Ett brev till sanningen
"Käre vän.
När jag skriver det här brevet är det i sann vördnad och med en smula sympati för vad som har hänt de senaste åren. För visst har saker och ting förändrats.
Till att börja med har vi oss själva att skylla. Våra barnsliga lekar och alla gånger vi bara var tvugna att pröva våra vingar, det slet ut oss till slut. Framförallt dig. Men vad som blev av dig har egentligen ingen ursäkt, det var sannerligen en del av mina egna tankar och lekar som stimulerade dig till att tydas felaktigt och på många vis otydligt. Till slut korrumperade du dig och vad som finns kvar av dig idag är inte sett på annat vis än ett påstående.
Käre vän, vad hände?
Jag kan fortfarande minnas alla gånger du övertalade mig att erkänna för min mor om den krossade vasen, eller vad jag hade åstadkommit i köket. Jag minns att hon tog emot mina ord med vördnad och respekt men fortfarande med barnslig förtjusning för hon visste att jag hade fått hjälp av dig.
Jag vill minnas alla sommrar vi spenderade tillsammans nere vid stranden och allt folk vi träffade. Så många glada minnen.
Är det så, käre vän, att folket fick dig att drifta iväg från ditt sanna syfte?
Har du förvrängts sen den dagen du blev tillsammans med politiken?
Är det så att jag själv har en del av dig innombords men inte vet hur jag skall förespråka mig med dig?
Vad hände, käre vän?
Till slut står vi här, förlorade utan dig. Lamm utan herde och varg utan sin flock. Vi är sårbara mot det yttre som döljer sig bakom varje hörn, som blir allt tydligare och ytligare för varje sekund. Vartannat ord är en mening förvrängd och varje ord är en mening i sig misstolkad. Hur kom det sig att vi blev så förlorade?
Vad hände käre vän?"