Fallande objekt
Jag antar att den här bloggen förväntas av några få vara en artikel om vad som händer i Gaza.
Jag får tyvärr göra dessa nämnda personer en aning besvikna när jag meddelar att jag definitivt inte kommer att göra detta eller inte så länge jag har den åsikten jag har idag.
Nu kommer många reagera på det jag skriver men praktiskt taget så bryr jag mig inte om vad som händer i Gaza just nu. Om du frågar mig kan de skjuta varandra hur mycket de vill, det finns ingen god eller ond sida.
Vad jag bryr mig om och kommer att bry mig om är definitionen varför de utkämpar detta krig och hur de går tillväga. Därför skulle jag antagligen börja fokusera på folket som dagligen dör av ingen orsak, som martyrer för ett krig utan någon mer än en religiös betydelse som nu omvandlats till en politisk sådan. Jag skulle ha börjat dra på om definitionen av ondska och moral samt vilken idioiti dagens värld har lett oss in i.
Så om jag hade sammanfattat alla krig hade jag inte sagt att någon hade rätt eller fel (idag) då båda sidor faller under min kriterie av mord, för det är dem. Mördare av oskyldiga, civila, vad man än vill kalla dem. Sen vad de gör på sin fritid angår inte mig.
Nu skall jag återgå till mer lokala problem.
Jag skall sätta mig tvärt emot och fråga efter rättvisa samt förutbestämda val som inte ligger i våra händer.
För det första, det kan omöjligen finnas någon rättvisa. Hade det varit en rättvis värld hade jag varit hemma på mitt rum vid en dator eller en bok med ett tryggt och gott samvete. Nu är fallet sådant att jag befinner mig en bra bit hemifrån vid en dator jag kommit över tack vare en väldigt trevlig personal, vakandes över något som aldrig mer skulle inträffa. Var är rättvisan?
Hade det funnits rättvisa i världen hade jag legat där, försvarslös och försvagad. Hade det funnits en rättvisa hade det varit jag som fallit offer för min kropps påfrestande attacker. Varför? För att jag har gjort så mycket mer för att förtjäna detta än vad denna stackars människa någonsin eller kommer någonsin att göra, då skiljer det oss tolv år emellan.
Nu väntar det mig ett antal sömnlösa timmar av oro, jag kan inte klaga på det eftersom jag mer än gärna hade offrat en vecka. Men det är oron jag inte tycker om, att ständigt behöva oroa mig för att något händer, att jag kommer stå där utan att veta ut eller in för att sedan förlora det jag håller så kärt på jorden. Det finns verkligen inget att vara tacksam över i detta fall, för mig att jag lever och är riktigt frisk, men inte för personen intill. Hade jag kunnat, hade jag varit medveten om vad som skulle komma och vad som skulle ske för de närmaste fyra åren hade jag försökt att göra det som hände ogort. För det är trots allt ett faktum jag aldrig kommer undan.
Det var, är och kommer vara mitt fel.
För alltid.
För övrigt så vet du att jag älskar dig och jag sviker aldrig din sida. Jag kommer stå här om det så krävs till min egen dödsdag. Du betyder så mycket och mer än vad mina ord någonsin kommer att kunna beskriva. Utan dig hade jag inte ens varit hälften av den jag är idag. Därför, är ditt liv av högre värde än mitt. Därför förtjänar jag att ligga där och inte du.
Vad jag fruktar nu, vilket jag antagligen inte borde för logiskt sett kommer det gå bra, är att du aldrig kommer att få läsa detta.
Jag får tyvärr göra dessa nämnda personer en aning besvikna när jag meddelar att jag definitivt inte kommer att göra detta eller inte så länge jag har den åsikten jag har idag.
Nu kommer många reagera på det jag skriver men praktiskt taget så bryr jag mig inte om vad som händer i Gaza just nu. Om du frågar mig kan de skjuta varandra hur mycket de vill, det finns ingen god eller ond sida.
Vad jag bryr mig om och kommer att bry mig om är definitionen varför de utkämpar detta krig och hur de går tillväga. Därför skulle jag antagligen börja fokusera på folket som dagligen dör av ingen orsak, som martyrer för ett krig utan någon mer än en religiös betydelse som nu omvandlats till en politisk sådan. Jag skulle ha börjat dra på om definitionen av ondska och moral samt vilken idioiti dagens värld har lett oss in i.
Så om jag hade sammanfattat alla krig hade jag inte sagt att någon hade rätt eller fel (idag) då båda sidor faller under min kriterie av mord, för det är dem. Mördare av oskyldiga, civila, vad man än vill kalla dem. Sen vad de gör på sin fritid angår inte mig.
Nu skall jag återgå till mer lokala problem.
Jag skall sätta mig tvärt emot och fråga efter rättvisa samt förutbestämda val som inte ligger i våra händer.
För det första, det kan omöjligen finnas någon rättvisa. Hade det varit en rättvis värld hade jag varit hemma på mitt rum vid en dator eller en bok med ett tryggt och gott samvete. Nu är fallet sådant att jag befinner mig en bra bit hemifrån vid en dator jag kommit över tack vare en väldigt trevlig personal, vakandes över något som aldrig mer skulle inträffa. Var är rättvisan?
Hade det funnits rättvisa i världen hade jag legat där, försvarslös och försvagad. Hade det funnits en rättvisa hade det varit jag som fallit offer för min kropps påfrestande attacker. Varför? För att jag har gjort så mycket mer för att förtjäna detta än vad denna stackars människa någonsin eller kommer någonsin att göra, då skiljer det oss tolv år emellan.
Nu väntar det mig ett antal sömnlösa timmar av oro, jag kan inte klaga på det eftersom jag mer än gärna hade offrat en vecka. Men det är oron jag inte tycker om, att ständigt behöva oroa mig för att något händer, att jag kommer stå där utan att veta ut eller in för att sedan förlora det jag håller så kärt på jorden. Det finns verkligen inget att vara tacksam över i detta fall, för mig att jag lever och är riktigt frisk, men inte för personen intill. Hade jag kunnat, hade jag varit medveten om vad som skulle komma och vad som skulle ske för de närmaste fyra åren hade jag försökt att göra det som hände ogort. För det är trots allt ett faktum jag aldrig kommer undan.
Det var, är och kommer vara mitt fel.
För alltid.
För övrigt så vet du att jag älskar dig och jag sviker aldrig din sida. Jag kommer stå här om det så krävs till min egen dödsdag. Du betyder så mycket och mer än vad mina ord någonsin kommer att kunna beskriva. Utan dig hade jag inte ens varit hälften av den jag är idag. Därför, är ditt liv av högre värde än mitt. Därför förtjänar jag att ligga där och inte du.
Vad jag fruktar nu, vilket jag antagligen inte borde för logiskt sett kommer det gå bra, är att du aldrig kommer att få läsa detta.
Kommentarer
Trackback