Memoirs of an open mind

Tummen upp!

Varför?
För att jag fått besök av en god vän kanske? Jo det är en bra anledning. För att jag handlat in lite grejer inklusive presenter till vänner? Möjligen.
Har jag missat något?

Vad sägs om det faktum att jag misstänker en annan god vän till mig vara en lögnare. Det borde väl ta meritlistan. Att jag skickar lite sms för att se vad som pågår, inget svar. Sedan när man ringer är denne människa plötsligt upptagen och har ingen som helst aning om att sms väntar. Intressant, sedan är det en sak till som är lurt. Jag har bjudit hem denna goda vän men personen kan inte komma och vägrar totalt att komma.
Jag försökte vara anonym och jag misslyckar säkert totalt med det men såklart var jag tvungen att uttrycka min frustration. Det är inte lätt att känna mig eftersom jag är paranoid angående vad folk tycker ibland. Tyvärr, om jag har fel ber jag redan nu om ursäkt även om jag vet att det inte räcker. Det är jäkligt enkelt att se ur någon annans vinkel och bara skrocka åt det hela men när man väl är "in the zone" så är det en annan femma!
Jag antar att jag bara är nojjig.
Men för att bara citera en text som uttrycker lite vad min nojja handlar om:

"If the light died away
When all things come to an end
Is there so much left to be
When you can't see me"

Det borde klargöra lite över vad jag är så rädd över. Plain and simple ultralogisk emilegocentrisk situation. Ganska enkelt med tanke på att jag skrivit ovanstående text själv.

Nej men det är nog något jag kommer över inom de närmaste timmarna. Eller kortare tid perhaps.
 




Men det är fortfarande inte tummen upp riktigt. Inte än.

Vad sägs om det faktum att jag har en älskad farfar, en sådan som man bara har en av. Ett sådant praktexemplar av farfar råkar vara över 90 och ligger just nu för döden praktiskt taget. Nu är det ju självklart att jag vill träffa min älskade farfar innan han går bort för ett sista farväl av minnen jag aldrig kommer återse. Vad sägs om det faktum att han bor i Skellefteå? Så praktiskt taget kommer mina föräldrar att åka hemifrån för att de har jobb de kan ta ledigt från men jag har en skola som sätter mig på pottan pga prov och inlämningar samt uppsatser.
Och jag vet att om jag följer med kommer jag inte få något gjort, får jag inget gjort kommer jag inte in på IB. Det handlar om min framtid eller mitt samvete. Jag orkar inte med mitt samvete som enligt mig eller enligt mid egna samvete redan är väldigt befläckat med skuldkänslor. Jag vill verkligen vara vid min farfars sida fram tills slutet.
Åker jag inte är jag förlorad.
Åker jag är jag förlorad rent situationsmässigt eftersom jag inte kan fullfölja mina studier, även om jag gjorde de hade jag ändå inte kunnat skicka de eftersom det inte finns någon tillgång till internet dit vi skall. Det vore i så fall att ta sig till närmaste internetcafé och hoppas på det bästa.
Jag tyckte tidigare idag, eller igår att det inte var någon större sak. Det var ungefär de orden jag använde när jag talade med min gode vän som var och hälsade på.
Problemet nu är att mina känslor har hunnit ikapp mig, inte ens min manliga och barnsliga stolthet kan hindra mig från att känna mig ganska osäker och förlorad.
Till råga på allt en skön blanding av nojjighet, jag vet faktiskt inte varför men jag känner bara som den här veckan kommer bli ett stort hål av problem. De enda glädjestunderna kommer vara de jag inte spenderar i telefon eller vid datorn.

GLHF



Underskatta aldrig förnekelsens kraft. Jag trodde att jag skulle kunna se dig minst en gång till, en gång till innan jag förlorade dig för alltid.
Döden är naturlig, den kommer när den vill och alla skall dö. Men saknaden för de som lever är desto värre. Tja, detta kommer väl bli min oficiella tack och hejdå förklaring. Patetiskt att det skall bli via text på en sida du aldrig någonsin kommer läsa eller viste om att den fanns.
<3