Memoirs of an open mind

Jag antar att du kommer läsa det här.

Jag uppskattade verkligen din kommentar men jag kan inte låta bli att bli nyfiken över vem det är som ligger bakom självaste kommentaren. Självklart vill jag också lära känna dig. Men det kommer inte ske något såvida jag inte vet vem du är...

Att vara anonym är en väldigt stor välsignelse i många fall men att vilja något och sedan inte kunna genomföra det för att personen ifråga inte vet vem man är kanske inte fungerar i slutändan. Jag tvivlar inte en sekund att jag skulle vilja träffa personen bakom texten om jag bara så visste vem det var. Jag har även haft ett stort problem att identifiera personen bakom texten eftersom den är så smidigt skriven. Det kan vara minst fem personer jag känner och en miljon jag inte känner.

Det gjorde du bra! ;D 

Men jag kommer att finna dig skall du tro. Om det så tar ett år eller fyra dagar så kommer jag att ta reda på vem du är och vi kommer att träffas förr eller senare (: Det skall du veta! Kommer ju vara enklare om du uppger ditt namn såklart.

//Emil

Jag bläddrade bland mina inte så många men fortfarande existentiella utkast som för det mesta består av halvklara tankar som jag bara skrivit ner och sparat för att sedan utveckla. I många fall har jag bara låtit de ligga här för att samla damm. Men det var ett utkast som var väldigt iögonfallande just idag.

"There is so much beauty in the world."

Det var allt. Hela inlägget.

Jag bestämde mig för att fästa min fokus på den frasen som faktiskt är tagen ur den filmen jag anser vara den enda i sin klass, en film som jag verkligen älskar mer än livet; American Beauty.

Ja, världen är full av vackra upplevelser. Men för att bli fin måste man lida pin, stämmer inte det? 

För varje intressant blogg jag googlar fram hittar jag nio porrsidor, för varje låt jag letar hittar jag tolv mediokra, för varje person jag talar med finns det femton falska. Världen är vacker, om du strövar länge nog för att hitta den delen som är vacker. 

Har du en riktig otur finner du aldrig livets fröjder, ibland fokuserar man bara på de negativa bitarna. Det kan i sin längd bli för mycket, för mycket kan i sin tur leda till oroliga och otrevliga konsekvenser.

Men visst är vi vackra, allt vi gör kretsar kring en elegans. Det finns skönhet i varje kropp och varje väsen, varje liv har sin sida. Många ser inte skönheten och andra förkastar den i tur för att finna något bättre, något som är mer roligt för stunden. Andra exponerar sin skönhet så pass att den blir till ett tomt intet, men i många fall kan detta intet locka till sig så många åskådare att personen ifråga fortfarande blir uppmärksammad. 

Vad världen behöver är ett ljus, en frälsning. Tills dess letar vi efter något som vi aldrig kommer att kunna få, vi strävar så extremt efter en perfektion vars ribba är så hög men som vi fortsätter att höja. 

Skönheten har ett namn, den lever mitt ibland oss. Jag har funnit mitt ljus i svåra stunder, även det här ljuset har ett namn. Men jag vet ännu ej ifall jag kan förlita mig åt det ljuset ännu, men tiden är en stark medhjälpare beroende på hur man utnyttjar den. Det gäller bara för mig att försöka, tills jag lyckas. Om jag faller försvinner skönheten och jag måste leta efter nästa.

Sådant är livet.

<3

Innan jag ens börjar på dagens eller kvällens tema vill jag att alla som någonsin kommer bry sig om att läsa det här inlägget bara ignorerar faktum att jag ännu en gång kommer att bryta mot mina egna regler. Jag tror att jag längre fram i tiden kommer att bli tvungen att förklara mig eller i alla fall omdefiniera vad jag verkligen menar och tycker.
Förklaringar, förklaringar och förklaringar... Det krävs alltid en förklaring för vad man tycker och man måste alltid förklara sig i alla situationer för att på bästa möjliga vis uppfattas rättmäktigt och trovärdigt eller vad det nu än är som skall vara målet. Men jag är trött på att förklara för döva öron och jag kommer därför absolut inte förklara mig på något vis under bloggens gång för jag tycker inte det behövs. På sätt och vis är det här inlägget en förklaring och därför anser jag inte att jag måste förklara specifika delar ännu tydligare.

Med det sagt.

Jag kunde inte sova. Eller snarare sagt, jag kunde inte somna om. Hela livet kretsar kring överlevnad och överlevnad i sin enklaste form är mat och sömn. Sömn som i sig borde vara det medlet som är lättast att nyttja då vi naturligt sätt sover väldigt lätt är något jag under de senaste åren kämpat med. Tänk er att anstränga sig för att ens kunna somna, att försöka göra en jäkla massa förberedelser för att inte vakna gång på gång under en natt. Men att ändå vara pigg dagen därpå, så mycket som man kan för kung och fosterland.

Hur som, jag kunde inte somna om. Allt jag bara låg och tänkte på var nya dikter (som självklart frammanades i mitt huvud och mina tankar) samt nya texter till noveller, låtar etc. Det andra som kretsade i mitt huvud var tusentals minnen av människor jag älskar, saknar, trivs med och hatar. Mitt liv i revy. Tredje var ansikten, ansikten på folk jag aldrig ens träffat och ansikten på folk som jag själv kommit på. Ansikten som för mig uppenbarligen inte sade något alls förutom att de bara fanns där, framför mig, stirrandes ut i det tomma intet. Det slog mig på något väldigt långsökt och omöjligt sätt, att dessa människor kunde lika väl ha varit ansikten jag hade träffat eller som jag kommer kunna träffa i en snar framtid om jag gör något av mitt liv.
Ännu mer långsökt var det jag skall komma till nu.

Har ni någonsin funderat över om ni faktiskt har det ni verkligen vill ha?

Självklart är detta en väldigt individuell fråga. Många svarar ja, många inser efter att de svarat ja, att de kanske inte har precis vad de alltid drömt om hela sin barndom eller hela sitt liv. Andra är så besatta eller bländade av kärleken, vilket jag ser som något positivt i det här sammanhanget, att det inte finns något bättre svar än just ja.
Sen har vi ju skaran av folk som säger nej.

Nu skall jag även tillägga att det vi alltid velat ha eller drömt om att ha sedan urminnes tider inte behöver vara en specifik sak utan kan vara en känsla eller ett minne. Det kan vara din partner eller en leksak, kanske ditt livsverk eller bara en gammal film.
Det kan vara allt.
Nu frågar jag dig, har du verkligen det du önskat dig hela ditt gågna liv?

Om du nu tänkte att du faktiskt hade det är jag väldigt glad för din skull, verkligen. Är du i min ålder är jag ännu lyckligare vilket du självklart också är, för inte många har på en så kort livstid åstadkommit det de vill ha. Somliga vet inte vad det är de saknar eller önskar ännu.

Låt oss nu vända rampljuset mot skrivaren igen, mig.

Vad jag reflekterade över var att visst, allt jag önskade mig som liten/yngre i form av saker har jag alltid lyckats få tag på förr eller senare med hjälp av mina föräldrar eller diverse småjobb jag funnit under min tid som ungdom. Dessa har ju bidragit med en viss kassa som jag spenderat på allt en naiv tonåring någonsin har kunnat begära. Men trots det, har jag ännu inte funnit precis det jag söker efter.
Vad jag söker efter är inget minne, ingen perfekt värld eller världsfred. Vad jag söker efter är något man inte kan köpa för pengar (som vanligt vann Shakespeare igen, livets ironi) utan något som måste åstadkommas.
Vad jag söker efter är en känsla av ett inre lugn i en kombination av ultimat lycka och en viss stolthet. Vad jag, eller vad jag tror alla söker efter förr eller senare är, någon form att åstadkomma ett stort dåd som gör mig stolt för att jag lyckades dels för att jag kanske inte vågade eller kanske för att det bidrog till något bättre, och dels att någon håller av en.
Inte som en vän, detta har jag och är väldigt tacksam över trots att jag kanske inte visar det alltför ofta. Vad jag söker efter är något bortom gränserna av vänskap, detta är inte bara kärlek utan en kombination jag själv inte lyckats lista ut ännu. Eftersom jag inte lyckats lista ut det vet jag ännu inte vad jag själv vill och detta bidrar kanske till en stor osäkerhet över dels känslor och dels handlingar.

Som jag sade förra gången "jag älskar, men jag är för stolt eller dum för att säga det", är en sanning jag ibland önskar att jag inte berättade för någon. Men hur kan man bli av med sin största svaghet om man inte erkänner den?
Nej svaret är att visst, som alla andra älskar jag, men jag älskar en kombination som finns i fler än en person och som tillsammans blir en ej existentiell siffra. Den går inte att lägga ihop likadant som det är omöjligt att finna Ms. eller Mr. Perfect. Det finns inte. Jag talar inte om ytliga saker eller attityd utan personligheter.

Så, ända sättet för mig att bli lycklig är om jag gifter mig med en schizofren?

Skärp dig för i helvete....

Svar uppskattas :)

Eftersom alla skall vara så härligt spontana och eftersom jag ändå inte kommer sova inatt pga huvudvärk så kan jag också skriva lite tänkte jag.

Jag vet inte vad det är faktiskt men just nu känns inget verkligt, jag är helt seriös.
Kanske är det att jag läst två till sinneslaget sinnesjuka böcker med liknande ämne eller att mina föräldrar grälar otroligt mycket eller att jag bara givit upp någon form av hopp inombords som jag själv inte vet om.

(Nej jag är inte deprimerad eller liknande utan bara jävligt seriös så dra åt helvete om du skall anklaga mig för att vara emo/homo/mes/ungdom för jag är inte den som klagar normalt fall och jag söker inte sympati. Om du känner dig utpekad så undvik gärna att läsa vidare men undvik gärna inte att slänga dig i väggen samt slå in lite vett i skallen för det lär du behöva (: !)

Det är läskigt att jag faktiskt tyckte från början att de böcker jag läser inte påverkar mig men det gör de. Faktum är att jag tror mina ögon har öppnats för något eller så har något dött inombords men något är inte sig likt. Annars hade jag inte skrivit denna bloggliknande text.

Känslomässigt är jag a-ok! Men på något sätt så har jag faktiskt bara sjunkit ner i ett träsk av meninslös sörja, jag bryr mig desto mindre om det. Jag söker ingen hjälp och definitivt inte sympati. Men något måste göras inser jag ju själv för annars riskerar jag att bli väldigt förströdd och väldigt trist.

Sug på det ordet ett tag...

Kan det vara samhället? Att beskylla dagens människor samt deras åsikter låter knappast vettigt men det jag förut var så ilsken mot och som jag verkligen inte tålde verkar så avlägset och vad jag än gör så är det inget som kommer att hända. Jo jag vet att det är väldigt lamt att ge upp men notera att jag inte har gjort det annars hade jag väl inte erkänt något sådant i första taget huh?

Mina föräldrar grälar, ja. För ett år sen skulle jag varit djupt sårad med tanke på vad de grälar om men idag är det för mig bara oviktigt. Ärligt talat bryr jag mig inte om vad som sker mellan dem, detta är inte jag. Jag vill inte att mina föräldrar skall vara osams. Jag ville inte, men faktum är att det ända jag känner nu är oro över att jag faktiskt inte bryr mig just nu.

Det enda jag kan bry mig om just nu är faktiskt att göra folk glada, att vara den som får de jag håller närmast om mitt hjärta leende, familj som vänner.

Mitt liv är egnat åt andra vilket just nu räcker mer än väl.

Framtida planer? Får se :/

Ursäkta att jag bloggar så extremt mycket och kanske "onödigt" enligt några men det känns som om jag måste få det sagt.

Det här är en blogg som jag tycker alla skall ta till sig lite från, vissa mer och vissa mindre.

Det är inte så jävla enkelt att blunda för folks tankar och åsikter om en själv, visst ibland är det enkelt eftersom allt brukar sammanfattas i en usel kommentar. Men ibland kan det dra över i långa argumentationer och i vissa fall gräl.
Jag talar självklart om samhällets ungdomar, de som jag träffar dagligen eller i alla fall någon gång i veckan. Ni kallar folk bortskämda brats? Vem är en brat egentligen?
Vi bor i ett väldigt bra land för att utvecklas mot en ljus framtid, har vi inte allt vi kan önska oss? I vissa fall inte.

Ett exempel är skolan, skolan är till för studier. Men vad gör de? INGET! Just det, inget. Klaga på så mycket ni vill om hur era föräldrar behandlar er som skit och hur taskiga lärarna kan vara mot er, det är alltid de som missköter sig mest som får mest uppmärksammhet. Enkelt va?

Ni är så otacksamma, så jävla otacksamma!

"Ungdomar i dagens samhälle vill synas!" Jo det förstår jag, vi vill alla utmärka oss för att få lite extra uppmärksammhet inte sant? Många klär sig i olika stilar för att sticka ut, andra för ett kalabalik för att höras och synas. Uppmärksammhet på alla stadien. Vissa trivs med att bli tillsagda för att de då syns, andra att chocka folk i sin omgivning för sin extrema stil. Vissa väljer stil för att smälta in och få styrka. Andra väljer att synas genom att klaga och klaga samt umgås med liknande människor.
"Jävla emo!" är något som förekommer väldigt ofta på vår skola, förstår människor ens innebörden av det ordet? Man måste inte vara emo för att man klär sig i svart, man behöver inte vara emo för att man gillar en viss musikstil eller läser manga samt umgås i grupper med sådana människor. Då skulle jag placeras som emo.
Dessutom är jag så himmla trött på alla dessa tomma kommentarer. Anfalla någon människa för att stärka sitt eget självförtroende, sådana människor förtjänar inte det livet de lever.
Många är deprimerade av den anledningen att de skall uppmärksammas, ofta är det samma område av människor som går på andra (och röker för det är så jävla tufft!) i skolan mm. Känns det lönt? Era betyg sjunker, erat jobb blir att städa andras hem samtidigt som ni passar tre ungar som ni dessutom har fått för tidigt med er partner som ni kanske inte ens vet vem det är, fadern eller modern, för att ni var så fulla på de festerna att det kunde ha varit vem som. Ja INSE! Livet är kort, man skall njuta av det. Men inte på fel sätt.

(Än en gång) Att klaga löser inga problem, vad ni lider av psykiskt påverkar inte hur ni behöver uppföra er i skolan, ni är för jävliga och det kan bara ni själva stoppa. Vad som händer där hemma struntar jag i bokstavligen eftersom ni ändå bara använder det som en ursäkt till allt ni gör mot andra samt för att folk skall tycka synd om er.

En sak ni skall ha fått veta för länge sedan:
Ni förstör erat liv redan nu. Om några år kommer många av er ligga illa till, riktigt illa till. DÅ ÄR DET FÖR SENT.

Ingen bryr sig om er i längden OCH DET FINNS INGET NI KAN GÖRA ÅT DET SÅ TA TAG OM ERT LIV OCH GÖR NÅGOT VETTIGT.

Låt de som inte gjort er något vara.

Nu vet jag att vissa kommer tänka: "Det här är ju direkt riktat mot mig!" men så enkelt är det faktiskt inte. Jag snackar om ett flertal som jag bokstavligt talat TRÖTTNAT PÅ! Det här skriver jag med avsky mot många människor, inte bara en person.
Skaffa er ett liv.

Och nej: "Jag är inte perfekt själv" men jag har kommit mycket längre än vad ni har. Jag har en framtid i alla fall.