Memoirs of an open mind

Så sitter jag här, en inte alltför märkvärdig natt i slutet av Augusti. 
Regnet har nalkats och försvunnit från tid till tid men jag förväntar mig att höra samma dova droppar mot mitt fönster snart nog. 

"Drum on grave and ground"

Det blir inte mycket tid till att skriva märker jag när skolan återigen lyckas förvandla mig likväl som alla andra till vårdslösa odöda i gehör. Vad jag försöker få skrivet är hur vi alla lyckas förvandla vår vardag till en drömm man i det långa loppet glömmer bort av den anledningen att den inte har något att berätta. För mig är det verkligen så. 
Studier, hem och bara döda tid. Jag gör läxor och ibland träffar jag någon men ärligt talat kan jag inte stå till svars för 80% av den tiden som går åt till att göra vad exakt? 
Jag joggar, jag tränar och jag skriver. Jag umgås med folk men det gör jag också direkt efter att den sista lektionen upphör. Men resterande tid kan jag verkligen inte stå till svars för.

Då är det normala livet tillbaka, ett status quo. Allt är som det skall vara. Inte tid för att tänka över eller byta strategi, alla är så nöjda med sina val. Ingen vill ändra på sig. 

Varför är vi så rädda för förändring? Skulle det inte vara bra med lite omväxlande argument eller till och med bråk folk sinsemellan? Vore det inte ett bättre sätt att lösa konflikter på än att tala bakom ryggen på varandra och kallblodigt bara acceptera kommentarerna man får? Eller är det kanske jag som inte är normal då jag faktiskt vill ha en ändring?

Men trots det så sitter jag här, ikväll pga sömnbrist för att skriva av det jag känner istället för att direkt ta något ansvar för vad som händer runtomkring mig. Fast den här gången har jag försökt. Jag har åstadkommit en förändring i en viss arbetsmiljö, jag har skrämt varenda svenska medborgare i klassrummet genom att öppet kommentera något negativt och starta en diskussion. Oh yes, jag fick de att prata.
Nej, bråk är aldrig trevliga. Men att leva i ständig harmoni där självaste atmosfären får en statisk negativ laddning måste vara bland det värsta. Hur kan vi uthärda?

Then again, vi vänjer oss lätt. För lätt...

Sedan kan jag väl tillägga att mina bloggar kommer sina från denna stund. Jag kommer blogga vidare såklart, jag kommer säga vad jag tycker öppet på de sidor jag känner för. Men det kommer nog bli större mellanrum mellan mina bloggar. Jag har börjat upptäcka samma problem som en annan författare jag känner, det är hur mycket uppmärksammhet en bok faktiskt kräver. Sedan är det såklart studierna och den där tiden man bara sitter för sig själv likt en zombie och gör... Absolut ingenting.

Det är en av mina största rädslor. Vi gamers lever i en harmoni med spel, som trots allt bara är virtuella minnen. Skapade händelser och totalt oviktiga sådana egentligen. Om än så underbara är det faktumet att de inte bidrar med speciellt mycket till vårt vardagliga liv. Absolut! Vissa tåler att tänkas över och andra kan ha lika bra (om inte bättre) budskap än böcker och filmer. Men i det långa loppet räds jag för att när vi blir äldre, mycket äldre, kommer vi inte har något vidare starkt minne av den tiden vi spenderade åt spel. 
Kanske om vi hade gjort något annat skulle vi inte ägnat större vikt åt att minnas dem händelserna heller men min frustration kvarstår... Virtuella fantasier brukar oftast vara dem som min hjärna slutar prioritera efter ett tag. Det skrämmer mig.

Som att leva med ett stort svart hål mellan åldern 11 och 17...

Återigen ett problem jag inte är villig att handskas med då jag trots allt älskar spel och må så vara en riktig nörd när det kommer till spel som Oblivion. Men likväl...
Det tål att tänkas över.



Kan väl tillägga att jag skaffat mig NIN officiellt sista skiva kallad "Ghosts I-IV" som i princip är en instrumental inspelning fördelad över fyra sessioner. Ljudet varierar mellan lugnt och lite mer dramatiskt men är i det långa loppet väldigt fokuserat på piano. Trots allt Trent Reznors främsta kunskap när det kommer till instrument. 

Nej nu skall jag ta och fokusera på att sova. Vi får väl höras igen!