Memoirs of an open mind

En båt vilade i den svaga brisen från havet. Ett hus stod bakom mig. Båda befann sig på marken. Sanden hade sakta påbörjat ett ljusbrunt täcke som skulle komma att gräva ner den kolossala rostiga järnbjässen.

Det var helt tyst. Havet kallade tillbaka sin förlorade vän, men havet låg flera kilometer bort. För långt för att höra vännens svar. Där den en gång sig funnit, där blev den kvar.

En förödande syn för ögat, men mina känslor var nollställda.

Blixten damp ned, jag såg mig själv i revy. Ovårdad med skäggstubb och en blånad bakom ett öga. En djup fåra klöv ett ögonbryn på mitten, åsamkad av en kniv av något slag. Ögonen var blodsprängda och locken hade svullnat av irritation.

Var det en cigarett jag såg? Var det ett ansikte? Tankarna suddas ut för den arme som enbart tvingas leva den döendes liv. Cigaretten var döden, den symboliken framträdde klarligen genom mina visioner. Men det var inte jag som rökte. Små moln steg från båtens inre, jag inandades ångorna snabbt för att sedan vända min rygg mot den och gå mot huset. Lukten var av tobak, en farkost med förkärlek till Pal Mal’s.

Där var hon igen. I mina drömmar en blomstrande viol som sprudlade av energi. Jag tordes inte mycket säga då jag i skuggan av hennes leende föreföll mig som den luggslitna typen ingen riktigt intresserade sig av.

Hennes spontanitet hade varit snabb och utan förvarning när hennes hand kupat sig bakom min nacke och hennes läppar hade mött mina. Där hade vi långsamt upplösts i en färgexplosion av exotiska smaker. Våra kroppar var som försvunna, bortnötta av det färglösa liv vi hade levat. Men så fort som det hade skett tog det även slut igen.

Det fanns ingen historia att berätta, inga intriger att förnimma. Hennes ansikte trängde bort alla mina tankar, stunden vi varit en hade bestulit min fria vilja och likt den drog som sakta snärjer åt sig den armes liv ville jag ha mer.

Mer fick jag, åtskilliga gånger. Hennes hår rörde vid min kind vid ett tillfälle och jag kunde inte låta bli att insupa hennes dofter.

Ett avlägset ljud från världen, ack du min eviga nemesis. Din barnsliga otålighet hade än en gång berövat mig slutet på min egna romans, för var det inte dina regler som beslutat sig att rycka upp mig från mina drömmars jungfru? Ack om jag bara kunde somna om...

När jag nu i detta skrivande stadie sitter, förstår jag symboliken bakom det skådespel min hjärna givit mig. Men jag kommer aldrig att avslöja den information jag nu besitter. Inte så länge jag lever.

Det är även nu jag inser, att för första gången i mitt liv, är jag rädd...

”...jag älskar dig.”