Gravitation
Varför yttrar jag mig såhär undrar säkert någon? För att jag inte står ut kanske, för att jag är för stolt eller dum för att erkänna något bättre.
Inte för att det finns många som läser min blogg, den är för seriös och innehåller för mycket text vilket jag förstår till fullo. Men det ger mig all rätt att gnälla hur mycket jag vill för jag löper ingen risk att någon skall kommentera och skriva något i stil med "Nej så skall det inte vara!" eller "Emil du har fel!" eftersom de antingen vet hur mycket jag hade brytt mig och därför inte unnat sig det besväret eller för att dem inte ens är inne och läser vilket jag inte heller begär men men... Min poäng är väl att det känns som om den här bloggen är beroende av att jag lägger upp hänvisningar till den på bilddagboken och ofta får jag respons de tre till fyra dagarna som bilden syns men inget mer. Jag är väldigt tacksam för den stunden jag får men det hade ju varit trevligt med någon som faktiskt läste mina texter och kanske konfronterade mig med dem för varför annars skriver jag överhuvudtaget? Det är inte så att jag själv är den bäste av alla besökare som lämnar kommentarer på era bloggar, och det ber jag om ursäkt för, men jag läser de i alla fall. De jag blir hänvisad till via hemsidor, msn osv. Men det är inte det viktiga just nu, ville bara poängtera att jag har rätt att gnälla.
Det är otroligt hur sociala vi är, verkligen. Någon stor poet hade väl grundat alla våra problem på vårat behov efter hur sociala vi faktiskt måste vara för att inte falla i depression. Tja, jag är social. Men jag lever även efter mina standarder och jag unnar mig tid att umgås med folk jag trivs med och som förhoppningsfullt trivs med mig. Men idag, som jag tidigare nämnde, kom jag hem fullt belåten då jag till och med hade träffat en av mina bästa två vänner som jag håller av väldigt mycket och som jag dessutom inte hade sett på länge som det slog mig rakt i skallen. Jag kände bara inte för att göra något men jag kunde inte heller bara sitta.
Så jag skrev och skrev deprimerande texter, inte för att det hjälpte, sedan började jag laga mat, se filmer, smsa folk som inte svarade (antagligen för att jag smsade runt halv tolv men men) och sedan komponera musik. Jag blev helt tokig av ensamhet. Men ändå hade jag tidigare under dagen varit världens lyckligaste människa.
Det är varken logiskt eller rättvist men det verkar som om ingen i vår ålder undkommer depressionens mörka mantel, men jag har ingen som helst anledning för att vara deprimerad. Eller så har jag och vill inte säga eftersom det inte är någon som lyssnar på bloggen och jag orkar inte skriva om det för det känns bara så fördomsfullt att vika ut sig på något så billigt som internet eftersom många gör det och därför är just detta sättet på något vis det sämsta.
Så vad gjorde jag till slut?
Jag vet inte, för slutet har inte kommit än och jag sitter här bara för att skriva av mig än en gång. Bara för att slå ihjäl de där extra tio minutrarna.
Jag är dessutom väldigt, väldigt yr. Har inte sovit så bra senaste nätterna, inget att klaga över bara att inse och försöka bekämpa, men detta är en ursäkt och en anledning att be om ursäkt till er mina vänner för att detta inlägget kan vara lite felskrivet och aningen tossigt. Det finns självklart fler termer bakom att jag skriver väldigt så att säga oorganiserat och svamligt som är ett väldigt modernt uttryck för slarv. Jag är inte mig själv helt enkelt, faktum är att jag knappt kommer ihåg vad jag skrev i början av det här inlägget. Det är som om mina tankar bara rinner ut genom mina händer till en skärm vars innehåll snart kommer att blottas på ett nät så stort att ingen levande varelse någonsin sätt dess gränser.
Nåja, vad skall man säga. Det var längesedan, och faktum att jag välkommnade den här känslan direkt för att jag på något sätt njuter av det (kan skildras från människans krav efter uppmärksammhet och jag antar att ingen är annorlunda på det viset, inte jag i alla fall som trivs med att blogga och sedan få en massa beklagelser, men jag gissar att det är så livet är och att jag också behöver uppmärksammhet och folk som tycker synd samt tar hand om en likt jag så många gånger klagat på er att ni vill för mycket av detta och för det ber jag nu om ursäkt då jag ärligt talat förstår innebörden. Så vida man inte vill ha för mycket, det är aldrig bra) och det kan inte hjälpas.
Ärligt talat vet jag inte vad som är fel och vad som är rätt. Jag känner så mycket men ändå så lite. Jag har isolerat så mycket men jag vill för mycket. Jag har så många känslor och jag älskar, jag älskar men det får antagligen (och beklagligen) aldrig någon någonsin veta eftersom jag är för dum och för stolt för att göra något åt det. Kärleken är dock inte den avgörande faktorn utan en liten minoritet för varför jag sitter här och grubblar halvt yr och halvt nedsövd av dålig sömn. Jag vet inte ens varför jag genom ett blogginlägg lyckats bryta mot alla mina egna regler bara genom att klaga på mig själv. Men jag gissar att allt jag skrivit hitills har varit om hur jag tolkat allting och hur jag ville att allt skulle vara så tekniskt sätt är jag den största egoistiske jäveln av alla människor jag någonsin träffat eller levt med i hela mitt patetiska lilla liv. There, I said it. Tyck eller tyck inte om det, ert val.
Och ändå, även om jag kommer må såhär en dag till, eller varför inte två. Så kommer jag att fortsätta leva mitt liv glad som aldrig förr för att jag är för dum eller för stolt (igen) att försöka visa min sårbara sida. För guds skull, senast jag grät för att jag var deprimerad över mig själv var för två år sedan och inte så särkilt länge sedan när min bror återigen hamnade på sjukhus av förklarliga själ. Faktum är att jag just nu undrar när han kommer tillbaka eftersom jag saknar honom så otroligt mycket.
Nu förstår jag inte ens själv varför jag gnäller eftersom det finns så mycket fler människor som har det så mycket värre än jag och som hade gjort vad som helst för att vara i min position men det skall vara så synd om just mig. Det vore bara bäst om jag höll käft och hängde mig just nu, hade inte varit saknad tills någon upptäckte att jag inte kom till skolan dagen efter eller att jag inte svarade på ett sms efter någon vecka.
Okej nu tar jag väl i antar jag, saknad hade jag säkerligen blivit eftersom jag har så underbara vänner (detta säger alla ungdomar men den här gången menar jag det) men det hade tagit tid innan någon ens insåg att jag var död.
Men att dö är inte min plan.
Min plan är att leva och att vara tacksam över vad jag har och över mina möjligheter som jag för tillfället inte utnyttjar på det viset jag bör och kan göra. Min plan är att än en gång hålla käften och bara leva för det är jag bäst på. Min plan är att lägga mig och faktiskt somna den här gången. Min plan är att ringa vilken person jag hittar först i min telefonbok och sedan bara säga att jag saknar denne. Min plan är att återgå till det normala.
Men jag kommer inte klara det utan lite hjälp, jag hoppas att för en gångs skull, kommer den här texten att träffa rätt människa. Den människan kan vara vem som helst, det är bara jag som vet vem.
Nåväl, dags att hitta något annat vis att fördriva tiden med. Något viktigt sätt att slå ihjäl några timmar på. Om du känner att du orkar, så ring mig någon gång. Om inte, strunt i det, jag kommer ändå ha glömt det här och antagligen så kommer jag även vara världens muntraste på måndag när du träffar mig eller någon gång i framtiden. Så bry dig inte. Eller gör det. Ditt val.
Jaa Emil. För det första förstärks allvarligheten i texten då man ser ner och läser länken "Kommentarer (0)". Sånt är tufft, men en människa som jag tycker för mycket för att undvika att kommentera saker då jag känner att jag har något att säga.
Har jag något att säga? Förmodligen inget som inte är så förutsägbart, men det är bättre än inget. Jag - förmodligen likt många andra tysta själar - känner igen mig något oerhört här och var i texten med känslor som man inte kan förklara själv. Samma funderingar har ofta passerat genom mitt medvetande, med andra tankegångar.
Inte bara är det ens påstådda dumhet eller stolthet till att man inte gör någonting åt saker (som t.ex. kärlek, en ständigt återkommande faktor i livets jävlighet) utan även en diskret feghet. Man vill inte sabba det man har genom att spela ut korten man bär på och inte vill man se dum ut när den alltid oförutsägbara reaktionen följer det.
Så det stängs in i ens inre. Det är helt sjukt hur många som bär på bekymmer idag och hur många som blir så långt neddragna i försummelsens träsk tills de bestämmer sig för att göra något åt saken. Tyvärr är det ofta helt fel sorts sak de gör. Så istället för att skära sig, vad kan man göra för att undvika att ta tag i ens liv?
Det är här som skrivandet spelar en stor roll. Du nämnde att du inte ens kom ihåg vad du skrev om i början av inlägget, att tankarna bara rinner genom dina händer in i datorskärmen. Det är ett bra sätt att se det på. Om en gastank får för högt tryck, vad gör man? Man släpper ut lite av gasen, lämnar plats för ny. Vi människor med passion för det skrivna ordet använder våra skrifter, inte för att informera andra om hur vi känner, utan helt och hållet för ett så egoistiskt skäl som att lätta på trycket. Visst, man lär få kommentarer ändå såsom "Nej, du har fel", "jag saknar dig också" och sådana sak som ibland spelar roll och som ibland har lika mycket faktiskt innehåll som en technolåt. Men egentligen vill vi släppa lös på alla våra funderingar, våra principer och våra noggrant uttänkta formuleringar som vi knåpat ihop tråkiga eftermiddagar.
Det är ingen bra lösning på problemet, men det underlättar. Likt en obotlig cancer försöker vi inte bota den när vi inser att den finns för att stanna, utan vi försöker lindra den. Nu säger jag inte att dessa tillfälliga slag av extrem nedstämdhet alltid kommer finnas där (eller gör jag?) utan att vi hellre lindrar den än att bota den. Det är då vi tar till pennan eller tangentbordet, vårt eget heroin. Vi blir glada av att uttrycka oss och vi blir ännu gladare om folk verkligen läser och tar till sig vad vi har skrivit.
Se på mig... jag har nu kommit och kanske till och med börjat skriftligt avreagera mig i någon annans blogg. Jag ber om ursäkt för detta, men jag var bara tvungen. Själv har jag skrivit ett antal texter på datorn med endast mina tankar, som en irreguljär dagbok som extremt få någonsin kommer läsa. Det bästa är att när vi lättat på trycket och får mer plats för andra saker, så ser man ibland - inte ofta, men det händer - lösningar på saker som man aldrig tänkt på.
Ett annat sätt är helt enkelt att när man känner att man börjar bli uttråkad, så sysselsätter man sig med en bok, något kreativt eller vadsomhelst för att avleda tankarna från sådant (meningen är ordagrant ett råd jag gav till en god vän om onani i sjuan eller något).
Men vafan.... den hårda sanningen är väl egentligen om man anser att skrivandets berusande kraft är för meningslös så är den enda lösningen att försöka hitta någon med en liknande upplysning och träffas. Om man så bara ser en film eller går på en promenad tillsammans så är det värt det.
Jaa... jag antar att jag redan kvalificerat mig för den officiellt längsta bloggkommentaren någonsin, så jag knyter väl ihop vad jag försöker säga.
Just det, jag glömde nästan bort en väldigt viktig komponent till att må bättre och lätta på trycket. Du kan leka med dina egna tankar och formuleringar hur mycket du vill. Men hur mycket du än knåpar så har du bara dina egna tankar och åsikter. Därför anser iallafall jag att alla behöver ett eget bollplank. En människa man litar på så pass mycket att man kan utbyta alla sorters tankar och funderingar med. Någon som kan traggla om sådana saker lika mycket som en själv. En motreaktion, så att säga, till sin nedstämdhet. Oftast funkar det.
PS. Måste bara påpeka att detta är första gången någonsin som jag postar en kommentar under mitt riktiga namn, istället för en alias.
jag läser alltid dina texter emil, har gjort de sen jag fick reda på att du hade blogg. och i alla dina texter känner man igen sig, som hampus skrev. att någonting, man vet aldrig vad så känner man igen sig i sitt eget liv och man stannar upp och försöker lista ut vad. sen när man inte orkar längre går man vidare, grubblande över var de var man kände igen så mycket.
alla har rätt att vara gnälliga, även om de alltid finns någon som har de värre än en själv så finns de alltid någon människa som inte är värd de som mår 400 gånger bättre än vad man själv gör med.. jo visst, man försöker dölja de, inte bara för andra utan för sig själv. och de lyckas man ibland med. men de andra gångerna funkar de bara inte och man har ett humör som åker bergodalbana..
jovisst, bra när man kommer högst upp.. men vad händer i svängarna? sårar man någon man tycker om?, släpper man taget om en viktig sak, vill man sluta leva?..
tusen saker kan hända i svängarna. men när man väl är där uppe, högst upp, inser man att man kan åka hela vägen ner, lika snabbt som man kom upp där uppe..
saken är inte att de går upp och ner. utan att man allltid kan resa sig, även om man nått botten och itne vill leva.. man behöver bara hitta viljan, eller någon jävligt bra vän som får en att inse saker, som man aldrig insett innan..
ja iaf, tycker jag att din text var grymt in i helvetes bra och jävligt vacker.. du är ärlig, och de älskar jag med människor.. tack för att du gjorde dessa 15 minuter till de bästa 15 minuterna denna vecka!
och en sak till emil. tack för alla gånger du lyssnat på mig, mina problem, mitt gnällande och mina absolut tråkiga och irriterande samtalsämne.. och du ska veta, att när som helst finns jag där för dig. och, jag ringer dig en dag. snart.. för tro mig när jag säger detta. jag har saknat dig, ditt leende och din personlighet.
/ stigge
oj. man kan inte läsa dina texter utan att... dras med. utan att känna att "så är det, så jävla sant!" o då måste man kommentera. eller jag måste iallafall. för sån e jag. O btw. jag tyckte väldigt mkt om Hampus inlägg, liknelser o stuff - najs.
Till mitt inlägg dåvah. Man skriver, för att få av sig tankarna. eller för att få uppmärksamhet. eller bra för att man inte har något bättre för sig o set snurrar runt för mycket i hjärnan. personligen har ajg för lite celler där uppe för att allt ska få plats, min räddning är en bok. en "Livs-bok". låter himla fjantigt kanske, men jag skriver av mig, klipper o klistrar in grejer. minns av den. o det är endast en ytterst liten del som får läsa texterna i den. jag tror nog ingen har fått det faktiskt. jag kanske väntar på rätt människa, rätt person att flasha mitt liv för.
Nu, som jag hade i min blogg, sociala homosapiens. som jag säger "att socialisera sig" jag vet inte om det ordet finns, för mig gör det iallafall. nåväl, som sagt, alla måste ha uppmärksamhet för att må bra. definitivt jag. men sådana dagar du beskriver (överlycklig för att sedan bli deprimerad) har jag nästintill varje dag. jag är nöjd med mitt liv o jag är lycklig. men ibland så bara... som du säger. dör jag för stunden, fast jag vart lycklig precis innan dess.
Jag hade önskat, om jag fick, att jag fick lära känna dig bättre. att jag inte bara får se den glada, lyckliga livet är bra-sidan av emil. utan även... den sidan som är sårbar. som alla är, någonstans där inne. för livet är inte bra alltid. för någon. en gång har jag träffat en liten del av den sidan, jackies fest :) o jag tyckte om det. om du minns, hur många gånger jag säger att du alltid ska vara sådan med mig ? visa att... även du är olycklig ibland. id love it. and listen. a lot :)
Och jag vågar nog inte ringa dej :$ Jag är rädd för att ringa folk. nästan rädd för att prata i telefon. för dåligt självförtroende, kanske rädd för... att bli klickad eller att jag gör bort mig ? jag vet inte. o hoppas att inte många läser detta om mig. lite pinsamt att vara rädd för att snacka i telefon ^^ men du får gärna ringa, eller så smsar vi (säkrast), eller tar det i skolan :) där vi ses varje dag.
P.S. Texten träffar nog alla tror jag. men jag tvivlar på att jag var den personen du syftar på. om än att jag önskar jag betydde så mycket för dig (låter som en stalker eller hemligt kär, inget sådant bara som vänskaplig betydelse! :D)gör jag dock inte det, not yet anyway vi har trots allt typ tre år kvar tsm ;) (om jag lyckas med det, vill säga).
Förlåt för långt inlägg (även om jag tror du bara blir glad) men det kan vara lite... zizzie förvirrat ^^ blir oftast det. Enjoy!