Diamanter
Nu tänker ni: "Ännu ett gnällinlägg?"
Ni har förvisso rätt, på sätt och vis. Det här är däremot ett väldigt speciellt inlägg då det skrevs på min mobil med hjälp av det inte alltför pålitliga T9 när jag satt på bussen hem. Here we go:
Som jag tidigare nämnt har jag aldrig riktigt förstått hur vi i Sverige ibland kan kalla varandra för medmänniskor. Vi är så isolerade från tid till tid att vi glömmer att se oss om för varandra eller hälsa ens. Vore du i vilket land som helst i Europa hade folk hälsat artigt på dig när du gick på gatorna mot din destination, kanske t.o.m. berättat vägen om du råkade nämna det för dig själv eller för någon annan. Denna värme och kärlek är för längesedan borta i Sverige. En av många anledningar till varför jag från tid till tid inte ser någon mening i det här samhället, varför jag ibland bara inte orkar. Folk lever inte fullt ut, de bara existerar.
Det är då jag önskar mig att försvinna från detta landet, flytta till ingen annanstans än Polen för jag anser det vara bättre där.
Så vad förväntar jag mig av att flytta utomlands? Att jag skall vara lycklig 24/7? Att jag skall finna glädje bara genom att finna mig i ett samhälle jag föredrar där jag anser dess folk vara varmare och mer bemötande? Nej, det vore en lögn att påstå något annat.
Hela tanken vore som vilken ungdom som helst hade resonerat, att undkomma det hemska i Sverige.
Nej, där ljög jag. jag suktar efter vad som skulle kunna ses som en viss förändring i vardag och livsstil.
För att inte anspråka det tidigare nämnda om hur mycket varmare jag anser folk vara, hur bemötande jag anser att de är. Jag känner mig mer som en del av ett broderskap när jag är i Polen. I Sverige är jag en sak, en sådan där "skällerochbits" som rör sig i skuggorna från skola till hem. Inget illa ment mot mina goda vänner då ni alla är undantag, ni har lyckats trotsa de svenska normerna.
Men för övrigt blir folk nästan rädda när man frågar dem om något. De stirrar förvånat på dig och frågar "va?" samtidigt som deras ögon skriker "Vad fan vill du? Lämna mig ifred! Jag har bråttom". Det är något jag påträffat inte en, utan tjugo eller trettio gånger som jag kan minnas. Faktum är att vi är så stolta och fängslade i våra normer och principer att vi inte ens känner igen våran näste även om han står mitt framför nosen på oss. Det här är så extremt deprimerande. Sedan har vi mage att seriöst (seriöst, då skämt är skämt och dessutom väldigt underhållande) påstå att vi har det bättre än Polen. Självklart, ekonomin är bättre. Vi har bättre sjukvård. Mer prylar i allmänhet men vi saknar ett hjärta.
Men det är på väg att förändras för Polen. Om tio, tjugo år kommer vi inte längre kunna skratta åt Polens infrastruktur då Polen har höjt sig mirakulöst under de senaste åren. Vi har lägre arbetslöshet än länder som Spanien och Finland, enligt WTO (Världsturistorganisationen) har Polen stigit från plats 27 til plats 7 bland Europas mest besökta länder. Polen är på väg uppåt och det är bara vi som inte inser det.
Polen har ett bättre bemötande än svenskar, jag menar såklart inte mina vänner eftersom de är just anledningen till varför jag kommer stanna.
Nu låter jag månne lite naiv eller ungdomsaktig. Men hos mina vänner har jag funnit en sådan kärlek att ingen kamratskap i världen skulle kunna få mig att flytta just nu.
Där slutade mitt mobilinlägg då jag inte skrev mer pga jag var tvungen att gå av bussen. Ändå lite läsvärt tycker jag :)
Ni har förvisso rätt, på sätt och vis. Det här är däremot ett väldigt speciellt inlägg då det skrevs på min mobil med hjälp av det inte alltför pålitliga T9 när jag satt på bussen hem. Here we go:
Som jag tidigare nämnt har jag aldrig riktigt förstått hur vi i Sverige ibland kan kalla varandra för medmänniskor. Vi är så isolerade från tid till tid att vi glömmer att se oss om för varandra eller hälsa ens. Vore du i vilket land som helst i Europa hade folk hälsat artigt på dig när du gick på gatorna mot din destination, kanske t.o.m. berättat vägen om du råkade nämna det för dig själv eller för någon annan. Denna värme och kärlek är för längesedan borta i Sverige. En av många anledningar till varför jag från tid till tid inte ser någon mening i det här samhället, varför jag ibland bara inte orkar. Folk lever inte fullt ut, de bara existerar.
Det är då jag önskar mig att försvinna från detta landet, flytta till ingen annanstans än Polen för jag anser det vara bättre där.
Så vad förväntar jag mig av att flytta utomlands? Att jag skall vara lycklig 24/7? Att jag skall finna glädje bara genom att finna mig i ett samhälle jag föredrar där jag anser dess folk vara varmare och mer bemötande? Nej, det vore en lögn att påstå något annat.
Hela tanken vore som vilken ungdom som helst hade resonerat, att undkomma det hemska i Sverige.
Nej, där ljög jag. jag suktar efter vad som skulle kunna ses som en viss förändring i vardag och livsstil.
För att inte anspråka det tidigare nämnda om hur mycket varmare jag anser folk vara, hur bemötande jag anser att de är. Jag känner mig mer som en del av ett broderskap när jag är i Polen. I Sverige är jag en sak, en sådan där "skällerochbits" som rör sig i skuggorna från skola till hem. Inget illa ment mot mina goda vänner då ni alla är undantag, ni har lyckats trotsa de svenska normerna.
Men för övrigt blir folk nästan rädda när man frågar dem om något. De stirrar förvånat på dig och frågar "va?" samtidigt som deras ögon skriker "Vad fan vill du? Lämna mig ifred! Jag har bråttom". Det är något jag påträffat inte en, utan tjugo eller trettio gånger som jag kan minnas. Faktum är att vi är så stolta och fängslade i våra normer och principer att vi inte ens känner igen våran näste även om han står mitt framför nosen på oss. Det här är så extremt deprimerande. Sedan har vi mage att seriöst (seriöst, då skämt är skämt och dessutom väldigt underhållande) påstå att vi har det bättre än Polen. Självklart, ekonomin är bättre. Vi har bättre sjukvård. Mer prylar i allmänhet men vi saknar ett hjärta.
Men det är på väg att förändras för Polen. Om tio, tjugo år kommer vi inte längre kunna skratta åt Polens infrastruktur då Polen har höjt sig mirakulöst under de senaste åren. Vi har lägre arbetslöshet än länder som Spanien och Finland, enligt WTO (Världsturistorganisationen) har Polen stigit från plats 27 til plats 7 bland Europas mest besökta länder. Polen är på väg uppåt och det är bara vi som inte inser det.
Polen har ett bättre bemötande än svenskar, jag menar såklart inte mina vänner eftersom de är just anledningen till varför jag kommer stanna.
Nu låter jag månne lite naiv eller ungdomsaktig. Men hos mina vänner har jag funnit en sådan kärlek att ingen kamratskap i världen skulle kunna få mig att flytta just nu.
Där slutade mitt mobilinlägg då jag inte skrev mer pga jag var tvungen att gå av bussen. Ändå lite läsvärt tycker jag :)
Kommentarer
Trackback