You don't see me
"Kära dagbok"
Det är precis vad jag kommer blogga om idag, allt eller inget.
Det kan kännas opersonligt då jag sedan länge idag har förlorat inspirationen för att skriva det här men att jag helt enkelt varit tvungen att skriva ner det av en anledning jag själv inte lyckats lista ut ännu.
Den senaste veckan har verkat för mig som en förändringsfaktor och jag har nu börjat leva mer som om alla dagar var väldigt värdefulla och inte några transportsträckor till en snar framtid.
Under den senaste tiden har jag verkligen levt för att klara mig fram till nästa helg där jag äntligen kunnat göra något jag önskat av min fritid villket kunde vara allt från att sitta hemma i lugn och ro till att springa omkring på Lund mitt i natten med folk jag känner. Det har verkligen fungerat faktiskt! Varför skulle det inte? Det är vanligt som ungdom att tänka så, det är min uppfattning om jag bara tar mina klasskamrater som exempel, jag kan påstå att en del av de har eller hade samma syn på situationen som jag. Det är verkligen inget fel men det var en sak jag upptäckte nu i efterhand...
Man blir inte speciellt lycklig under de dagarna man bara väntar och väntar på att något skall hända. Faktum är att det kan bli väldigt deprimerande ifall man faktiskt inte gör något för att återställa sina förväntningar eller vad som helst. Det hände i och för sig inte mig den senaste tiden men det har definitivt hänt därav att jag bloggar så ofta men jag har verkligen klarat mig undan.
Den här veckan var dock annorlunda.
Men det var en dag jag bara vaknade upp och kände mig som en nu människa. Jag hade inte en förändrar personlighet men en tillfällig förändrad syn på samhället och mitt liv, vad jag ville göra av tiden samtidigt som jag faktiskt gick till skolan och studerade. Jag började lyssna på mer djupa, vackra låtar ibland till och med en aning melankoliska till nischan av sorgsna. Men jag har njutit av dem mer än vanligt, jag har känt mig så fri, jag har varit lycklig av varje liten stund. Så nu är det väl dags att klassa mig som en livsnjutare? Faktiskt inte, jag tycker fortfarande verkligen inte om människors inbitna syner på samhället samt hur samhället behandlar vissa minoriteter för att inte tala om en massa politiskt struntprat. Men vad som har hänt är att jag börjat ignorera detta så istället för att bara sett det negativa i alla situationer har jag insett dem som faktum och börjat åtgärda. Åtgärda så gott jag kan utan att klaga, bättre eller vad säger ni?
Allt har förändrats, maten smakar sötare. Solen skiner vackrare, skolan är bättre, människor bemöter mig trevligare och jag gör såklart detsamma. Jag har till och med ett naturligt leende från tid till tid som jag stoltserar med på staden istället för den där vanliga "Emil looken" då jag alltid är så försjunken i mina egna tankar och vanligtvis ser väldigt bekymmrad ut eller bara väldigt irriterad vilket jag inte var eller är men jag bara hade den blicken.
Jag sover också djupare samt använder fantasin mer fritt och är mer glad till mina vänners förlust då det är de stackarna som blir utsatta för min terror, även mina klasskompisar för ta del av den.
Men jag är rädd att inget är för evigt och att jag snart kommer att återgå till det normala, men en sak jag verkligen hade önskat var att jag hade känt mig så här pigg tre till fyra veckor innan jullovet, gudarna skall veta att jag älskar min familj men att jag verkligen inte tolererar att sitta isolerad i två veckor i ett hus fyllt av mer människor än ett sådant hus skall rymma för att ta del av deras konservativa tankar om homosexuella i vissa fall eller bara diskussioner om hur lydiga vi är. Jag vill inte framställa min familj som hemsk och det är de verkligen inte, vad vore jag utan dem? Men några nyckelpersoner har verkligen syner på samhället som jag personligen tror ingen sund 2000-talare mått bra av att höra. Inte alla, men vissa.
Tyvärr så får jag väl säga att ni kan förvänta er en gammal vanlig Emil efter Julen och jag antar att det här blir det sista inlägget jag skriver innan så:
God Jul och Gott Nytt År!