Memoirs of an open mind

Sadistisk titel?

En samexistens är numera omöjlig i en värld vars agg ej hyser några tvivel på att förvrida den simplaste människan till rädslans vapen. Ett starkt uttryck vore det, att människan drivs av sin motivation i en samtid där alla människor förväntas följa ett syfte, något vårt ego inte tillåter. Konflikter uppstår, vi separerar våra bröder från varandra och tränas inom de finaste konsterna att sky de humana gränserna.

En dansös bröt benet, det var sju år sedan. Hur mycket hon än har tränat för att återställa sin skada som i det här fallet inte ens var självorsakat kommer hon aldrig någonsin att återgå till sitt vanliga ja. Varje steg hon tar kommer det finnas ett där hon haltar eller snubblar till. Hon kommer aldrig bli hel och det är tacken hon är given för att existera som sig själv.

Hon har nu levt ut sin skada och med åren som sin vapendragare har hon nu återbyggt vad som en gång var skadat. Hennes sinne har klarnat då hon väldigt fort återgick till dansen, måhända var det kanske just dansen som höll henne vid liv? Kanske det var dansen som trots allt gav henne motivation att fortsätta vardagen med ett leende.

Det är något ingen psycholog kan analysera, något en fysiker vägrar räkna ut. Människans sinne att överleva. Dansösen, hon är den starkaste kvinnan jag någonsin har träffat. Jag har aldrig lärt känna henne personligen men gudarna skall veta att jag avundas vad som döljer sig inom henne. 

En vacker dag kommer även hon att göra succé. En vacker dag kommer hennes liv att vända och även hon lär sig att uppskatta sitt skadade ben som en innovation och inte en börda. Det är hennes förbannelse och hennes gåva.

Trots alla törn samhället gav dansösen, trots alla agg folk har hyst mot henne så står hon idag på scenen, med ett leende på läpparna. Hennes anda är sann och hennes själ är omöjlig att döda. För henne är existens ett faktum och hinder inte längre något problem.

Hur skall vi urskulda oss faktumet att det var våran hand som blockerade hennes väg? Att det var vi som klev över hennes deformerade kropp efter fallet? Hur förklarar vi faktumet att vi blundat för sanningen så länge, vi gav upphov för hennes lidande. Varifrån kommer denna grymhet?

Jag ser det som min definitiva plikt att stå bredvid henne när hennes steg sakta stiger mot perfektion, en perfektion som är långt inom räckhåll men som kommer nås. Inte än, men snart.

Ord kan inte beskriva vad känslorna frambringar, de kan sällan beskriva något alls. Det är bara då vi verkligen har grepp över våra tankar som våra händer flitigt slavar under ett oändligt sinne. Faktorn jag tror många aldrig kommer inse är hur mycket jag lider med henne, dagen dansösen bröt benet var jag där. Inte förkroppsligad men i tankarna. Inte samtidigt i tiden men efteråt när hennes lidande även blev en självklarhet för mig. Det är till henne jag ägnar mina tankar och för henne jag anstränger mig att förenkla de i så pass mycket att det kanske finns en chans för dem att bli ord.

Orsaken. Ursäkten snarare än orsaken är även den förkroppsligad. Våran parodi i mänsklig form. Denne clown som riggade scenen. Honom skall vi skratta åt, honom skall vi förbise varje dag. Ta bort hans lejonman och skrattet förvrängs, låt även honom inse vad det innebär. Clownens tankar sträcker sig inte långt nog att förstå innebörden är jag rädd, då clownen aldrig kommer dansa för han kan inte. Och om han så kunnat hade en gemensam värld skrattat, han kommer för evigt avundas den vackra dansösens rörelser vars like han aldrig sett, hans rädsla kommer alltid vara uppenbar och hans falskhet genomskådlig. 

Dansösen lever än idag. Historien är sann. Hennes liv fortsätter och det gör även ditt. Ser du henne någon gång ber jag dig att motta hennes leende. Försök inte att återupprepa det så många har sagt före dig. Om du glömmer innebörden så försök förstå att hennes liv kanske är viktigare än våra liv sammanslagna.

Påminnelser kommer stå i hennes väg och det kommer den dagen hon måste stå framför större krav och fler rörelser. Men den dagen vet jag att hon kommer niga leende mot sin livs jury.

"Ni kan bryta mina ben, men ni kan aldrig ta mitt leende."