Paradigm
Blodet droppar.
Men det är inte mitt blod.
En drös med människor.
De skrattar, hon ler.
I skuggan av sig självt brister järnridån sakta samman från kärnan. Ett tyst pip om hjälp läcker ut, men det finns ingen som är villig att lyssna på vad som försiggår.
Som en frätande syra förstörs först allting inombords. Ett sånt grymt öde att gå tillmötes.
Att sedan behöva uppträda för omvärlden med en mask som barrikerar tankar och tycken är steget före vad jag kallar tortyr av själen.
Sträcka ut en hand vore att fråga för mycket. Tala om gågna tider är att väcka onda andar.
Men demonen sover, för tillfället. Hur det verkliga livet artar sig vet jag inte när jag stirrar på fotografiet i min hand som var taget för två år sedan. Men här på bilden sover han, och en sådan fridfull sömn han får efter att ha närt sig av självförtroende och hopp.
Livet bär på en stämpel vid namn döden. Fruktan för vårat liv är ett beteende vi kallar vana. Motgångar kallar vi vardag.
Men jag kallar sorgen en sjukdom. För trots sina insikter och uppenbarelser sprider den inget annat än en sakta nedtrappning mot en för tidig bortgång av själen. Inget bot lämnas över. Den kunnige kan nyttja sin sjukdom likt en drog för att skapa spirituella mönster. I mitt fall är det texter.
Den andre kan möta sin sjukdom med styrka och bara vifta bort sitt inres klagoskrik. Min fars nakna tvivel som fräter på skalet av en mycket intelligent man är tydliga tecken av en kamp, en förlorad sådan.
Men en tredje människa blir utsatt för en agressiv sjukdom, den typen som förkortar liv. I många fall vill människan inte söka bot från sitt livsbeprövande hot. Det händer även att denna fortsätter leva sitt liv, som om inget har hänt.
För dessa personer sörjer jag. Att jag sedan inget kan göra tills de visat prov på den som växer inombords blir i sin tur min sorg. Det finns ingen oro, bara ett hopp om att en dag få veta.
Det är inte många som tror, en del kan helt enkelt inte komma i underfund med den informationen.
Men, det finns många som är villiga att hjälpa. Det finns inte lika många som kan förstå.
Men jag förstår.
Jag sörjer och jag älskar.
Min sjukdom har skänkt mig kunskap.
Låt mig försöka, låt mig undersöka, låt mig bota.
En dag blir du fri.