Memoirs of an open mind

Händerna värker, han känner efter med tungan. Munnen är torr.
Tröttheten tränger på och de få timmarnas sömn väntar bortom det hav av misär som skapas kring honom likt en ond cirkel av aska han inte kan ta på men likväl kan smaka sig till.

Dags att vakna, dags att inse vilken degradering som börjat uppdaga sig.

Ty skönhet ligger i betraktarens ögon, men det grova vulgära slammet som flyter omkring under ytan har alltid varit väl dolt. Men nu har kokpunkten inträffat och bubbla efter bubbla stiger fram med en hiskelig kraft. En bubbla spricker och ur dess variga sårskorpa hörs ett olyckligt skri, en annan livsform som länge vältrat sig i underjorden bryter sig succesivt loss från sina bojor gjorda för att skapa censur och vaktade av plikt till den mänskliga naturen utan någon som helst förankring till samvetet, det har för länge sedan strypts till dödens brant inombords.

När kontrollen försvinner gradvis och begär inte längre kan styras förvandlas även beteendet, rutiner korrumperas och en narkoman är född. Dock ingen narkoman till droger eller samhällets kval utan någon som är bunden till fötterna av sin egna best, stor nog att mörda den som avslöjar personens sanna jag.
Döm aldrig hunden efter håren, följ aldrig dess spår och undvik för all del någon som helst form av kontakt. En hund bits när den blir uppskrämd eller hotad.

En fråga kvarstår, hur mången gång personer tolererar denna fulhet, detta avgrundens sopor. Något så förvridet och ondskefullt att den som är dess hem, dess förkroppsligade smittobärare bör bli fråntagen friheten att agera efter eget sinne.
Men människan ser inte och väljer därför också att inget se, mycket kan inträffa bara det inte händer mot den egocentrerade individen.

Tiden går och narkomanen när sig på sin drog, sitt kött och blod, sin själ om det nu finns något sådant. En narkoman missbrukar sina kroppsliga, fysiska förmågor samtidigt som den andre när sig på den som sakta fallerar mot sin oundvikliga undergång.
Du är offret och egoismen är din bödel. Många undgår sin undergång medans andra slutligen går under för den blänkande yxan när den klyver genom oskyldiga tankar och logik för att en gång för alla tysta det som gjorde dig unik.

"Det är synd om människan" -August Strindberg