Memoirs of an open mind

Ännu en gång välkomnar jag dig, min kära melankoliska gamla vän. Din bittra smak fyller min kropp till bredden med tankar jag önskar få bort. I samma veva spärrar du upp mina ögon för en värld som för stunden badar i en så stark skärpa att jag egentligen bara behöver räcka ut tungan för att låta sötman falla och ta form, ta smak. 

Men det är i dem stunderna som en människa vaknar, för han ser ett ljus i mörkret. Uppskattningen för små ting är aldrig så stor som under din visit. Likt en diamant som tindrar djupt nere i ett mörker så påträngande att dess substans nästan tar en fysisk form. 

Men sorgen finner jag inte i dig min vän, inte idag. Nej, för det är inte faktum att du inspirerar mig till texten som jag ger mig ut på djupt vatten, utan utmaningen att faktiskt kunna klara av att intressera läsaren. En melankolisk text ses som depressiv, med all rätta. Problemet är att så fort texten får det temat i många läsares ögon försvinner ofta även glädjen för att läsa texten. En person har problem som alla andra, mycket riktigt. Men man kan alltid finna en glädje eller en punkt av intresse i någons text. Tyvärr fungerar inte det så idag. För att få respons på sina texter måste man antingen vara respekterad eller känd. Jag är ingetdera och är väldigt osäker på ifall jag har något att förmedla i många fall och just därför söker jag läsarnas tycke. Ett tycke som lätt blir förväxlat med gnäll. Jag ser det mycket hellre som något analytiskt. 

Sorgen har sått ett frö i min själ och jag kan inte finna tröst. Min diamant är för mig utom synhåll. Därför sitter jag här och analyserar det jag kan, för att jag måste få ut mina tankar på papper. 
Varför känna såhär när man i princip har ett fungerande liv? Det är inget fel på mitt nuvarande förhållande, det finns inget att klaga över kring mina vänner samt ovänner. Jag har inga problem med mitt sociala liv, eller liv överhuvudtaget. Likväl är jag född till att känna svärta i stunder då även jag själv inte ser logiken i det. I många fall är det inte ens gamla minnen som återkommer utan bara en tyngd som utav ingen som helst anledning bara lägger sig på mina axlar. Om det är något jag känner omedvetet så förbannar jag mig själv för att jag inte klarar av att faktiskt konfrontera mina problem, för det hade varit mycket lättare. Är det något jag inte gjort så svär jag åt mig själv återigen. 
Men där kommer den gudomliga komedin i det hela, jag lever i gåtor som jag väljer att inte få svar på då jag finner någon trygghet i dem. Men när dessa gåtor börjar anta form och lägga sig på mig rasar allt samman och jag kräver realistiska svar. Hjälp mig! Är det bara jag som är galen eller finns det folk därute med samma problem? 
Vem försöker jag lura? Det finns alltid någon annan som har upplevt liknande saker, det finns alltid någon med dem rätta svaren. Frågan är om de finns inom räckhåll. 

Innan jag slutar denna texten får jag kommer jag bara att lägga en kort kommentar kring mitt bloggande. Det kommer avta. En del har kanske märkt av det redan, men det sker av några få faktorer. Men jag skall lägga fram det ganska enkelt, med allt mindre tid över till annat försvinner min kreativitet. Min inspiration avtar och jag känner mig alltmer tom. Förut var mitt botemedel att skriva av mig men nu finner jag knappt tid eller lusten till att skriva. En ond cirkel som snart är fullbordad. På toppen till allt använder jag all den inspiration jag har till att skriva min bok och det leder i sig till att jag knappt bloggar. Tyvärr.

Jag återkommer någon gång igen, men tiden däremellan är oviss, knapp och obestämd. 

Jag tackar alla mina läsare för den tiden som varit, jag kommer återkomma. Men när vet jag inte.