Memoirs of an open mind

Nu får det fan vara nog. 

Jag vill inte ha något att göra med folk som super, there I said it!

Alla måste pröva, faktiskt, jag tror på det själv. Jag tror på det så mycket att jag prövade mina gränser till den milda grad, så pass mycket att jag råkade riktigt illa ut. Alla undrade varför, många tror nog bara att folk överreagerade och andra säger att jag blev peppad till det. Lögn.

Det var allvarligt och jag körde på, för att bevisa för mig själv hur mycket jag klarade av. För att få stopp på något som precis hade börjat. Min enda väg ut ur en vana är genom att överdosera den, vanan var märkbar och började tre gånger innan. Därför gjorde jag slut på min kropps lidande genom att nästan ha ihjäl mig själv. Jag är inte stolt, men jag skäms inte heller. Faktum är att jag träffade på andra med min personlighet långt innan, och jag hade även upplevt hur deras syn på livet förstörde deras psyke. De tog till alkoholen för att glömma, hade jag inte gjort som jag gjorde hade jag inte heller blivit av med min demon. Det var förutbestämt.

Nu är jag medveten om riskerna och ser därför även hur patetiska andra är. Jag kan inte stå ut med det längre, det ger mig en bitter smak i munnen. Med avsmak ler jag åt folk som bjuder mig på fest efter fest, jag tackar nej. 

För jag ser inte poängen. Jag ser verkligen inte den, faktum är att jag inte ens längre kan finna sympati för andra som tar till flaskan som en ursäkt för att "släppa loss" eller ta bort sin finkänsliga sida. Det är så fegt, så oansvarigt och så farligt. 

Jag kan inte heller förstå grupptryck. Nej, jag förstår grupptryck. Det gör jag verkligen, jag förnekar bara.

Faktum är att jag inte kan sätta fingret på vad jag inte klarar av för tillfället. Faktum är att jag inte förstår mig på mig själv. Jag har svårt för att acceptera något. Så enkelt är det.

Over thinking, over analyzing separates the body from the mind.
Withering my intuition leaving all these opportunities behind.
Feed my will to feel this moment urging me to cross the line.

Lite eftertänksamhet för er. Mer sanning av vad jag tycker om mig själv, för det är sanningen i sig att jag är precis vad texten indikerar i nuläget. 

Vad gör att jag misstar mig så mycket? Varför nekar jag så många, förnekar så mycket och undviker annat?

Jag skyller på min uppväxkt. Faktum är att min yngsta storebror är tolv år äldre än mig, mina far är 70 år gammal till dagens datum och min mor släntrar efter lite. Jag växte upp bland äldre folk, så min personlighet blev äldre. Jag ifrågasatte redan min dagisfröken när hon förbjöd mig att klättra i träd. I lågstadiet klarade jag inte av min lärarinna för att hon hela tiden antog saker jag inte såg som självklara. Slingan fortsätter.

Faktum är att jag aldrig i mitt liv har funnit en person med mina tankar och erfarenheter. Jag har hittat många som förstår mig och många jag skulle offra mitt liv för, många jag värdesätter så högt att de nästan är min egen familj.

Men aldrig har jag hittat en person som skulle kunna brista ut "Åååh! Maynard James Keenan har så rätt!", faktum är att jag tror inte någon vet vem han är. Inte där jag bor. Inte i den skolan som jag går i.

Jag har aldrig träffat en person som sett de sprickor jag ser dagligen, de personer jag frågar och rådfrågar ser problem omkring sig samt det uppenbara. Många ser mänsklighetens val som självklara och andra accepterar det för att sedan förbättra ställningen. Inget i detta är fel, faktum är att jag avundas den som lyckas med det. Att vara anpassad till nuet och acceptera allt för det vi är och lever i är en kritisk punkt för utveckling.

Jag klarar ej av det. För mig är så mycket i verkligheten bara en kontrast av något som kunnat vara. Nu lät mitt uttalande nästan som uttalat av Trent Reznor, någon få känner igen än en gång.

Jag saknar den människan som skulle kunna sätta sig ner bredvid mig och diskutera i timmar. Den som skulle förstå och veta vad jag talar om. Den som innerst inne finner intresse för att förstå det så många förnekar och andra inte ser.

Ärligt talat, om du läser det här och tror att det stämmer in på just dig. Snälla, kontakta mig eller lämna en kommentar. Det hade gjort mig så hemskt lycklig! 

Jag är inte desperat, bara trött på väntan. Väntan på något som finns där, men så långt borta. Jag har inte råd med någon flygbiljett till London. Jag kan bara röra mig fritt inom Skåne så länge, inom Skåne har jag i sjutton år inte haft tur. Inte hittills...