Memoirs of an open mind

Mitt namn för mig har alltid varit något självklart som helt enkelt inte haft någon övrig betydelse förutom att det tillhörde mig och var något jag associerar med mig.

Saker och ting som en människa ser varje dag blir lutligen objekt eller abstrakt tagna väldigt mycket för givet i tid och otid, så även för mig.

Namnet "Emil" yttras åt mitt håll genomsnittligen 20 gånger dagligen över en period på 365 dagar och jag skall snart fylla 20 år. Det blir totalt 146 000 gånger som folk uttalat mitt namn dagen jag fyllt 20. Siffror kan ljuga och jag misstänker att mitt uppskattade medelvärde antagligen också är underskattat. Siffran är kollosal oavsett ifall mitt namn uttalats 10 gånger om dagen i 20 år (73 000) eller 40 gånger (292 000), men vad betyder det för mig?

"Emil" härstammar från det romerska namnet Æmilius men kom till Sverige via den franska varianten Émile. Namnet betyder "vänlig", även om min kopp påstår att Emil skall betyda "Den ivrige". "Ivrig" var en betydelse som jag växte upp med och som jag därför alltid lutat mig mot då jag faktiskt var rätt ivrig i min barndom. Fast ivrig kan alla vara, därför har namnet i sig aldrig riktigt betytt något djupare. Vi formar våra egna liv, så också innebörden av vilka vi är vilket slutligen präglar vårat namn.

Ibland kan det även innebära hur dina val påverkar andra och samtidigt sätter även deras tycken prägel på ditt namn, vad tänker vi exempelvis när vi hör Heliga Birgitta, Carl Bildt eller Adolf Hitler?

Att ha som utgångspunkt vad just du tycker om ditt egna namn är både nyttigt och motiverande, enklare än så blir det inte! Precis dessa tanar reflekterade jag över eftersom jag tidigare idag hade skrivit på med mitt alldeles egna namn. Så slog det mig att jag aldrig någonsin tänkt över vad "Emil" betyder för mig.

Ja, vad betyder det? Jag vet inte. Hela mitt liv har namnet varit så självklart att när jag nu stannade en stund i tiden och undrade kunde jag inte och kan fortfarande ej känna igen namnet. Emil är något främmande för mig och det kunde lika gärna ha varit en främlings namn bokstaverat framför mig. Jag känner inte igen Emil, eftersom Emil och den här mannen har vuxit ifrån varandra. Emil som mina föräldrar tänkte på och Emil idag är inte helt samma person. Förmodligen visste de det från början och kommer alltid älskla mig oavsett, trots det är mannen i spegeln ingen Emil.

Just nu vet faktiskt denne man ej vad en Emil bör vara, inte heller vad namnet har blivit. Någonstans på vägen i separationen har en schism bildats och just nu vet jag ej vad som krävs för att ta språnget tillbaka.

Först måste jag finna svaret på vad namnet betyder, men för att hitta svaret måste jag samtidigt hitta mig själv.

Resan är påbörjad, hur lång den blir återstår att se.