Memoirs of an open mind

Vi föds till den här världen av förhoppningar och lovord.

Vi växer upp med en strikt bestämmelse över vilka leksaker vi väljer att leka med, vilka kläder vi klär oss i. Allt för att inte bryta den överenskommelsen vi människor gjort upp mellan varandra. Är det en flicka skall hon skämmas bort med Barbiedockor och princesskronor av plast. Pojkar däremot får leka med knallpistoler och bilar.

När våra fantasier på en vacker värld med blommor och påskharar krossas likt det tunna skyddsglas vi stått bakom vårt hela liv försvinner när vi forslas ut i det vuxna livet.

Soten och förströelsen upptäcks och vi upplever den första tunga, dimmiga sorgen. Vi förlitar oss ofta på droger för att må bättre.

När vi nu upptäcker vad som förväntas av oss finner vi ofta hopplöshetens väg till att antingen sitta vid ett skrivbord eller vinna en popularitet.

När vi slutar vårt första stadie av lärdom förlorar vi kontakten med så många som vi lovat och som lovat oss beskyddelse och evig vänskap. Dessa förloras genom enkel lathet att inte ta upp luren och slå ett enkelt nummer.

Många lockelser möts på vägen och som om våra föräldrar levde perfekta liv uppmanar de inte utan förväntar sig av oss att alltid välja den rätta vägen och undvika den stora omtalade händelsen i varje ung människas liv.








Allt jag beskriver är relativt. Vad som står är mina egna upplevelser och endast mina egna.
För de som inte samtycker, säg det. Jag kommer att förklara mig bättre om det krävs. För övrigt kan jag bara tillägga att historien i vilket fall som helst stämmer in på en större skara människor. Kanske inte alla delar men en del av dem.