Trist...
Eftersom alla skall vara så härligt spontana och eftersom jag ändå inte kommer sova inatt pga huvudvärk så kan jag också skriva lite tänkte jag.
Jag vet inte vad det är faktiskt men just nu känns inget verkligt, jag är helt seriös.
Kanske är det att jag läst två till sinneslaget sinnesjuka böcker med liknande ämne eller att mina föräldrar grälar otroligt mycket eller att jag bara givit upp någon form av hopp inombords som jag själv inte vet om.
(Nej jag är inte deprimerad eller liknande utan bara jävligt seriös så dra åt helvete om du skall anklaga mig för att vara emo/homo/mes/ungdom för jag är inte den som klagar normalt fall och jag söker inte sympati. Om du känner dig utpekad så undvik gärna att läsa vidare men undvik gärna inte att slänga dig i väggen samt slå in lite vett i skallen för det lär du behöva (: !)
Det är läskigt att jag faktiskt tyckte från början att de böcker jag läser inte påverkar mig men det gör de. Faktum är att jag tror mina ögon har öppnats för något eller så har något dött inombords men något är inte sig likt. Annars hade jag inte skrivit denna bloggliknande text.
Känslomässigt är jag a-ok! Men på något sätt så har jag faktiskt bara sjunkit ner i ett träsk av meninslös sörja, jag bryr mig desto mindre om det. Jag söker ingen hjälp och definitivt inte sympati. Men något måste göras inser jag ju själv för annars riskerar jag att bli väldigt förströdd och väldigt trist.
Sug på det ordet ett tag...
Kan det vara samhället? Att beskylla dagens människor samt deras åsikter låter knappast vettigt men det jag förut var så ilsken mot och som jag verkligen inte tålde verkar så avlägset och vad jag än gör så är det inget som kommer att hända. Jo jag vet att det är väldigt lamt att ge upp men notera att jag inte har gjort det annars hade jag väl inte erkänt något sådant i första taget huh?
Mina föräldrar grälar, ja. För ett år sen skulle jag varit djupt sårad med tanke på vad de grälar om men idag är det för mig bara oviktigt. Ärligt talat bryr jag mig inte om vad som sker mellan dem, detta är inte jag. Jag vill inte att mina föräldrar skall vara osams. Jag ville inte, men faktum är att det ända jag känner nu är oro över att jag faktiskt inte bryr mig just nu.
Det enda jag kan bry mig om just nu är faktiskt att göra folk glada, att vara den som får de jag håller närmast om mitt hjärta leende, familj som vänner.
Mitt liv är egnat åt andra vilket just nu räcker mer än väl.
Framtida planer? Får se :/