Memoirs of an open mind

Innan jag ens börjar på dagens eller kvällens tema vill jag att alla som någonsin kommer bry sig om att läsa det här inlägget bara ignorerar faktum att jag ännu en gång kommer att bryta mot mina egna regler. Jag tror att jag längre fram i tiden kommer att bli tvungen att förklara mig eller i alla fall omdefiniera vad jag verkligen menar och tycker.
Förklaringar, förklaringar och förklaringar... Det krävs alltid en förklaring för vad man tycker och man måste alltid förklara sig i alla situationer för att på bästa möjliga vis uppfattas rättmäktigt och trovärdigt eller vad det nu än är som skall vara målet. Men jag är trött på att förklara för döva öron och jag kommer därför absolut inte förklara mig på något vis under bloggens gång för jag tycker inte det behövs. På sätt och vis är det här inlägget en förklaring och därför anser jag inte att jag måste förklara specifika delar ännu tydligare.

Med det sagt.

Jag kunde inte sova. Eller snarare sagt, jag kunde inte somna om. Hela livet kretsar kring överlevnad och överlevnad i sin enklaste form är mat och sömn. Sömn som i sig borde vara det medlet som är lättast att nyttja då vi naturligt sätt sover väldigt lätt är något jag under de senaste åren kämpat med. Tänk er att anstränga sig för att ens kunna somna, att försöka göra en jäkla massa förberedelser för att inte vakna gång på gång under en natt. Men att ändå vara pigg dagen därpå, så mycket som man kan för kung och fosterland.

Hur som, jag kunde inte somna om. Allt jag bara låg och tänkte på var nya dikter (som självklart frammanades i mitt huvud och mina tankar) samt nya texter till noveller, låtar etc. Det andra som kretsade i mitt huvud var tusentals minnen av människor jag älskar, saknar, trivs med och hatar. Mitt liv i revy. Tredje var ansikten, ansikten på folk jag aldrig ens träffat och ansikten på folk som jag själv kommit på. Ansikten som för mig uppenbarligen inte sade något alls förutom att de bara fanns där, framför mig, stirrandes ut i det tomma intet. Det slog mig på något väldigt långsökt och omöjligt sätt, att dessa människor kunde lika väl ha varit ansikten jag hade träffat eller som jag kommer kunna träffa i en snar framtid om jag gör något av mitt liv.
Ännu mer långsökt var det jag skall komma till nu.

Har ni någonsin funderat över om ni faktiskt har det ni verkligen vill ha?

Självklart är detta en väldigt individuell fråga. Många svarar ja, många inser efter att de svarat ja, att de kanske inte har precis vad de alltid drömt om hela sin barndom eller hela sitt liv. Andra är så besatta eller bländade av kärleken, vilket jag ser som något positivt i det här sammanhanget, att det inte finns något bättre svar än just ja.
Sen har vi ju skaran av folk som säger nej.

Nu skall jag även tillägga att det vi alltid velat ha eller drömt om att ha sedan urminnes tider inte behöver vara en specifik sak utan kan vara en känsla eller ett minne. Det kan vara din partner eller en leksak, kanske ditt livsverk eller bara en gammal film.
Det kan vara allt.
Nu frågar jag dig, har du verkligen det du önskat dig hela ditt gågna liv?

Om du nu tänkte att du faktiskt hade det är jag väldigt glad för din skull, verkligen. Är du i min ålder är jag ännu lyckligare vilket du självklart också är, för inte många har på en så kort livstid åstadkommit det de vill ha. Somliga vet inte vad det är de saknar eller önskar ännu.

Låt oss nu vända rampljuset mot skrivaren igen, mig.

Vad jag reflekterade över var att visst, allt jag önskade mig som liten/yngre i form av saker har jag alltid lyckats få tag på förr eller senare med hjälp av mina föräldrar eller diverse småjobb jag funnit under min tid som ungdom. Dessa har ju bidragit med en viss kassa som jag spenderat på allt en naiv tonåring någonsin har kunnat begära. Men trots det, har jag ännu inte funnit precis det jag söker efter.
Vad jag söker efter är inget minne, ingen perfekt värld eller världsfred. Vad jag söker efter är något man inte kan köpa för pengar (som vanligt vann Shakespeare igen, livets ironi) utan något som måste åstadkommas.
Vad jag söker efter är en känsla av ett inre lugn i en kombination av ultimat lycka och en viss stolthet. Vad jag, eller vad jag tror alla söker efter förr eller senare är, någon form att åstadkomma ett stort dåd som gör mig stolt för att jag lyckades dels för att jag kanske inte vågade eller kanske för att det bidrog till något bättre, och dels att någon håller av en.
Inte som en vän, detta har jag och är väldigt tacksam över trots att jag kanske inte visar det alltför ofta. Vad jag söker efter är något bortom gränserna av vänskap, detta är inte bara kärlek utan en kombination jag själv inte lyckats lista ut ännu. Eftersom jag inte lyckats lista ut det vet jag ännu inte vad jag själv vill och detta bidrar kanske till en stor osäkerhet över dels känslor och dels handlingar.

Som jag sade förra gången "jag älskar, men jag är för stolt eller dum för att säga det", är en sanning jag ibland önskar att jag inte berättade för någon. Men hur kan man bli av med sin största svaghet om man inte erkänner den?
Nej svaret är att visst, som alla andra älskar jag, men jag älskar en kombination som finns i fler än en person och som tillsammans blir en ej existentiell siffra. Den går inte att lägga ihop likadant som det är omöjligt att finna Ms. eller Mr. Perfect. Det finns inte. Jag talar inte om ytliga saker eller attityd utan personligheter.

Så, ända sättet för mig att bli lycklig är om jag gifter mig med en schizofren?

Skärp dig för i helvete....

Svar uppskattas :)