan därpå som du föstes ner i gräset bakom gympasalen? Tyvärr kommer jag inte ihåg varken killens namn eller utseende eftersom jag inte tordes följa efter er runt byggnaden, det kändes fel på något vis. Fast ni hade aldrig sett mig om jag så stod precis ovanpå era nakna kroppar.

Denna gången var det inte jag som lade en varsam hand på din axel, för det ber jag om ursäkt. Allt blev lite för mycket för mig så jag begav mig hem, jag hörde däremot att du hade fått ett rykte i skolan. Antagligen också mitt fel, hade jag varit där skulle du sluppit blivit kallad för hora. Jag skulle aldrig någonsin kalla dig hora.

Var du tog vägen vet jag ej. Du tynade bort, var den energiska flickan försvann fick vi aldrig veta. Det kanske var lika bra det. Fast jag hade gärna velat veta. Vi hade aldrig blivit vänner, inte ens bekanta. Du använde mig lika effektivt som dina killar använde dig. I slutändan var det du som användes av oss alla, din energi absorberades av alla, mig inklusive. Vad de ville ha fick de att må bra, när du blev kvar lidandes hände det att det var jag som försökte hjälpa dig och det fick mig att må bra. Fast jag sade aldrig hora.

Jag vet att du aldrig skulle vilja ha mig. Så blåögd är jag inte idag. Du valde en annan väg, visste du att den var så självdestruktiv? Jag skulle aldrig ha sagt att det var ditt fel, kanske hade jag inte heller bett dig att tänka dig för men du var lätt att förföra. Så varför gjorde jag aldrig samma sak som de andra? För att jag inte kunde.

Det fanns stunder som jag bara ville skrika åt dig att det då var rätt åt dig som faktiskt betedde dig på det viset, men jag kunde inte. Du led tillräckligt och jag var bara den tysta killen som ville dig väl. Dessutom förtjänade du inget av vad du fick uppleva, ingen tjej i världen skall behöva utstå ens ett uns av vad du fick leva med, det vill jag att du skall veta.

Jag kasserade en dikt, nu skriver jag ett brev. Du kommer aldrig få läsa det. Istället kommer det att ligga säkert i förvar hos mig, i mitten av ingenstans där ingen någonsin skulle bry sig att leta. Trots att jag inte åstadkommit något i mitt liv förutom sakliga ting hoppas jag att någon som jag en dag hittar detta brev och inspireras av mina ord. Kanske denna någon har modet att utföra det jag aldrig någonsin vågade, kanske behöver inte fler som du misshandlas av denna sorglösa världen. Kanske.

Kanske kommer någon som du en dag upptäcka den sorts killen som aldrig skulle behandla dig fel. En som aldrig skulle säga hora.

Inspirerad av texten:

"Vi som tröstade dem när de grät,

Vi som höll deras hår när de kräktes,

Vi som aldrig sade hora.

Vi är också de som aldrig blir deras."

-Okänd författare, insändare i Metro (2007)

Med risk att låta väldigt sentimental kommer jag påbörja en blogg som har en karaktär av att vara väldigt onykter och väldigt osund för både mitt och ditt förnuft. Frukta inte! I skrivande stadie kan jag påpeka att jag inte inhalerat, injicerat eller helt enkelt tagit några som helst preparat och är därför helt och hållet mig själv.

Vad som har flugit i mig däremot kan jag inte svara för då det mest känns som om mina händer skriver åt mig och som om jag är den evige åskådaren, maktlös. Känslosam, men än en gång, maktlös.

Världen är full av vackra människor.

Jag talar ren och skär sanning. Vi säger det inte tillräckligt ofta, men för allt ont som händer och för alla otrevliga ting som i alla fall jag upplever finns det så mycket vackert att vi helt enkelt inte hinner med att reagera över dess sanna kraft. Så många uppskattningar som faller bort bara för att vi inte har tid, så många människor som dag ut och dag in lever i ovisshet eftersom vi bara tagit deras utseende och personlighet som en självklarhet i våran vardag.

En dag finns de inte där, och du kommer spendera resten av ditt liv sittandes i en gammal fotölj, undrandes över saker du kunde ha sagt samt komplimanger du skulle ha sagt. Ord du borde ha yttrat och människor du kanske skulle ha umgåtts lite mer med.

Tiden går fort och slutligen är du en gammal gubbstrutt, eller gumma, med inget annat än dina minnen och den så ihärdigt plågande tanken. "Tänk om?"

Ja tänk om.

För alla dessa människor som jag träffar varje dag, som jag upplever varje dag. De har ingen aning om vad jag anser vara så positivt, varför just dessa personer får mig att vilja fortsätta spendera tid på samma geografiska punkt varenda dag i flera år.

Så varför inte bara brista ut med en massa komplimanger? För att jag aldrig någonsin hört talats om en människa som överrusat andra med komplimanger utan att ha blivit kallad för läskig eller dylikt.

Var dag ser jag många ansikten som inte alltid ger ett intryck av glädje, men som alltid ger mig ett intryck av något bortom den vanliga barriären av känslor. Vissa människor speciellt har så unika karaktäriserande leenden att jag själv blir glad bara av att se dem. Andra är så otroligt söta och en tredje grupp bara rentut sagt vackra. Så många människor som bara går omkring och är vackra hela tiden, utan att anstränga sig.

Finns det en gud är dessa personer verkligen den lilla droppen med honung doppad in en smutsig flod av hemskheter och tristesser. Ordet förgylla är verkligen ingen slump, för det är vad de gör. Förgyller min och din vardag, så kanske vi också bör förgylla deras på något vis?

Många människor har det bara i sig, att vara så otroligt fin i sitt sätt. Söt i sitt utseende och vacker i sina drag, alla är unika och alla positiva och överraskande på en och samma gång. Själv har jag förälskat mig i en av de mest unika av sina slag, en otroligt vacker varelse med de absolut sötaste tendenserna en person kan ha att jag bara älskar henne mer för varje andetag, varje hjärtslag. Hon är det perfekta exemplet på en vacker människa som aldrig någonsin slutar upp med att uppmuntra mig att fortsätta existera.

Dessa människor, är en oas i öknen. Något unikt och fantastiskt. Så gör de en tjänst nästa gång du stöter på en sådan person, skänk en komplimang åt deras håll. Snälla? :)

Smile!

Fan.

Varje gång jag påbörjar en blogg känns det som en börda, en börda att börja skriva på en text eftersom jag vet redan på förhand hur värdelös den kommer att bli. Jag som en gång älskade att spendera timmar efter timmar med att skapa ord utifrån intet.

Bloggen som jag försöker skriva nu kommer bli en kort sådan, en reflektion över mina tankar samt den frustration som döljer sig djupt inom mig... En bekännelse om man skall vara riktigt ärlig.

Javisst är jag frustrerad, för jag vill så gärna blogga varje dag, skriva dikter alternativt skissa på ett blädderblock som inte varit rört i minst ett år. Tiden räcker inte till, fine, det kan jag acceptera men att inte skriva minst en text i veckan är som att strypa mig sakta inombords.

Faktum är att jag inte längre vet varför jag inte kan förmå mig själv att skriva en enda vers. Alla människor som sysslar med kreativitet får någon sorts torka, men varar den verkligen så pass länge som ett år eller mer? Självfallet är jag rädd, rädd för att folk skall såga mina verk, för att människor skall göra mig till åtlöje för att jag blottar en sida av mig som kanske är lite extrem eller helt enkelt bara bitter. Tråkig.

När en dikt jag skrev lästes upp (i min frånvaro) sades det med en lättsamhet att det självfallet var "Emil som skrev den, han skriver alltid om döden." Jag kan inte släppa dessa ord, ibland känns det helt enkelt bara inte som om jag passar in i vardagslivet, där folk kan driva en till åtlöje bara för att krama ur de sista droppar humor för att kunna överleva den depression de för tillfället kallar studier. Det känns som om vad jag ibland försöker förmedla till världen aldrig absorberas av någon för att folk helt enkelt inte klarar av mer sorg. Jag kräver inte heller att folk skall försöka läsa och uppskatta mina verk om de finner dessa för svårlästa eller för deprimerande, men jag kräver inte heller att de skall lättsamt titta förbi och i skämtsam ton blicka på den biten personlighet jag värderar som extremt känslig och sedan verbalt förklara den biten för värdelöst bara därför att. För att vad?

Jag förstår inte detta.

Här går min gräns, jag vet inte vad jag skall säga mer. Alla dessa tankar trycker mig mot mitt sinnes brant, när jag blickar över kanten ser jag ett stup som går rakt ner i försummelsens ohejdbara djup. Jag blir yr, jag är yr. All denna sanning tär på mig mer än en valfri drog.

Bittert. Bitterheten tränger på och jag känner en avsmak av dessa subtila skämt folk drar mot varandra, de har blivit mycket mer än bara skämt. Dessa skämt, som även jag är boven till att ha skapat, har hemsökt mig för länge och för omständigt. Jag vet inte hur jag skall stoppa dessa kommentarer, hur jag skall bryta normen och hur jag skall förklara när folk egentligen borde hålla käft och istället undvika att ens ta sig orken att försöka tolka vissa texter, vissa författare.

Självfallet riktar jag mig inte mot min krets av läsare här, dessa har jag att tacka för att jag överhuvudtaget orkar skriva. Nej, den gruppen av människor jag talar om träffar jag på varje dag och somliga mer än andra gör mig frustrerad och alldeles vansinnig men främst, främst absolut mållös. Eller heter det skrivlös?

Denna texten är ful, den har ingen struktur och ingen form. Det är min åsikt. Jag avskyr den för vad den inte är och för vad den kan vara. Alla sammanfattningar, alla argument och alla metaforer kväver mig lika mycket som nonchalanta människor. Jag kommer aldrig kunna läsa den, inte ens rätta den och vill aldrig mer se den eftersom den är i mina ögon lika värdelös som det tuggummi jag nu skall spotta ut.

Varför vet jag ej, jag älskade en gång att skriva. Mina texter var som konstverk. Nu känns det bara som om någon har målat över dem med gul och grön målarfärg. Jag tål icke se det mer.

Enda texten jag har kvar som jag älskar att återse är mitt projekt, min bok. Den har få läst och på så vis kan få också betrakta den som strunt. Hur kommer jag reagera då när och om boken ges ut?

Nu skall jag sova, för att påbörja en likadan cykel imorgon. För att återupprepa den nästkommande dag. Men hur mycket jag än sover kan jag inte undkomma de händelser som mig så ständigt gäckar. Vad skall jag ta mig till? Jag vet ej... Jag är trött.

Det är konstigt hur sorgset allting blir när man skriver, som om ens förflutna precis hunnit ikapp en när man väl sitter ner för sig själv i ett tyst rum.

Idag överkom jag ångesten att skriva på min bok för första gången på väldigt länge. Det känns skönt att äntligen kunna göra det enda riktigt stora projektet jag har satt ut åt mig själv istället för att förströ tiden med arbetsuppgifter och skoluppsatser.

Självklart vet jag om att skrivandet på boken absolut inte kommer vara långvarig då skolan snart börjar igen men den vetskapen har inte riktigt hunnit ikapp mig.

Vad som har hunnit ikapp mig är ångesten över de val jag gjort här i livet, över de val jag inte gjort ännnu och över de val jag borde göra. Det finns så mycket som bara står still och som borde ha en fart snabbare än ljusets hastighet om jag skall hinna med men det finns helt enkelt inte tid åt allt.

Samtidigt som jag ångrar förlorade vänskaper och attacker mot människor som jag älskar och håller av men som jag bara gjort i onödan eller av alldaglig svartsjuka.

Det är mer än ett år sedan jag verkligen pratat med en vän som jag en gång i tiden höll av väldigt starkt, nu kommer känslorna för första gången på länge. Faktum är att jag länge ångrat hur jag behandlade henne bara för att jag var arg istället för en hederlig konfrontation och när diskussionen var över och alla problemen lagda på bordet vände hon ryggen till och har behandlat mig med en genomträngande kyla i över ett år. Det gjorde ont väldigt länge att förlora en så pass bra vän som jag höll av starkt men faktum är att den smärtan urholkats och slutligen totalt förstörts av en känsla mycket mer primitiv och farligare.

Likgiltigheten. Jag struntar helt plötsligt blankt i varför hon behandlar mig som om jag inte existerar längre. Det känns som om jag gjort precis allting jag kunnat för att återförena oss som vänner och faktum är att jag ångrat mina val många gånger. Jag har visat upp hur mycket jag ångrat det jag en gång förorsakade men det känns som om hon absolut inte haft något intresse för att vänskapen skulle blomstra igen. Om hon inte har något intresse för att reparera de broar som förstörts av både mig och henne så varför skall jag?

Till råga på allt återkommer ständigt hatet, min svurne nemesis. Åh, varför skall han alltid försöka sig på att förstöra något ännu mera?

Vad hatet vill är att totalt förgöra henne, krossa henne och se så att hon aldrig någonsin mer vågar behandla mig likgiltigt.

Dock kommer hatet inte att vinna denna rond, det var hatet som förstörde vår vänskap från början och det skall inte förstöra det lilla som vi har kvar i form av kontakt. Trots det försvinner alla chanser för återbäring, jag vet helt enkelt inte vad som skall ske och jag har slutat upp med att bry mig.

Likgiltighet...

Men boken fortsätter att skrivas, denna frustration använder jag på ett produktivt sett dock vid totalt fel tillfällen. Till råga på allt dör vänskapen ut mellan mig och många andra människor tack vare brist på tid att göra något och deras samt min ovilja att överhuvudtaget tänka kreativt och rycka mig ur det befintliga stadiet av koma som vi alla försatt oss i.

Vi är bedrövliga. Fan ta mig, fan ta oss.

För snart två år sedan var vi vännner.

Ordet ”idiot” är ett mäktigt sådant och kan klinga så fel om det missbrukas.

Min moder har alltid påstått att en användning av detta uttrycksfulla ord i sin sanna betydelse bara brukar sätta användaren själv, den vars läppar så vackert smyckar uttrycket, i dålig dager och kanske inte ge honom en alltför bra uppskattning från de runtomkring honom.

Jag har alltid valt att motsätta mig denna teori, och faktum är att det är väldigt lite jag bryr mig om när det kommer till vad folk egentligen tycker av den enkla anledning att de som förkastar mig bara för ett uttryck inte lär ha mycket mer i skallen än vad jag själv har.

Denna bloggen är ägnad åt de idioter som vandrar på denna yta och vars narcissistiska självbild vägrar släppa taget och låta dem dö bort i ensamhet. Nej, ett ego kräver att omgärdas av vänner, ett socialt liv och mycket glitter om möjligt. Vad är då en idiot enligt mig?

Idioter är sådana som påstår sig veta men inget vet, påstår sig tycka men när blott ett ord rullar av deras vassa tunga kan den skarpsinte se att dessa ord inte är mycket mer än någon annans tankar, någon annans idéer. En idiot bryr sig men ratar samma individ i samma sekund som personen vänder ryggen till. En idiot pratar en massa strunt till andra och antar att han eller hon slipper undan de helvetiska piskorna som klingar efter denna.

En idiot tål inte kritik då denne vet så mycket bättre än den trögtänkta personen som försöker komma med konstruktiv kritik, vem är personen att säga sådan skit till honom?

Jag börjar känna att ordet kanske inte är så obekant för er och kanske har jag till och med bekantat er med de termer som jag använder. Nå, så bra!

För idioter kommer i många olika omslag. Många så uppenbara att man skulle kunna stå på andra sidan domkyrkan och fortfarande se personen ifråga. Andra lyckas dölja sitt sanna jag väldigt länge innan någon som helst lyckas få fram det.

Subjekt nummer ett är en kvinna, eller snarare sagt en flicka tycker jag att hon bör kallas då hon inte agerar bättre än en sådan och förtjänar ingen direkt ärovärd titel. I denna skrivande stund skall läsaren veta med sig om att allt jag skriver är sanning och sällan av det slag då inte allting som skrivs här just nu har yttrats av mig förut. Ärlighet vara längst, vare sig den sårar några personer just nu struntar jag fullständigt i eftersom personerna jag refererar till redan sårat ett slagsfält i jämförelse och bör därmed inte undkomma galgen!

Med det sagt skall jag också påpeka att inge namn förekommer men för dem som är inblandade är jag fullständigt säker att de kommer känna igen sig tillräckligt för att veta vem jag talar om.

Då så, denna flicka med sina påstådda problem relaterade till både sin mor och sin far har länge krälat runt i en osynlig avgrund. Bara det att vi inte sett något. Kanske borde man ha undrat varför folk från hennes förra klass talade skit om henne, eller så var man bara förstående eftersom man ju vet hur idioter agerar och att även den oskyldige faller offer för dess likgiltighet. Mer om det sen. Nu var det så att ingen reagerade, bara mänskligt. Vad som skedde var att hon levde sitt lugna liv i harmoni med sina lögner, klarade sig igenom PDP med någorlunda betyg och stötte på en mycket trevlig grabb som råkar vara svagsint för just hennes våld.

När jag säger våld menar jag självklart mental kontroll och att inget annat förekom, jag är inte en att bekräfta fysisk våld då inget sådant förekom i min närhet och rykten kan också förbli rykten. Att separera fakta från fiktion är väl ganska viktigt antar jag.

Självklart är mycket av det som kommer vara skrivet på långa vägar hård fakta eftersom jag helt enkelt fått gå på känslan då mer än dussinet personer bekräftar händelser jag inte varit med om.

Nåväl, tillbaks till flickan.

Mannen manipulerades om och om igen, som bland annat föranledde till att han förlorade en god vän som inget annat ville än att umgås med honom. Denna vän, låt oss kalla henne för S, blev väldigt sårad då idioten själv använde mannens Facebook för att skriva till henne hur de inte kunde träffas. Mannen förklarade för S att idioten gjort detta dåd och med det var han förlåten, vare sig han konfronterade idioten om denna händelse är ännu oklart.

Fortsatt orsakade flickebarnet, idioten, att mannen fick gå om ett år i skolan med henne eftersom hon minst sagt inte gav honom mycket till val än att hoppa en del lektioner för att antingen fördriva tiden med slösaktigheter eller ting förknippade med berättelser barn inte vill höra och som vuxna rynkar på näsan över. Låt oss vara så oskyldiga som möjligt i det avseendet.

Att hålla sig borta från ämnet sex är i detta fall väldigt svårt eftersom idioten missbrukade ordet i sin sanna betydelse. Dock har hon också en viss gnutta värdighet kvar och om hennes nya vänner känner igen henne i texten, för oss ”gamla” vänner vill hon absolut inte ha att göra med då vi antingen vet för mycket eller är enligt henne ”otrevliga för att vi tar någon annans sida än hennes”, så skall de heller inte ha men för förolämpningar mot flickan i detta avseende då trots hennes talang för sexmissbruk förtjänar hon inte ett rykte som klassens hora. Där går en gräns trots allt.

I slutändan händer för många incidenter för att folk skall tolerera henne, hon bränner många broar och får sig en del fiender på köpet. Inte var det hennes fel skall jag påpeka! Första argumentet som alltid flög ur henne. Konfrontera aldrig denna person, det slutar med att du kommer känna dig så pass provocerad att du blir förbannad vilket gör dig till den onde i situationen. Hennes försvar är att attackera med vilka absurda ting som hon än kan komma på för att distrahera oss och sig själv från problemet.

Må hon brinna i helvetet.

Varför skriver jag detta?

Tja, för att tar jag till konfrontation blir jag oftast den som får skulden. I andra fall får jag höra att jag överreagerar så sannerligen är skrivandets konst mitt bästa vapen. Får jag en konfrontation av någon av de involverade kan de förvänta sig olika respons. En sak vet jag, förlåter gör jag inte och att förlöjliga sig själv så pass mycket och sedan tro att man kan undkomma den rättmätiga domen är bara sjukt. En dag kommer dessa människor och många andra få ett så pass starkt slag att de aldrig reser sig upp igen. Om jag då råkar befinna mig i närheten när de sträcker ut sin hand med ett svagt mummel om hjälp kommer jag vända ryggen till.

Det finns lite lag i världen förutom den lagen man själv skapar och lyder under. Min lag är inte lik kyrkans, den förlåter inte och den ger inga kompromisser. När man väl har överträdit en gräns är man en idiot. Har man fått den stämpeln krävs mycket vedergällning för att återuppbygga sin status i mina ögon. I vissa fall kanske det aldrig kommer att fungera.

Återstår att se.

En del kommer antagligen att sky mig som pesten efter detta inlägg och få kommer inse det komiska i situationen då dessa personer faktiskt är de fega. Sen när har någon åstadkommit ting genom att hålla käft?

Folk har samma eller liknande åsikter som jag, likväl är det jag som gör något åt det.

Don’t shoot the messenger.

Det var en kvav dag men en sval natt.

Bortom den gula sanden kunde jag se grönska långt i fjärran.

Hur länge jag hade stått här visste jag inte längre, tiden hade fortskridit och här stod det som fanns kvar av en torr kropp med spruckna läppar utan tårar, utan känslor. Allting som var och hade varit en mänsklig individ föll sakta sönder och samman, jag hade krossat en barriär med vetskapen att jag aldrig mer skulle återkomma. Eller hade jag varit medveten om det?

Jag försökte slicka mig om läppen när jag återigen försökte fokusera på vad jag försökt oskadliggöra i arton år och kanske tidigare än så. Tungan gled inte, den skavde mot läpparna och skappade en smärtsam friktion likt papper mot en torr clementins spräckliga hinna. Köttet klyvdes men ur såret flöt ingen vätska, även läpparna hade glömt bort hur man grät över spillda tankar, brustna förhoppningar.

Händerna darrade inte för där fanns ingen kraft kvar för dem att darra, om jag hade hade haft några nerver kvar skulle de inte reagera det minsta. En vana hade trots allt flutit över mig, med den en stillsam apatisk känsla av maktlöshet. Det hade börjat utnyttja mig från första stund.

Föremålet framför mig hade jag funnit en varm kväll men ändå en sval vinterdag. Vad jag inte visste då var att det inte var jag som hade funnit det utan det som funnit mig den ödesdigra dagen. Första stunden jag presenterats för den tickande explosiva kraft som dolde sig inom en svag barriär av mänskligt kött hade den börjat suga all kraft ur mig. Först hade jag inget märkt, efter ett tag hade känslan varit underbar om än lite upphetsande. Som i extas hade jag virvlat omkring i mina egna lyckliga tankar, mina drömmar. Allting som jag såg fram emot att få ha. Omfamningen var andra fas. Fasen jag insåg hur dum jag hade varit, att det var jag som till slut skulle få sätta mig ned framför och sakta desarmera vad jag trodde hade varit mitt fel till varför den riggades i första hand.

Men icke.

Det var jag som hade blivit dragen bakom ljuset. Kanske också en grupp andra med.

Allt jag vet just nu är att det krävs av mig en ageran om jag ens skall hoppas på att inte bara rädda mitt egna skinn utan också dem jag älskar och värnar om mest. Men vägen är lång och det har hela tiden känts som om jag bara påbörjat den, likväl har jag suttit på samma ställe i arton år. Kanske längre...

Nej.

Jag måste få ett slut på det hela. Fortsätter detta kan jag likväl ge efter för trycket, eller också acceptera ett öde som just nu skrämmer mig så att jag darrar.

Darrar. Något jag inte trodde kunde vara möjligt längre, se där!

Nu gör jag det!

Med händer som inte skulle varit så stadiga tar jag av min rostiga rustning. Ena handen lägger jag på föremålet, det är dags. Nu skall bomben förintas, nu skall det explosiva drivas ut. Jag skall kapa sladdarna och avlägsna all form av sprängdeg ur inret bortom den mjuka, varma ytan...

Då fick jag syn på den tomma plats där sprängdegen skulle ha funnits.

"Åh. Den var harmlös hela tiden..."

Händerna värker, han känner efter med tungan. Munnen är torr.
Tröttheten tränger på och de få timmarnas sömn väntar bortom det hav av misär som skapas kring honom likt en ond cirkel av aska han inte kan ta på men likväl kan smaka sig till.

Dags att vakna, dags att inse vilken degradering som börjat uppdaga sig.

Ty skönhet ligger i betraktarens ögon, men det grova vulgära slammet som flyter omkring under ytan har alltid varit väl dolt. Men nu har kokpunkten inträffat och bubbla efter bubbla stiger fram med en hiskelig kraft. En bubbla spricker och ur dess variga sårskorpa hörs ett olyckligt skri, en annan livsform som länge vältrat sig i underjorden bryter sig succesivt loss från sina bojor gjorda för att skapa censur och vaktade av plikt till den mänskliga naturen utan någon som helst förankring till samvetet, det har för länge sedan strypts till dödens brant inombords.

När kontrollen försvinner gradvis och begär inte längre kan styras förvandlas även beteendet, rutiner korrumperas och en narkoman är född. Dock ingen narkoman till droger eller samhällets kval utan någon som är bunden till fötterna av sin egna best, stor nog att mörda den som avslöjar personens sanna jag.
Döm aldrig hunden efter håren, följ aldrig dess spår och undvik för all del någon som helst form av kontakt. En hund bits när den blir uppskrämd eller hotad.

En fråga kvarstår, hur mången gång personer tolererar denna fulhet, detta avgrundens sopor. Något så förvridet och ondskefullt att den som är dess hem, dess förkroppsligade smittobärare bör bli fråntagen friheten att agera efter eget sinne.
Men människan ser inte och väljer därför också att inget se, mycket kan inträffa bara det inte händer mot den egocentrerade individen.

Tiden går och narkomanen när sig på sin drog, sitt kött och blod, sin själ om det nu finns något sådant. En narkoman missbrukar sina kroppsliga, fysiska förmågor samtidigt som den andre när sig på den som sakta fallerar mot sin oundvikliga undergång.
Du är offret och egoismen är din bödel. Många undgår sin undergång medans andra slutligen går under för den blänkande yxan när den klyver genom oskyldiga tankar och logik för att en gång för alla tysta det som gjorde dig unik.

"Det är synd om människan" -August Strindberg

Välkommen hit

Så många gånger har jag bara legat på den vita främmande sängen och lyssnat på nattens liv. Kommer aldrig glömma hur hundarnas skall genomborrade natten och den svala brisen som trängde igenom en smal springa i fönstret, men att man aldrig kunde öppna fullkomligt då man skulle frysa mot gryningen. Därför var det alltid snäppet för varmt i rummet.

Eller då jag i min sovsäck sakta inväntat den tysta barriären som alltid uppstod efter folkets prat. När de sista rösterna dog ut och folk började sövas av goda drömmar, det var då man äntligen kunde höra det susande ljudet från veden som sakta förkolnade i glödbädden. Ibland brast det till och ett knak ekade från eldstaden, sen var det tyst.

Ibland kunde det regna, då befann vi oss ofta under ett tält eller ett vindskydd. Det var oftast då jag fantiserade om vad jag skulle göra när jag kom hem. Vilka tjejer jag skulle bjuda ut och vad jag skulle åstadkomma, hur mycket jag skulle få gjort.

Men dem största planerna uppstod alltid i den där främmande sängen ute på landet, där hundarna bråkade och skall ekade natten lång. Där min bror vände och vred sig i ren irritation och som till slut med sömndrukna ögon steg upp och gjorde ett par öronproppar av toalettpapper. Samma rutin upprepade sig dag efter dag då han antagligen glömde mot natten att han inte skulle få en blund såvida han inte vidtog åtgärder.

Där tänkte jag, på en speciell människa. En tjej som kom in i mitt liv med all depression, med henne spenderade jag åtskilliga timmar vid telefon och där jag låg var jag medveten om att vi inte skulle kunna höras vid förrän efter tre, plågsamma veckor.

Det var ingen kärlek, nej. Min barnsliga låga brann inombords och visst trodde jag mig se kärleken i henne, men faktum var att jag behövde henne. Hon behövde mig, som vänner var vi oslagbara. Trots att vi aldrig någonsin hade träffats var vi som syster och bror, via den digitala tekniken hade vi bekantats och lärt oss vikten av varandras röster. Jag stöttade henne genom alla perioder, och med en osynlig hand, utan att säga något, stöttade hon mig.

Den sommaren fantiserade jag om henne, föreställde mig hur vi hade passat tillsammans. Hur hon skulle smaka när jag rörde vid hennes läppar. Jag ignorerade hur fel det kändes, men det var något jag älskade hos henne. Jag kom senare att lära mig att det var hennes skratt och styrka som jag förälskat mig i och att endast min naivitet försökte påstå något så omöjligt som en kärlek oss emellan. Hon fanns där för mig som den bästa vän jag kunde ha. Ett kort tag, ett år, hade hon även skänkt mig något som inte kan mätas med lycka: Förmågan att helt glömma bort bekymmer och framtida problem.

Sen sprack det. Strax efter perioden som jag spenderat hos henne, en vecka under en särskild sommar, gled vi isär. Omedelbart. På rak hand kan jag räkna upp hur många gånger vi ringde varandra därefter, tre gånger. Nej två.

Likväl hade jag tänkt på just henne, istället för då jag skulle ha fantiserat om allt jag skulle åstadkomma.

Vad jag försöker säga är, att som barn, som tonåring hade jag alltid mina tankar om vad som skulle ske när jag väl kom hem, när allt väl blev som vanligt. Vad jag skulle göra, vilka platser jag skulle se och vilka hinder jag skulle klättra över. Istället fylldes mina tankar alltid med stunden jag äntligen skulle träffa henne, hon hade trots allt varit mitt stöd bara genom att prata. När vi pratade hade hon inte direkt hjälpt mig någon gång med problem, jag hade alltid bara funnit trygghet via allt kallprat samt dem konflikterna hon upplevde och sedan berättade för mig. Rentav kan jag säga att utav alla dem fantasierna jag haft kring vad jag skall åstadkomma har träffen med henne varit det enda jag kan säga är något jag har åstadkommit.

Åt helvete gick det. Åt helvete gick allt.

Min enda planering, önskan, som lyckades hade med ens besannats genom hård planering och mycket debatt därhemma. Sen förstördes vår vänskap. Totalt.

Resterande bitar av mitt liv, stora som små har jag alltid uppnått, eller fått erfara genom direkt spontana och impulsiva händelser. Mitt livs hitills största kärlek skedde tack vare att hon visade intresse samt att jag till slut agerade på impuls. Jag har aldrig varit lyckligare, men jag låg inte i tre veckor och tänkte på saken, jag tog beslutet över en natt.

Det bästa beslutet i mitt liv.

Varför går allt så bra på impuls? Vad kommer hända med alla mina ambitioner och planer? Är de ämnade att för alltid sväva i mitt huvud som ett tecken på hur misslyckade mina tankar varit?

Ett tecken på min naivitet? Siktar jag för högt eller för orealistiskt? Är jag lat? Eller ger jag upp för lätt? Vad är problemet? I många fall slutar mina planer upp på helt oförklarliga vis, i vissa fall är det inte min ovilja att fortsätta satsa som slutar upp det hela. Faktiskt så är det väldigt sällan jag ger upp, vändpunkten brukar alltid vara beroende av något annat, något jag inte riktigt kan ta på men som alltid finns där för att förstöra... Karma?

Skönt att skriva av sig.

Blodet droppar.

Men det är inte mitt blod.

En drös med människor.

De skrattar, hon ler.

I skuggan av sig självt brister järnridån sakta samman från kärnan. Ett tyst pip om hjälp läcker ut, men det finns ingen som är villig att lyssna på vad som försiggår.

Som en frätande syra förstörs först allting inombords. Ett sånt grymt öde att gå tillmötes.

Att sedan behöva uppträda för omvärlden med en mask som barrikerar tankar och tycken är steget före vad jag kallar tortyr av själen.

Sträcka ut en hand vore att fråga för mycket. Tala om gågna tider är att väcka onda andar.

Men demonen sover, för tillfället. Hur det verkliga livet artar sig vet jag inte när jag stirrar på fotografiet i min hand som var taget för två år sedan. Men här på bilden sover han, och en sådan fridfull sömn han får efter att ha närt sig av självförtroende och hopp.

Livet bär på en stämpel vid namn döden. Fruktan för vårat liv är ett beteende vi kallar vana. Motgångar kallar vi vardag.

Men jag kallar sorgen en sjukdom. För trots sina insikter och uppenbarelser sprider den inget annat än en sakta nedtrappning mot en för tidig bortgång av själen. Inget bot lämnas över. Den kunnige kan nyttja sin sjukdom likt en drog för att skapa spirituella mönster. I mitt fall är det texter.

Den andre kan möta sin sjukdom med styrka och bara vifta bort sitt inres klagoskrik. Min fars nakna tvivel som fräter på skalet av en mycket intelligent man är tydliga tecken av en kamp, en förlorad sådan.

Men en tredje människa blir utsatt för en agressiv sjukdom, den typen som förkortar liv. I många fall vill människan inte söka bot från sitt livsbeprövande hot. Det händer även att denna fortsätter leva sitt liv, som om inget har hänt.

För dessa personer sörjer jag. Att jag sedan inget kan göra tills de visat prov på den som växer inombords blir i sin tur min sorg. Det finns ingen oro, bara ett hopp om att en dag få veta.

Det är inte många som tror, en del kan helt enkelt inte komma i underfund med den informationen.

Men, det finns många som är villiga att hjälpa. Det finns inte lika många som kan förstå.

Men jag förstår.

Jag sörjer och jag älskar.

Min sjukdom har skänkt mig kunskap.

Låt mig försöka, låt mig undersöka, låt mig bota.

En dag blir du fri.

Del VIII

Söndag natt

”När jag nu i detta skrivande stadie sitter, förstår jag symboliken bakom det skådespel min hjärna givit mig. Men jag kommer aldrig att avslöja den information jag nu besitter. Inte så länge jag lever.

Det är även nu jag inser, att för första gången i mitt liv, är jag rädd...”

Med dessa ord avslutade jag den första delen i vad som blev en veckas upplevelse. När jag sitter här, sju dagar senare vet jag att slutet har kommit. Kanske följer nya serier drömmar, kanske kommer jag aldrig mer uppleva en så fruktansvärd händelse skapat av mitt sinne för att påminna mig. Sista delen sluter samman några lösa trådar och sammanfogar vissa händelser:

”För varje steg jag tog hårdnade sanden. Marken svalnade gradvis och slutligen hade jag börjat huttra då kylan trängde genom hela min kropp då jag uppenbarligen inte hade några skor. Vad som föreföll mig ännu mer omöjligt var det faktum att snö sakta hade börjat ringla ner från skyn, mitt ute i en öken som för bara några minuter sedan badat i sol och kvävts av en onådig värmebölja.

När jag väl hade kommit fram till båten var varenda kvadratmeter sand täckt av ett tjockt lager snö, ett jobb som skulle ha tagit timmar men som nu hade tagit en gångsträcka på... När jag tänkte efter hade jag fått gå i en evighet, det var vad jag hade upplevt i vilket fall som.

Med sammanfogade ansträngningar försökte jag klättra uppför det rostiga ankaret, men snön smälte under mina bara handflator och gjorde den rostiga metallen väldigt hal. Efter några få försök insåg jag att det skulle vara omöjligt att klättra upp på farkosten.

Jag hade fått för mig att om jag bara kom ombord på båten skulle alla mina frågor besvaras, allt som jag behövde fanns ombord.

Vägen runt skrovet var en plågsam färd, jag hade förlorat känseln i mina fötter för länge sedan men jag kände heller inte av någon smärta. Från tid till tid flög tankar in i mitt huvud, tankar kring henne i sin balklänning. Men vad som slog mig var hur lite jag visste om henne och att jag knappt ens visste vem hon var. Den enda informationen om henne fanns i mitt huvud, allting i visioner som jag upplevt i mitt tidigare liv. Eller igår? Faktum var att jag inte hade någon aning om vem jag var eller varifrån jag hade kommit. Men något talade om för mig att resan snart skulle få sitt slut.

Hennes andedräkt bar en svag doft av viol när våra läppar kolliderade. Snö föll ner i hennes hår, jag smakade henne med min tunga. Den kalla snön smälte vid minsta beröring. Ögonen var klarblåa och återspeglade ett något yngre jag, hon blundade och slöt sina tankar inombords. En bris grep tag i den vita balklänningen och tvingade henne längre, längre bort från mig. För varje meter som ökade mellan oss kändes det som om jag krympte inombords. En vattenpöl bildades under mig och i dess blanka yta såg jag att förändringen hade ändrat på mitt yttre lika mycket som det hade gjort med mina tankar. Hon var långt borta och med henne började mina tankar att försvinna. En meter stjälde ett års erfarenheter. Min tid som barn kom tillbaka, jag ville inte att det skulle hända. Tills slut fans bara barnet i mig o ja börja tänka po dinosauriuer o annat djur som fans i den stora skogen. Men var va den fina fröken? Hon gömde sig o ville inte leka med mig. Jag blev ledsen.

Ett djupt andetag. Jag kände mig återställd, men betydligt yngre. Jag beskådade mina lena händer och de på tok för stora trasorna jag en gång kallat kläder. Det vita landskapet bredde ut sig runtomkring mig, det var inte förräns nu jag insåg vart jag befann mig. Den hala metallen under mina fötter knarrade och klagade över mitt besök. Skrovet låg för mina fötter. Men svaren var redan funna, dem hade kommit med uppenbarelsen. Aldrig mer skulle jag få vila i hennes armar, det var mitt straff för den uppståndelsen jag hade skapat. Denna värld hade jag deformerat genom mina gärningar, dess balans var rubbad och det tack vare mig. Det var aldrig båten som hade stört mina drömmar, det var jag som inte hörde hemma i den här världen.

Långt borta i horisonten stod en man, trots att jag kisade kunde jag bara urskilja en kontur. Jag önskade att han inte hade sett mig, så som jag skämdes.

Ett steg och så var jag borta, ett fall genom iskall vind. Jag slöt mina ögon, tårarna frigjorde sig från mitt ansikte och blåste bort. Någonstans i öknen skulle dem sedan hittas, frusna små droppar. Dessa skulle sedan bli stöpta i glas.”

Mitt liv var över och därmed drömmen.

Jag vaknade av att jag själv grät.

”...för första gången i mitt liv, är jag rädd.”

Del VI och VII

Fredag natt, Lördag natt

VI

Jag blev inkallad till direktörens kontor på kasinot. Dem önskade att jag skulle bege mig dit omedelbart.

Han satt där i en skinnfotölj. Huvudet gömt i skuggorna och en cigarett i handen, det osade tobak när jag steg in i rummet. Framför sig hade han ett bord med tvådimensionella schackpjäser som låg på ett rutat bräde. Formen var idyllisk och jag fascinerades av den, men i samma veva upptäckte jag att det endast var en halva av brädet som var ursmidat.

Jag böjde mig ner och började karva ut den halva som hade försummats. Ungefär när jag var färdig böjde sig mannen i fotöljen fram och hällde vaniljsås på pjäserna. Förgrymmad som jag var reste jag mig upp och tilltalade mannen.

”Vad i all världens väg gör du?”, löd min fråga.

Han skrockade för sig själv. Fotöljen som innan verkat så bekväm hade omvandlats till sliten, repad metall. Den skugga som föll över mannen hade försvunnit och istället spred sig ett glödande ljus över hans ansikte och framhävde dem förvridna mönstren som hade dolt sig. En obekväm kyla spred sig genom rummet. Jag hade sett honom förut.

”Det var du som föll från båtens platå?”, frågade jag skräckslaget. ”Du föll mot din död, jag såg det själv.”

Mannen släckte cigaretten och lutade sig fram i sätet, han tilltalade mig med en kall och känslolös ton: ”Du är rädd. Jag kan se det på dig, jag känner av din rädsla. Det betyder att jag har lyckats.”

”Lyckats?”, frågade jag.

”Det finns inget i den här världen som är originellt, det har bara inte upptäckts än. Allt som kan hända, det händer. Ifall en människa kommer på något som den finner odrägligt har det antagligen redan hänt eller blivit utfärdat av någon annan. Om någon uttalar sig kring att t.ex. förbjuda barnpornografi kommer det alltid finnas en minoritet som sysselsätter sig med det. Varför?”, han tog en konstgjord paus. ”För att om det finns någon form av förtjänst kommer människans girighet att krossa alla gränser och om inte det finns ett syfte är det ren trots. Vi säger varmt, dem gnäller efter kyla. Vi ger dem demokrati, dem kräver kommunism. Så har det varit och så kommer det alltid vara. Det nedrigaste är att människan är så extremt egoistisk och envis till råga på allt. Skjuter du en extremist, kommer tio till att visa upp sig för att visa support för den fallne. Eliminerar du dem, uppmärksammas det hela och idén sprids till dem som är intresserade nog att lyssna. Idén blir ideal, ideal blir förkropssligat i ruttet kött. Enda sättet att kontrollera dessa hädiska impulser, dessa idiotiska tankar är genom att sprida fruktan. Tryck ner dem som motsätter sig, sprid rädsla och dem kommer tänka om innan ett ord skiljer sig från deras käftar. Sedan är det hela bara en fråga om skadekontroll.”

”Skadekontroll?”, frågade jag lite lätt illamående.

”Likvidering av alla som yttrat sig. Ju färre risker desto bättre.”, blev svaret.

”Men jag förstår inte...”, var mitt svar.

”Du är rädd, din fruktan osar från din äckliga kropp. Dina ögon fladdrar från objekt till objekt. Jag antar att du har upptäckt pistolen i min hand. Ja, den är riktad mot din panna. Säg mig, vill du leva?”, frågade mannen lungt.

Innan svaret slapp undan mina läppar svepte en stor mängd sand in genom ett fönster jag inte hade lagt märke till bakom mannen. Han begravdes i sanden som succesivt öppnade upp en flyktväg för mig.

VII

Genom taket gick jag nu ut i öknen, vad som hade hänt mig var redan glömt. För mig var faran över...

En sandstorm tog till och jag sökte skydd bakom ett murket träd. I timmar befann jag mig på samma ställe, ständigt hostandes med en munfull sand i strupen. Sanden skar in i min hud och tvingade mig på fall ner i den torra, hårda marken med sin enorma styrka. Gång på gång slog jag mig, till min förvåning upptäckte jag ett par solglasögon i min bröstficka, dem hade jag inte skådat förut. Jag tog på dem genast och upptäckte vilket effektivt skydd dem utgjorde mot sanden.

När väntan slutligen var över hade Casinot försvunnit, bakom mig sträckte sig en ändlös horisont.

Jag befann mig i ingenmansland, ovetandes över vad som skulle komma. Inombords gröpte en obekväm känsla och holkade ur mig mitt sista självförtroende. Mitt ansikte var fårat och tilltufsat. Blåmärken gjorde sig synliga och jag hade varken duschat eller rakat mig på flera dagar. Glasögonen passade min ovårdade stil. Jag hade inget minne av hur jag hade hamnat på den här platsen.

Framför mig låg ett skeppsvrak...

"Deja vu"