Memoirs of an open mind

Del IV och V

Onsdag natt, Torsdag natt

IV

"Some might say, the dark represents your inner fears. And in many cases, they are correct. But the symbol of the creeping, lurking dark can be broken, with a gun and a flashlight

These two things represent something utterly powerful for the dark wanderer. In every way, a man without a flashlight is dead meat. A man without a gun is no more man than me or you.

But most important, is the carrier. The carrier must know how to handle each and every situation with cation but with a quick reaction time. Every carrier must know his way around problems and keep an ice-cold stomach at any time."

"This concludes my latest dream. It is a continued part of story that has been haunting me every night since this Sunday. This dream could be seen as a quote from various games/movies. If you would want to see it that way, I did it in any case."

V

Flash...

We are in a casino, pinned down by a force unknown. I wake up. The breeze of warm sand is still fresh in my memory. I get out of bed. End of story..."

Del II och III

Måndag natt, Tisdag natt...

Jag skriver båda nätterna under samma blogg då jag inget annat kan göra än att lägga upp en resumé, en kort sammfattning över betydelsen av mina uppföljare. 

Första drömmen var ett schiffer, något som var totalt otydbart. Jag kunde inte få ut någon form av betydelse ur en del av bilderna. Därför var jag väldigt splittrad under den följande dagen. Men de följande två nätterna uppenbarade sig visioner som tydliggjorde lite av dem frågor som jag hade ställt mig själv.

Faktum är att mina drömmar dragit sig till att bli uppföljare på den första texten skriven under titeln Vinterdrog.

Vinterns Extacy

Ur ett moln av regn möttes jag av en svag salt bris. Molnet var lika unikt som känslan inom mig och det var med hög enthusiasm som jag stod kvar och lät det omsvepa mig i sin kalla omfamning. Väl inne i molnet upptäckte jag regnets varsamma droppar falla i en märklig riktning, deras fall trotsade gravitationen ty dem föll i en omvänd riktning uppåt mot ett tomt intet. Jag försökte följa dropparna med min blick men kunde inte fokusera på något annat än ett flimmer av otydliga bilder. Som om jag befann mig i en tv.

Mina tankar omgavs av ett kluster och nu i efterhand lyckas jag inte minnas mycket mer av situationen. Hennes ansikte befann sig vartän jag tittade efter en utväg. Men i henne blev jag återigen förtrollad, jag övergav mina starkare onda aningar till hennes vackra, karismatiska gestalt.

Varför skulle jag försöka finna svaret när blott en vals med henne varade en evighet? Det skulle mycket till innan jag insåg att vår dans förflyttade mig från den öken jag börjat lära känna som en ofarlig, om än aningen konstig plats. Istället förde hon mig in i ett allt mer påtagligt mörker.

Jag önskade kyssa hennes läppar men för varje ansträngning försvann hur ur min åsyn. Sakta gled jag ifrån henne och befann mig slutligen trevandes efter min ficklampa...

...hur jag hade fått tag på en ficklampa visste jag inte...

En båt vilade i den svaga brisen från havet. Ett hus stod bakom mig. Båda befann sig på marken. Sanden hade sakta påbörjat ett ljusbrunt täcke som skulle komma att gräva ner den kolossala rostiga järnbjässen.

Det var helt tyst. Havet kallade tillbaka sin förlorade vän, men havet låg flera kilometer bort. För långt för att höra vännens svar. Där den en gång sig funnit, där blev den kvar.

En förödande syn för ögat, men mina känslor var nollställda.

Blixten damp ned, jag såg mig själv i revy. Ovårdad med skäggstubb och en blånad bakom ett öga. En djup fåra klöv ett ögonbryn på mitten, åsamkad av en kniv av något slag. Ögonen var blodsprängda och locken hade svullnat av irritation.

Var det en cigarett jag såg? Var det ett ansikte? Tankarna suddas ut för den arme som enbart tvingas leva den döendes liv. Cigaretten var döden, den symboliken framträdde klarligen genom mina visioner. Men det var inte jag som rökte. Små moln steg från båtens inre, jag inandades ångorna snabbt för att sedan vända min rygg mot den och gå mot huset. Lukten var av tobak, en farkost med förkärlek till Pal Mal’s.

Där var hon igen. I mina drömmar en blomstrande viol som sprudlade av energi. Jag tordes inte mycket säga då jag i skuggan av hennes leende föreföll mig som den luggslitna typen ingen riktigt intresserade sig av.

Hennes spontanitet hade varit snabb och utan förvarning när hennes hand kupat sig bakom min nacke och hennes läppar hade mött mina. Där hade vi långsamt upplösts i en färgexplosion av exotiska smaker. Våra kroppar var som försvunna, bortnötta av det färglösa liv vi hade levat. Men så fort som det hade skett tog det även slut igen.

Det fanns ingen historia att berätta, inga intriger att förnimma. Hennes ansikte trängde bort alla mina tankar, stunden vi varit en hade bestulit min fria vilja och likt den drog som sakta snärjer åt sig den armes liv ville jag ha mer.

Mer fick jag, åtskilliga gånger. Hennes hår rörde vid min kind vid ett tillfälle och jag kunde inte låta bli att insupa hennes dofter.

Ett avlägset ljud från världen, ack du min eviga nemesis. Din barnsliga otålighet hade än en gång berövat mig slutet på min egna romans, för var det inte dina regler som beslutat sig att rycka upp mig från mina drömmars jungfru? Ack om jag bara kunde somna om...

När jag nu i detta skrivande stadie sitter, förstår jag symboliken bakom det skådespel min hjärna givit mig. Men jag kommer aldrig att avslöja den information jag nu besitter. Inte så länge jag lever.

Det är även nu jag inser, att för första gången i mitt liv, är jag rädd...

”...jag älskar dig.”

Du är för mig som en stark drog i kontakt med min kropp.

En glasyr med övervälmigande lycka bortom horisonten.

Något som förstört världar åt gången för nöjets skull.

En mången gång underskattad upptäckt av själen.

Instinktivt ilsken bortom all logikens gränser.

Tankarnas förgörelse och smittobärare.

Ett hatets mer dubbelsidiga våldnad.

En mången gång förstörd vision.

Andarnas hiskeliga skräck.

Egenskapens bedrift.

Min omständighet.

Alltid pålitlig.

En god vän.

Ödets val.

Död i sig.

Barriär.

I mig.

...

Förtvivlan.

En storm...

Den tog till.

...För min inre syn och jag såg rött...

I ensamhetens dunge planterades ett frö vars frukt borde ha förbjudit kontakt med övriga världen.

Men den övriga världen såg inte riskerna utan tog för sig av dina arma resurser, ett köpslag utan dess like som till slut tömde dig på näring. Det var inte du som utgjorde något hot mot världen utan snarare världen som utnyttjade dig.

Så vem är jag? Vem vore jag utan dig? Ditt liv dedikerades aldrig åt något för du lärde dig aldrig överleva bördan som lades på dina axlar.

Texten jag skriver må vara torftig och ytterst kort. Den kommer även sju år för sent, men den är min hyllning till din brillians som likt en spegel krossades av livets sten. Din död gröpte hål på mig. Din död svider fortfarande, men det är ditt liv jag kommer minnas.

Farväl, kära vän. Du var för världen ett material som kunde utnyttjas för högstbjudande. Men jag såg dig för den du var. Tyvärr kunde jag aldrig hindra det som aldrig skulle fått ske.

"O Crux ave, spes unica,

hoc Passionis tempore!

piis adauge gratiam,

reisque dele crimina."

Dagen avverkades med ett leende på läpparna.

Jag var fast besluten att hålla humöret uppe och då skulle inget slå ner mig. Nog lyckades jag till viss mån, eftersom ens egen inställning faktiskt är den viktigaste.

Så här sitter jag, efter ännu en vecka, och inser hur snabbt tiden går. Förr eller senare, snarare förr kommer jag inte finnas kvar på denna skröpliga jord utan då finns det förmodligen en efterträdare som utför mina dagliga sysslor. Livet är så kort och allting så relativt.

Fantastisk tanke, om än lite oroväckande.

Jag har många gånger påstått att det gäller för en människa att se framåt, fånga dagen. Gör det bästa av dem lyckliga stunderna, jag är inte heller den enda. Men just nu måste jag ifrågasätta den logiken då jag tekniskt sett skulle ha träffat fyra personer på var sin fika samtidigt som jag firade en god väns födelsedag med trevligt sällskap och skall sedan bege mig av på äventyr både lördagen och söndagen. I detta äventyr inkluderas även en övernattning någon annanstans.

Det är vid en sådan punkt man inser att det här kanske blir den sista stunden jag spenderar ensam på någon dag framöver.

Sånt är livet.

Sådär reflekterar jag mitt nu. Men min dag, den kom att bli väldigt intressant!

Studier är som studier skall vara, det finns inget mer att tillägga. Ingen är intresserad av vad som sker eller vad tusan jag studerar. Jag tror inte ens någon vill veta vad jag brinner för, det finns därför heller ingen poäng att ödsla ytterligare några rader på den pikanta detaljen.

Men en så positiv början med att jag överraskade min historielärare genom att träda in i fullt utklädd rysk utstyrsel med tillbehörande rock, pälsmössa (med sovjetsk stjärna) och handskar, vilket resulterade i ett skratt, övergick sedan till en kaotisk nedförsbacke där jag hamnade i ett lite för patetiskt gräl med en i klassen kring något helt obedrövligt.

Lagt märke till att om en människa ger någon annan kritik kan personen ifråga ge en respons som attackerar ens egna personliga integritet? Tja, det är en helt onödig för att inte säga idiotisk kontring som inte leder till någonting än att båda blir irriterade på varandra. Det är bara att avgå från ämnet för att försvara sig själv eftersom man antagligen är för svag för annat.

Det irriterade mig så enormt.

Sedan vände dagen genom att jag och min gode vän skulle ut på en liten tur i stan. Vi begav oss till en annan vän som egentligen hade planerat en fika med mig men som avstod för att denne inte hade tid, tja enkelt sagt sade vi hej till varandra och gjorde upp kring en skuld.

När jag och min gode vän väl hade trätt in på McDonalds ser jag personen ifråga, man kan säga att denne blev tagen med byxorna nere.

Jaha... Min gode vän som följde med sade att jag inte skulle ta denna situation för hårt så jag försöker att inte göra en stor grej av det. Hitills har jag lyckats ganska så väl tycker jag.

Sedan var det repetition för modegalan som sker imorgon där allt gick över förväntan.

Och så den trevliga middagen med väldigt gott sällskap där vi minst sagt avnjöt en väldigt god italiensk husmanskost samtidigt som jag återbekantade mig med en avsaknad och sällsam person jag helt enkelt hade glidit ifrån. Vi behövde det, alla behövde det. Hela middagen var ett väldigt trevligt sammanträffande där främst födelsedagsbarnet verkligen roade sig. Jo, det tackar jag verkligen för! Mycket trevligt initiativ och bra avverkat.

Som du kanske förstår vid det här laget skriver jag mer som en avverkan för att slippa ta konsekvenserna i mitt eget huvud.

Förhoppningarna är att jag slipper undan allt svårt och blickar fram mot det som är positivt, men vad vore världen utan lite konflikter? Som grädden på moset har jag ännu inte införskaffat alla presenter som krävs och jag har helelr inte haft tid att tänka över en kreativ gåva till en annan god vän.

Så mycket socialt, så lite tid...

Ha det så bra!

Ta vara på er!

Jag har varit lyckligare. Men jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Helt utvilad, fullständigt lugn känner jag mig.

Följande text är mer av en novell än en realistisk händelse. Se det som en förklaring av min sinnesstämning helt enkelt.

Hon var älskad.

Jag tackar alla mina läsare för den tiden som varit, jag kommer återkomma. Men när vet jag inte.

Okej, that's it. Jag ger mig.

Det är med stor svärta i mitt sinne som jag skriver den här bloggen. För nog har jag haft en dålig dag och därför kommer jag bitcha om precis det som faktiskt irriterar mig. Vilket från en början till slut gör mig minst lika dålig som de jag riktar kritiken mot. Därför är jag lika värdelös, tyck därför inte mer om mig än vad som står i texten.

För vi är så helvetiskt egocentrerade. Det finns inget värre än människan i sina värsta stunder.

Exempel nummer 1: En buss på god väg till en hållplats där lilla jag skall av (för vart jag skall är viktigt, ironi), problemet är att bussen inte stannar trots att jag trycker på knappen tre gånger. Jag ber busschaffören att stanna men inte gör han det då knapparna skall fungera "alldeles utmärkt", en kvinna bevisade precis motsatsen. Så jag går bak i bussen, kallar chaffören för "En jävla idiot" lite väl högt. Den förnärmade chaffören stannar mellan två hållplatser och vägrar åka förrän jag går av. Efter ett gräl går jag i princip bort från mitt hus för att hämta min cykel och sedan cykla till huset. Anar ni min förbannelse? Det är jag som har ett problem med chaffören eftersom vad jag inte förstår är att han kanske inte rår för att knapparna är trasiga. Å andra sidan kan han ju för fan förstå något sådant och släppa av mig någon meter från platsen, men det gick tydligen inte. Idioter, båda två. Jag och han.

Exempel nummer 2: För att vinna en diskussion till varje pris brer min kära mor på med alla argument som går att hitta. Detta inkluderar min bok jag skriver eftersom hon ger blanka fan i boken och vill att jag skall hjälpa till mer i hushållet. Faktum är att jag inte har skrivit något på en månad. Enda tillfället jag skrev denna månad var i förrgår. Men det är ju inte relevant att mitt skolarbete tar upp all min fritid utan det är fel på mig då jag "spelar för mycket och skriver på den där boken som så vitt jag vet är ett fritidsintresse och inget annat". Men jag har ingen fritid.

Nej hon måste vinna grälet och därför drar hon på. Glöm att jag ens kan återkomma med argument för då är jag upprorisk eller så är jag också uppkäftig. Tro mig när jag säger, att vad jag uttalade under den diskussionen inte var ett ord och att det inte är mina naiva tankar från en naiv ungdom som talar utan bara faktum att hon inte förstår sig på att sätta sig i andra situationer. Varför skall jag anstränga mig för hennes skull om hon inte lyssnar.

Typiska gräl.

Exempel nummer 3: Att jag faktiskt sitter och grubblar över vad jag själv anser vara en onödig dag kontrollerad av min egna frustration och vrede. En vrede jag inte behöver slösa tid på, tid jag inte har. Jag blir äldre och allt som man grubblar på gör mig knappast yngre. Varför skall jag tänka på något så patetiskt som ett samtal, ett samtal som ändå inte leder något vart?

Jag är egoistisk. Kanske det, jag må vara väldigt självisk. Men då är det inte mer än rätt att kalla busschaffören, min mor och alla övriga moment som faktiskt vi konfronterar dagligen för egoistiska. Alla tänker på sitt bästa.

Alla.

Jag vaknade av att hon låg där tätt intill min kropp, andades djupt och obekymrat. Hennes andedräkt värmde min nacke och hennes hand rörde sig genom mitt hår. När jag vände mig om vaknade livet till runtomkring huset på Flädie Banväg och trafiken satte sig i rörelse. Det var en underbar minut. Hela världen fanns därute, den väntade.

När jag steg upp låg hon kvar i sängen, under täcket. Hennes blick vilade på mattan under mina fötter, jag bestämde för att laga frukost åt oss båda samtidigt som hon stannade kvar i sängen. Det var trots allt bara ett rum emellan oss. När omeletten var klart begav jag mig tillbaks till rummet, vi åt under en djup tystnad.

När vi var färdiga kastade hon en kudde på mig och jag besvarade den med att kittla henne. Där låg vi, flämtandes och stirrade på varandra. Hon gav ifrån sig sitt gömda leende, som jag betraktade ur den döda vinkeln mitt sinne befann sig i. Jag smekte hennes kind och hon besvarade smekningen med en kyss. Hon undrade vad som var fel, jag svarade att jag inte visste.

För jag hade inte vetat tills hon frågade. Det var något fel, innerst inne visste jag att något var fel. Det var för perfekt för att vara sant, allt, hela scenariot var idylliskt! Jag älskade henne, jag älskade henne av hela mitt hjärta. Vi skulle aldrig någonsin behöva skiljas åt igen utan vi förblev liggandes i min säng tills världens undergång.

En röd solnedgång. Vit snö. Vissna rosor.

Varför var jag så lycklig? Jag förtjänade knappast lyckan, hela mitt liv hade jag sökt den och funnit den. Men i slutändan förtjänade jag inte att vara lycklig, då jag verkligen kände att jag inte borde varit lycklig.

Kärleken har den makten.

Vi var för evigt.

Det var då jag vaknade upp...

Döden är definierad av tid. Det är ett faktum, ett annat faktum är att tiden i sig själv har verkat död.

Det är också anledningen till varför jag inte skrivit på bloggen, varför jag inte haft något att skriva om. Ingenting är som det verkar och detta intet har verkat så länge att jag slutligen försökt acceptera det som en norm.

Men en norm är vad man vill leva efter för att åstadkomma en viss grund att stå på så att man som person kan utvecklats och tillsammans med andra uppnå ett framsteg.

Tyvärr finns det tillfällen då det tar slut. Ett sådant tillfälle skulle jag kunna kalla nuet. Klockan 0.49 sitter jag här på min alltför bekväma stol vid min dator och skriver ner mina tankar som, let's face it, inte åstadkommer någon något gott.

Varför?

För att den här bloggen är förlegad. Eller så har den inte fått sin tid ännu. Problemet är att jag riktar mig mot en åldersgrupp som jag dagligen har kontakt med eftersom det är den enda åldersgruppen jag känner än så länge. Den här åldersgruppen vill inte läsa långa bloggar och dessutom skulle den inte kunna bry sig mycket mindre.

Men livet går vidare och även dem kommer lära sig uppskatta vikten av att lyssna till vad andra har att säga. Jag vet att det tog tid för mig men jag fick slutligen lära mig denna läxa.

Så vad har förändrats för min del egentligen?

Ingenting.

Jo, mina blogginlägg har blivit kortare och jag skriver de alltmer sällan. Det finns inte mycket nog att säga när man sagt allt som egentligen är viktigt förut. För något år sen kunde jag helt enkelt skriva utan att tänka och låta mina fingrar formulera mina tankar direkt på skärmen istället för att repetera dem i huvudet. Den förmågan har försvunnit eller så kan jag helt enkelt inte få fram den vid rätt tillfälle längre. Eller jo, idag går det på något vis hyfsat på den fronten.

Ibland önskar jag att den här bloggen aldrig existerade. Att jag helt enkelt aldrig hade en åsikt att skriva ner eftersom jag så desperat väntar mig kommentarer som aldrig kommer. Vad jag allra helst önskar just nu är att ha en månad för mig själv någonstans ute i vildmarken där det nästan ständigt regnar. På så vis hade jag kunnat sitta och skriva av allt jag känt så länge och sedan inte behöva grubbla över allt under vardagen samtidigt som jag tvingar mig själv att dra på mig den där glada masken framför folk.

Min dröm, en isolation. En ensamhet jag söker jämt och ständigt. Men det är inte värt att drömma om något jag inte kan få förrän jag är gammal nog att tjäna ihop till det. För att inte tala om min familj som ständigt söker en social kontakt hos mig medans jag inget annat vill än att ha en timme i ensamhet. Hade jag fått en endaste timme utan att någon ropade på mig hade jag definitivt umgåtts med dem oftare. Men så är inte fallet.

Du måste tycka jag är ensam. Eller att jag låter ensam. Så är inte fallet, jag är omgiven av vänner jag tycker väldigt mycket om. Jag känner en viss sammhörighet med två av dem och på sätt och vis är jag skattad som väldigt lycklig, för det är jag tacksam. Men faktum är, att vi alla dör ensamma. Så å andra sidan kommer vi alltid vara ensamma.

Men mina vänner är underliga. Eller så är det min naivitet som lett mig till att tycka högre om dem än vad jag borde ha gjort. Till en början är en vän totalt fientlig mot mig på ett stadie inte ens hon vet av existerar. Det innebär att hon egentligen inte vet av sina egna tankar för mig men att hon inte vill ha mycket med mig att göra längre. En annan mycket god vän har nu i princip bytt socialt liv efter sin flytt till Lund plus att han och jag går i helt andra klasser. Det gör att vi helt enkelt bara glidit isär.

Är vi så enkelspåriga? För som jag ser det har hans val gjort oss sårbara och mitt sätt att öppna upp mig för henne gjort att hon verkligen inte vill ha med mig att göra.

För att kontra dessa depressiva tankar har jag fått en ny vänskap. Jag vågar inte uttrycka mig mycket om den då jag tappat mycket av mitt hopp för folks vis att hålla samman sin kontakt efter den absolut minsta händelsen, men den är i alla fall något gott.

Det är så lätt att förlora någon man älskar. Även om det bara är någon man bryr sig väldigt mycket om. Ibland händer det utan någon som helst anledning. Man kan få ett "dra åt helvete" till inget svar alls. Det är väldigt förekomligt nuförtiden och som jag vet av är jag inte den enda som råkat ut för dessa saker, trots det att som mina övriga vänner bekräftat, har jag inte varit speciellt fientlig eller nonschalant mot dem alls. Frågor uppstår och blir aldrig besvarade. I slutändan väcks bara en aggression man inte känt av på länge, till slut hoppas man helt enkelt att vännen skall återvända med en ursäkt så att man totalt kan krossa henne mentalt.

I andra fall väljer man bara att själv sluta upp med att ha kontakten så att ifall hon vill visa något intresse får hon ta initiativ. Har det gått lång tid nog förstör man själv vänskapen genom en rejäl utskällning.

Det går bra att kalla mig hjärtlös, i många fall känns det verkligen som om jag är sådan.

Hur kan man vara den perfekta medborgaren om allt samhället erbjuder är en sprucken grund? Hur kan man ens hoppas på att socialisera sig med människor när man ett år senare förlorar kontakten med dem för att dem är för lata för att ta kontakt? När jag säger dem menar jag självklart även mig själv då även jag är så helvetisk lat att jag i många fall inte heller kontaktar mina vänner.

Det känns ibland som om jag är mannen på den andra sidan, som om jag redan slutat upp med att existera. Det som är kvar innombords är en stor tomhet. Jag är ett urverk, oföränderlig, ett skal. Det finns inget jag och det jag som fanns har slutat upp med att existera. Den jag en gång var finns nu på andra sidan spegeln. Ibland drömmer jag även om det.

Nej, jag vet inte varför jag ens anstränger mig. Det kommer inte finnas så mycket av en respons på den här texten heller. Bättre att låta mina tankar förbli osagda. Så länge det går.

Nej nu skall jag ta och fokusera på att sova. Vi får väl höras igen!

Måste vara svårt att inse att du inte är något. Du har inte gjort någonting, inte skrivit någon bok eller åstadkommit något alls.

Istället spenderar du tid på kläder, trender och att bli mer populär bland dina vänner. Du söker acceptans och uppmärksamhet genom utmanande bilder på din sida samt bevis på hur snygg/duktig du är. Faktum är att många sväljer betet. Många kommenterar även, ofta bara för att få dig i säng. Men inse, du är faktiskt inget. För du har inte tillfört någonting till mänskligheten och när du dör, kommer ingen veta vem du var. Förutom dina föräldrar, om du inte grälat med dem med. Känns bra att de enda som faktiskt håller av dig på riktigt är de du "hatar" mest...

-Välkommen till Sverige

Bloggen har behövt ett nytt ansikte. Verkligen. 

Som tur var fick jag stor hjälp av en god vän, faktum är att det är tack vare henne jag skriver det här inlägget.

Ett nytt ansikte betyder lite av en omstart. På sätt och vis kommer inte mycket att förändras, inte mycket alls. Jag kommer fortsätta att blogga precis när jag vill och känner för det, vilket innebär inte så speciellt ofta alls. Inte om man mäter sig med er bloggare därute. På sätt och vis förstår jag inte riktigt hur ni orkar med det, men vad ni skriver skall jag inte dömma. 

Vad jag kommer ändra är lite av ett perspektiv. Jag har malt väldigt mycket kring tankar, jag har använt metaforer och dolt mina tankar i ord inte värdiga att användas. 

Bloggen kommer att få ett nytt ansikte. Jag kommer att göra den mer rå, mer djup och mycket mer ärrad. På ett romantiskt vis skulle man kunna säga att jag kommer leverera mer rosor, men för varje ros följer även fler törn. Fler törn än vad ni läsare kanske alltid vill veta av, men så kommer det vara.

Mitt första inlägg skrevs en sen höstdag 2006. Tanken kvarstod i tre år. Trots att strukturen förändrades i hur jag skrev ner mina tankar kvarstod budskapet fortfarande som halvt utvecklat. Men jag känner att senaste halvåret har jag mognat något enormt. Om jag mognar vill jag även ta med väldigt mycket i mina skrifter. 

Mycket mer övernaturliga texter med schizofrena multipersonliga meddelanden samt hat, sorg och glädje. Alla känslor utlovas. Förr eller senare. 

Eminemil out.

Min hjärna går på högvarv.

Går på högvarv menar jag med att allt som kommer infinna sig här är och förblir spontant. 

Vet ni vad som händer om man bryter ett löfte mot sig själv? Något så innerligt heligt att det ligger förseglat med ord som man själv skapat och som man undermedvetet tror på? Faktum är att man inte är medveten om det förrän man faktiskt bryter sin egen lag. Det känns, först tappar du all fattning om vad som händer runtomkring dig, sen börjar du hosta, hosta något så ofantligt. Efter någon enstaka sekund lägger du dina händer på bröstet för att börja kvälja, men inte ens då händer något. Du böjer dig fram och stirrar rödögt i spegeln. Du vill men kan inte förmå dig att få upp något.

Känslan är bedövande, den är plågsam och även i sig helt underbart bitter.

Jag söker den, för det är just den jag kan hitta och inget annat. För förmå mig att gå rakt fram till någon och säga som det är rakt ut kan jag bara inte, nej nej. Faktum är att jag, likväl alla omkring mig, har blivit uppslukad i dagens trista faktum. Vi är alla till viss grad delaktigt besatta i det multum vi kallar samhälle. Jag ber den mask jag har, masken är den jag är och avvika från den kan jag ej. Jag kan inte heller utgå från att vara någon annan eller byta humör för det rubbar balansen.

Åh, som jag vill rubba allt just nu. Faktum är att jag skall försöka imorgon, det må inte lyckas, men jag skall. Det är min tanke och mitt mål. Bryter jag mot det målet kan jag även förvänta mig ett straff. Kanske inte lika hårt som det jag fick idag från mig själv. Kanske inte.

Nej jag är inte självdestruktiv, jag har heller inte gjort något som kan skada mig själv direkt med vilje. 

Vad jag gör är att jag tänker för mycket. För mycket på det jag inte vill tänka på och för mycket på det jag egentligen inte skall tänka på. Vart vore jag hän om inte här om det inte vore för mina tankar?

Å andra sidan kanske jag hade levt livet som alla andra, fast det hade varit mot mina moraler att ge vika för något jag inte själv trivs med.

Hjälp?

Vad har jag gjort?

Vad har jag gjort för att tvinga mig själv till att uppleva samma sömniga känsla jag så länge inte behövt. Varför sover jag så dåligt om nätterna? Varför är jag påväg ner i en spiral ännu en gång? Vad är det med mig och faktum att jag inte klarar av de konsekvenserna jag själv förutser och beräknar in i minsta detalj? 

Så många gånger har jag varit där nere, på väg till att röra vid perfekt olycka. På väg till sprickans nederlag och människans förfall. Det växer inom oss alla och det sår nya offer. Men jag har aldrig riktigt lyckats att ta mig hela vägen ner, något eller någon har alltid räddat mig undan. Vad händer när jag faktiskt når botten? Vad händer när jag ger vika?

Värt ett försök?

Eller skall jag sträva vidare, efter nya mål? Skall jag återta mitt förtröstliga liv? Det finns så mycket jag har, så mycket att älska att vara tacksam över att jag så sällan saknar det jag inte har. För sakna gör jag, men inte ofta nog. Så sällan att jag inte inser min avsaknad tills jag förs nerför spiraltrappan än en gång. Jag saknar, jag saknar att älska. Jag saknar att kunna visa uppskattning utan att skrämma, jag saknar att vara mer empatisk i tillfällen folk inte söker annat än acceptans. Jag saknar avsaknaden och i avsaknaden saknar jag att inte sakna. 

Vad kan inte saknas än saknadens avsaknad i en sanningens stund av simpel sorg? 

Gud vad lätt det är att böja ord. Ord är vapen i rätt händer, det går ej att förneka. Varför har just jag skänkts denna gåva att förutse och predika ord som befinner sig i mitt huvud men som också så svårt hamnar på papper utan känslor och motiv? Varför har jag gåvan att uttrycka mig men inte gåvan att känna av mer simpel uppskattning för den mer alldagliga personligheten som trots allt alltid kretsar kring mig. Den personlighet som så ofta visat sin kärlek för mig men som jag inte kan ta emot, för jag kan inte. Jag klarar inte av dennes karaktär och är därför rädd för att svika kärleken i sig.

Gud vad oresonerbar jag är. Gud, ja Gud må existera. Han må faktiskt det, men han existerar aldrig för oss simpla kreaturer som vandrar bland växter och djur. Nej icke! Han anser sig antagligen inte kunna hantera alla problem, jag förstår honom. Hade jag varit en enstaka person hade jag inte heller haft tid med en hel population.

Men en gång i mitt liv kan du skänka mig lycka att tänka som alla andra? En gång kanske jag får känna av "äkta lycka" genom kärlek jag hitills har förnekat pga att den aldrig passat min personkemi? Kan du ge mig turen att när jag väl funnit en person som jag faktiskt förälskar mig i, att jag får denna besvarad? 

Kan jag någonsin älska, fader allsmäktig?

Nej nej men, varför förströsta? Alla har en dålig dag. Alla har en dålig dag, även jag. 

Nu känner jag att all struktur har försvunnit. Äntligen. Jag vill inte ha struktur, jag önskar inget annat än att försätta mig själv i självömkan. Ja, egoismens bittra sötma. Sötman tar alltid slut, i alla fall. Väljer man sötma slutar man i det bittra, och tvärtom.

Om du läst så långt som nu, gratulationer. Jag älskar dig. Nej verkligen, du orkade med så här mycket. Det är verkligen mycket.

Skall sanningen fram är jag inte världens lättaste person att umgås med. Det erkänner jag. Alla har vi våra masker, jag har min urvalda. Olika masker för olika tillfällen har jag även skaffat mig, så kreativ är jag. Men bortom masken lovar jag en karaktär som faktiskt till sinnes har mycket att ge. Mycket att önska få och mycket att erkänna. Hur kan jag försätta mig i mina egna problem om jag inte kan se andras? Jo det kan jag, jag kan mycket väl försätta mig i andras problem. 

Poetens fall är uppbådet till mycket. Mycket är fallet och fallet i sig är djupare än genom den mjukaste snön vars genomskådliga mjukhet verkligen inte varar längre än någon sekund.

Vi leder oss till vårt eget fall, förr eller senare. För vi är alla olika, åhja! 

Har ni någonsin funderat över en sak? Om man fokuserar på en person är den unik, ja på alla sätt och vis. Men om man tar en större skala människor representerar de istället en åsikt eller en tanke. Förstorar man skalan ytterligare har man en karaktär eller en myt. För att inte säga stereotyperna som kommer fram. Ännu större skala karaktäriseras vi som mer primitiva varelser. Vi äter, vi sover och vi reproducerar oss.

Allt är unikt, tills det förstoras. Men i sig är vi aldrig unika. Ursäkta, men så är det. Allt vi gör idag har hänt minst tusen gånger innan, och om idéerna verkligen är brillianta har vi tjugo till hundra likadana exempel. Skillnaden är tekniken vi bygger våra tankar på som utvecklats genom mångas liv. Många människor har dött för den datorn jag sitter bakom. Många fler har tyckt ungefär som jag om samhället. Många fler har känt som jag, många fler är precis som jag. Diamanter i ett hav av diamanter. Inget unikt där inte. Problemet är inte hur unik jag verkligen inte känner mig, problemet är att jag söker denne person, men jag kan inte hitta dem. Antingen har vi missat varandra med ett decennie eller också så är det på fel geografisk punkt.

Förr eller senare leder vi oss själva i graven. Bara vänta och se.

Förr eller senare kommer vi inse att precis samma problem vi har idag har uppbådats på andra ställen. Allt vi gör är bara en upprepning eller en smärre utveckling av något vi överlevt den andre från att bevisa. Är vi inte brutala? Och tro att vi inte själ andras idéer. Jo det stämmer ganska så bra. Vi tar bara för våran egna skull. Överlevaren i sig.

Allt är skapelser, våra egna skapelser. Vi har skapat våra egna synpunkter och med det vårat egna samhälle. Vi har ansett och därför gett förtur till folk som anser sig veta bättre än oss. De har fortsatt veta bättre tills någon i alla vardagliga argumentationer bevisat motsatsen. Ödmjukhet existerar sällan, när det väl gör det förs även de från makten för att folket anser dem till att ha fel. Tjurskallighet belönas i Sverige. Tjurskallighet och envishet är bevisligen enligt oss modighet och riktig styrka. Vi visar detta genom att sträva på med våra idéer. Därav många brister, därav många fel.

Vad hände med äkta ödmjukhet? Vad hände med acceptans?

Nu får det fan vara nog. 

Jag vill inte ha något att göra med folk som super, there I said it!

Alla måste pröva, faktiskt, jag tror på det själv. Jag tror på det så mycket att jag prövade mina gränser till den milda grad, så pass mycket att jag råkade riktigt illa ut. Alla undrade varför, många tror nog bara att folk överreagerade och andra säger att jag blev peppad till det. Lögn.

Det var allvarligt och jag körde på, för att bevisa för mig själv hur mycket jag klarade av. För att få stopp på något som precis hade börjat. Min enda väg ut ur en vana är genom att överdosera den, vanan var märkbar och började tre gånger innan. Därför gjorde jag slut på min kropps lidande genom att nästan ha ihjäl mig själv. Jag är inte stolt, men jag skäms inte heller. Faktum är att jag träffade på andra med min personlighet långt innan, och jag hade även upplevt hur deras syn på livet förstörde deras psyke. De tog till alkoholen för att glömma, hade jag inte gjort som jag gjorde hade jag inte heller blivit av med min demon. Det var förutbestämt.

Nu är jag medveten om riskerna och ser därför även hur patetiska andra är. Jag kan inte stå ut med det längre, det ger mig en bitter smak i munnen. Med avsmak ler jag åt folk som bjuder mig på fest efter fest, jag tackar nej. 

För jag ser inte poängen. Jag ser verkligen inte den, faktum är att jag inte ens längre kan finna sympati för andra som tar till flaskan som en ursäkt för att "släppa loss" eller ta bort sin finkänsliga sida. Det är så fegt, så oansvarigt och så farligt. 

Jag kan inte heller förstå grupptryck. Nej, jag förstår grupptryck. Det gör jag verkligen, jag förnekar bara.

Faktum är att jag inte kan sätta fingret på vad jag inte klarar av för tillfället. Faktum är att jag inte förstår mig på mig själv. Jag har svårt för att acceptera något. Så enkelt är det.

Over thinking, over analyzing separates the body from the mind.
Withering my intuition leaving all these opportunities behind.
Feed my will to feel this moment urging me to cross the line.

Lite eftertänksamhet för er. Mer sanning av vad jag tycker om mig själv, för det är sanningen i sig att jag är precis vad texten indikerar i nuläget. 

Vad gör att jag misstar mig så mycket? Varför nekar jag så många, förnekar så mycket och undviker annat?

Jag skyller på min uppväxkt. Faktum är att min yngsta storebror är tolv år äldre än mig, mina far är 70 år gammal till dagens datum och min mor släntrar efter lite. Jag växte upp bland äldre folk, så min personlighet blev äldre. Jag ifrågasatte redan min dagisfröken när hon förbjöd mig att klättra i träd. I lågstadiet klarade jag inte av min lärarinna för att hon hela tiden antog saker jag inte såg som självklara. Slingan fortsätter.

Faktum är att jag aldrig i mitt liv har funnit en person med mina tankar och erfarenheter. Jag har hittat många som förstår mig och många jag skulle offra mitt liv för, många jag värdesätter så högt att de nästan är min egen familj.

Men aldrig har jag hittat en person som skulle kunna brista ut "Åååh! Maynard James Keenan har så rätt!", faktum är att jag tror inte någon vet vem han är. Inte där jag bor. Inte i den skolan som jag går i.

Jag har aldrig träffat en person som sett de sprickor jag ser dagligen, de personer jag frågar och rådfrågar ser problem omkring sig samt det uppenbara. Många ser mänsklighetens val som självklara och andra accepterar det för att sedan förbättra ställningen. Inget i detta är fel, faktum är att jag avundas den som lyckas med det. Att vara anpassad till nuet och acceptera allt för det vi är och lever i är en kritisk punkt för utveckling.

Jag klarar ej av det. För mig är så mycket i verkligheten bara en kontrast av något som kunnat vara. Nu lät mitt uttalande nästan som uttalat av Trent Reznor, någon få känner igen än en gång.

Jag saknar den människan som skulle kunna sätta sig ner bredvid mig och diskutera i timmar. Den som skulle förstå och veta vad jag talar om. Den som innerst inne finner intresse för att förstå det så många förnekar och andra inte ser.

Ärligt talat, om du läser det här och tror att det stämmer in på just dig. Snälla, kontakta mig eller lämna en kommentar. Det hade gjort mig så hemskt lycklig! 

Jag är inte desperat, bara trött på väntan. Väntan på något som finns där, men så långt borta. Jag har inte råd med någon flygbiljett till London. Jag kan bara röra mig fritt inom Skåne så länge, inom Skåne har jag i sjutton år inte haft tur. Inte hittills...

Återigen befinner vi oss här. Samma tid, ny person.

Begrundas kan vår värld så kall, över hur vi behandlar varandra. Överlevnad kan ifrågasättas när vi istället för fenomen som sammarbete för överlevnad eller mord för att få tag på ett större byta nu ger oss på varandra utan något annat syfte än total förnedring. Det är ingen fråga om insinkt, bara kall och simpel sadism. Denna sadism kretsar kring en dominant känsla som uppnås temporärt genom att krossa alla hinder. Inte övervinna, krossa.

Minns ni dansösen? Hon var inte ensam om sitt öde. Hennes öde må ha inträffat längre bak i tiden men samma händelse upprepar sig likt en trasig EP skiva ingen riktigt haft orken att rätta till för ingen har riktigt lyssnat från början, för att ingen har lyssnat eller kanske inte ansett skivans upprepande sång varit viktig nog, har den till slut fallit samman eller helt enkelt förstörts. Är det inte så vårt samhälle ser ut idag?

Det är alltid samma sak, bara namnen och ansiktena förändras.

Sanningens ord.

Vi har alla rätt att drömma. I sig är drömmen något heligt då den helar oss och förbereder oss för den kommande dagen. Drömmar är nödvändiga för vår överlevnad.

Idag kommer hon att ligga i sin säng, bestulen på sin dröm. Allt hon kommer se är den ständigt återkommande hämningen hon inte gjort något för att förtjäna. Varthän leder vi henne? Till galenskap eller förödelse?

När man ser ett inspärrat djur, kan man märka ifall det levt sitt liv i fångenskap eller ej. Det är på de sorgsna ögonen. När djuret saknar något reflekteras det även här. För vad det saknar är friheten. Friheten saknar även hon, friheten till sina egna tankar, friheten till sin rättmäktiga självkänsla. Friheten blev bestulen, besudlad och krossad två gånger om. 

Var befann vi oss?

Bekvämt i våra stolar sitter vi på första parkett för att beskåda dagens scenuppställning. En haltande dansös och en trött flicka. Trött på att inte veta, trött på förföljelsen i sömnen. Trött på att vara och även trött på att inte vara precis vad vi förväntar oss. Vad vill vi egentligen få ut av henne kan man undra? Skulle hon tillåtit oss beskåda allt samtidigt som hon gav ifrån sig ett leende?

Varthän tog själen vägen?

Man kan undra om jag upprepar vad jag skrev för några bloggar sedan. Att tids nog kommer hon återfå sin styrka, tids nog kommer allt bli bra.

Faktum är att denna gång kan jag själv inte svara säkert. Jag vet inte vad som kommer bli av denna flicka.

En sak vet jag säkert:

Hon är stark, mycket stark. Dag ut och dag in möts vi av hennes leende. Utan att ens kunna föreställa oss vad hon ser så fort ögonlocken sluts. Vilka visioner döljer sig där måntro?

Med styrka kommer även hängivenhet, ödmjukhet och självkänsla. Styrka kan åstadkomma underverk i rätta händer. Kära flicka, dina händer är de rätta. Du kommer att åstadkomma underverk, trots samhällets påverkan står du här idag. Kanske starkare än någonsin. Du är en av några, några få som någonsin kommer att kunna överleva sig själva.

Ord mynnar ut i en oas och strukturen i vad jag skrev försvann för ett bra tag sen. Men vet du om detta, att jag menar varenda ord.

För återigen säger jag till er, flickans drömmar har kanske kvävts, men hon återhämtar sig. Hennes tankar kan krossas och viljan kan förstöras. Hon återhämtar sig.

För en kropp läker, vad som återstår är tankarna. Leendet har du redan på läpparna, fortsätt så.

"Käre vän. 

När jag skriver det här brevet är det i sann vördnad och med en smula sympati för vad som har hänt de senaste åren. För visst har saker och ting förändrats.

Till att börja med har vi oss själva att skylla. Våra barnsliga lekar och alla gånger vi bara var tvugna att pröva våra vingar, det slet ut oss till slut. Framförallt dig. Men vad som blev av dig har egentligen ingen ursäkt, det var sannerligen en del av mina egna tankar och lekar som stimulerade dig till att tydas felaktigt och på många vis otydligt. Till slut korrumperade du dig och vad som finns kvar av dig idag är inte sett på annat vis än ett påstående.

Käre vän, vad hände?

Jag kan fortfarande minnas alla gånger du övertalade mig att erkänna för min mor om den krossade vasen, eller vad jag hade åstadkommit i köket. Jag minns att hon tog emot mina ord med vördnad och respekt men fortfarande med barnslig förtjusning för hon visste att jag hade fått hjälp av dig. 

Jag vill minnas alla sommrar vi spenderade tillsammans nere vid stranden och allt folk vi träffade. Så många glada minnen.

Är det så, käre vän, att folket fick dig att drifta iväg från ditt sanna syfte?

Har du förvrängts sen den dagen du blev tillsammans med politiken? 

Är det så att jag själv har en del av dig innombords men inte vet hur jag skall förespråka mig med dig? 

Vad hände, käre vän?

Till slut står vi här, förlorade utan dig. Lamm utan herde och varg utan sin flock. Vi är sårbara mot det yttre som döljer sig bakom varje hörn, som blir allt tydligare och ytligare för varje sekund. Vartannat ord är en mening förvrängd och varje ord är en mening i sig misstolkad. Hur kom det sig att vi blev så förlorade?

Vad hände käre vän?"

Sadistisk titel?

En samexistens är numera omöjlig i en värld vars agg ej hyser några tvivel på att förvrida den simplaste människan till rädslans vapen. Ett starkt uttryck vore det, att människan drivs av sin motivation i en samtid där alla människor förväntas följa ett syfte, något vårt ego inte tillåter. Konflikter uppstår, vi separerar våra bröder från varandra och tränas inom de finaste konsterna att sky de humana gränserna.

En dansös bröt benet, det var sju år sedan. Hur mycket hon än har tränat för att återställa sin skada som i det här fallet inte ens var självorsakat kommer hon aldrig någonsin att återgå till sitt vanliga ja. Varje steg hon tar kommer det finnas ett där hon haltar eller snubblar till. Hon kommer aldrig bli hel och det är tacken hon är given för att existera som sig själv.

Hon har nu levt ut sin skada och med åren som sin vapendragare har hon nu återbyggt vad som en gång var skadat. Hennes sinne har klarnat då hon väldigt fort återgick till dansen, måhända var det kanske just dansen som höll henne vid liv? Kanske det var dansen som trots allt gav henne motivation att fortsätta vardagen med ett leende.

Det är något ingen psycholog kan analysera, något en fysiker vägrar räkna ut. Människans sinne att överleva. Dansösen, hon är den starkaste kvinnan jag någonsin har träffat. Jag har aldrig lärt känna henne personligen men gudarna skall veta att jag avundas vad som döljer sig inom henne. 

En vacker dag kommer även hon att göra succé. En vacker dag kommer hennes liv att vända och även hon lär sig att uppskatta sitt skadade ben som en innovation och inte en börda. Det är hennes förbannelse och hennes gåva.

Trots alla törn samhället gav dansösen, trots alla agg folk har hyst mot henne så står hon idag på scenen, med ett leende på läpparna. Hennes anda är sann och hennes själ är omöjlig att döda. För henne är existens ett faktum och hinder inte längre något problem.

Hur skall vi urskulda oss faktumet att det var våran hand som blockerade hennes väg? Att det var vi som klev över hennes deformerade kropp efter fallet? Hur förklarar vi faktumet att vi blundat för sanningen så länge, vi gav upphov för hennes lidande. Varifrån kommer denna grymhet?

Jag ser det som min definitiva plikt att stå bredvid henne när hennes steg sakta stiger mot perfektion, en perfektion som är långt inom räckhåll men som kommer nås. Inte än, men snart.

Ord kan inte beskriva vad känslorna frambringar, de kan sällan beskriva något alls. Det är bara då vi verkligen har grepp över våra tankar som våra händer flitigt slavar under ett oändligt sinne. Faktorn jag tror många aldrig kommer inse är hur mycket jag lider med henne, dagen dansösen bröt benet var jag där. Inte förkroppsligad men i tankarna. Inte samtidigt i tiden men efteråt när hennes lidande även blev en självklarhet för mig. Det är till henne jag ägnar mina tankar och för henne jag anstränger mig att förenkla de i så pass mycket att det kanske finns en chans för dem att bli ord.

Orsaken. Ursäkten snarare än orsaken är även den förkroppsligad. Våran parodi i mänsklig form. Denne clown som riggade scenen. Honom skall vi skratta åt, honom skall vi förbise varje dag. Ta bort hans lejonman och skrattet förvrängs, låt även honom inse vad det innebär. Clownens tankar sträcker sig inte långt nog att förstå innebörden är jag rädd, då clownen aldrig kommer dansa för han kan inte. Och om han så kunnat hade en gemensam värld skrattat, han kommer för evigt avundas den vackra dansösens rörelser vars like han aldrig sett, hans rädsla kommer alltid vara uppenbar och hans falskhet genomskådlig. 

Dansösen lever än idag. Historien är sann. Hennes liv fortsätter och det gör även ditt. Ser du henne någon gång ber jag dig att motta hennes leende. Försök inte att återupprepa det så många har sagt före dig. Om du glömmer innebörden så försök förstå att hennes liv kanske är viktigare än våra liv sammanslagna.

Påminnelser kommer stå i hennes väg och det kommer den dagen hon måste stå framför större krav och fler rörelser. Men den dagen vet jag att hon kommer niga leende mot sin livs jury.

"Ni kan bryta mina ben, men ni kan aldrig ta mitt leende."