Memoirs of an open mind

Livet har aldrig upphört att förvåna mig. 
Kanske inte heller kommer som en direkt nyhet då precis varenda människa på denna gudsförgätna plats stöter på överraskningar likväl som utmaningar varje dag. 

Men vid en viss punkt i livet bör man veta var man har sig själv. Hur mycket man kan förvänta av sig själv samt hur väl man kan prestera. Det är olika från person till person och vissa kommer kanske aldrig finna sig själva. 

Vid det här laget trodde jag att jag visste var jag hade mig själv. Ty, i min själ brinner ingen låga. Där landar snö mjukt på en frusen hinna av det mörkaste vatten. Innerst inne är jag en harmonisk melankoliker, jag må ha mina sorgsna stunder men jag repar mig också från dem. Livet är för mig skeptiskt men jag har heller aldrig haft någon tvivel eller dödsönskan. För mig är livet en prestation, en utmaning som till slut övervinner en. Men jag har aldrig nekat det faktum att jag älskar att vara vid liv. 

Likväl, så har jag lyckats med att överraska mig själv. Nu, sen en timme tillbaks, har jag bara suttit här. Bara suttit, inte velat göra någonting. Ingenting alls. 
För rakt igenom finns en harmoni, likt en drog sprider den sig genom varje blodkärl, varje närv som en dos av sömn. En djup och sorglös sömn. Det känns som om jag sjunker ner i ett virvarr av dunfjädrar blandat med solens kalla, vita strålar. Morgondagen har ingen betydelse, inget har någon betydelse. Bara här och nu.

Jag kan inte fokusera mig på något annat. Jag har inte gjort någon nytta för min egen del. Hjälpt till i hushållet har jag förvisso, jobbat har jag i och för sig. Men för övrigt har jag inte fått något gjort. Likväl, det lugnet. 
Trött har jag inte blivit, sömnig är jag inte. Likväl somnar jag sakta in. Tinar bort till en värld bättre än denna. Om en stund är jag borta, borta för evigt och dessutom lyckligare än någonsin. Narkosen griper tag om mig och min kropp har förlorat sin känsel. Jag är varm, men likväl sprider sig en stilla kall känsla över mina lår, över min rygg och tränger sig in genom revbenen. 
Det känns som om när jag reser mig upp kommer min kropp ge vika för sin egen tyngd, och jag kommer bara ligga där på golvet orörlig. Utan ork eller vilja att försöka resa mig upp. Ingen smärta, bara harmoni.

Jag har varit lyckligare. Men jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Helt utvilad, fullständigt lugn känner jag mig.

 

Följande text är mer av en novell än en realistisk händelse. Se det som en förklaring av min sinnesstämning helt enkelt.

 

Ner i ett hål faller jag, nej. Inte faller, svävar. Hålet lyser upp och allt omkring mig badar i oskuldsfullt vitt. Inte en skugga syns till, inte en kontur. Fjäder på fjäder faller ner och smeker mjukt min kind när de susar förbi. Jag landar på en stor vit yta. Den är mjuk och varm, likt en moders omfamning välkomnar den mig. Jag gör snöänglar i havet av fjädrar som nu vilar jämte med mig. Ett stort osynligt täcke av varm luft drar över mig och jag bäddar in mig i det. Värmen är inte påträngande utan tillåter sig fösas undan av en sval bris från tillfälle till tillfälle. Jag ser mig om till höger och ser henne långt borta i horisonten, en förnimmelse av dagar som gått. Hennes mjuka hår leker med vindarna på ängen. Hon har på sig sin vita klänning och i sin lilla hand håller hon en maskros, hon vill blåsa men vinden tar upp fröna som sprider sig snabbt i den svala vinden, likt små små fallskärmar bärs de iväg och hon följer deras häftiga rörelser nyfiket. Solen kommer fram mellan de grå-vita molnen och lyser med sina starka strålar över marken och allt badar i soljus. Flickan är nu bara en kontur, en skugga. Men ack så lycklig. Bilden försvinner.

Jag ser henne igen, fast äldre. En tår rinner sakta ner för hennes bara kinder. Tåren faller ner på marken och exploderar i små små vattenpartiklar som sedan förvandlas till tusenskönor. Bladen flyr iväg åt alla håll över ett hustak och där sitter hon igen, lycklig i sin gunga. Åren har karvat i henne som i sten och de djupa rynkorna dras ihop till ett leende. Fram till henne springer en liten pojke. Hon omfamnar pojken och de gungar tillsammans länge. Två människor, hela världen som åskådare. Men det är något odödligt i den stunden, något ingenting i hela världen kan mäta sig med. Lycka och kärlek.

Jag ser hennes ögon, den här gången slutna. Hennes ansikte förblir orörligt, huvudet vilar på en vit kudde. Vid kistan står en grupp människor. Men de bär inte svart, de gråter inte. Deras ansikten är fyllda med en lika djup ro som hon där hon ligger redo för sin sista resa. Pojken är där, han är i tonåren. I hans ögon märker jag en sorgsen blick, på hans läppar ett leende. Han håller tillbaka tårarna. Det var hennes önskan, att inte sörja men glädjas henne. Ty hennes liv var vackert. Så varför sörja henne. Det var hennes sista ord.
Hon ler där hon ligger på sin dödsbädd. Ingen förstår varför eller hur det gick till. Men hon vet.

Hon var älskad.