Memoirs of an open mind

Okej, that's it. Jag ger mig.

Det är med stor svärta i mitt sinne som jag skriver den här bloggen. För nog har jag haft en dålig dag och därför kommer jag bitcha om precis det som faktiskt irriterar mig. Vilket från en början till slut gör mig minst lika dålig som de jag riktar kritiken mot. Därför är jag lika värdelös, tyck därför inte mer om mig än vad som står i texten.

För vi är så helvetiskt egocentrerade. Det finns inget värre än människan i sina värsta stunder.

Exempel nummer 1: En buss på god väg till en hållplats där lilla jag skall av (för vart jag skall är viktigt, ironi), problemet är att bussen inte stannar trots att jag trycker på knappen tre gånger. Jag ber busschaffören att stanna men inte gör han det då knapparna skall fungera "alldeles utmärkt", en kvinna bevisade precis motsatsen. Så jag går bak i bussen, kallar chaffören för "En jävla idiot" lite väl högt. Den förnärmade chaffören stannar mellan två hållplatser och vägrar åka förrän jag går av. Efter ett gräl går jag i princip bort från mitt hus för att hämta min cykel och sedan cykla till huset. Anar ni min förbannelse? Det är jag som har ett problem med chaffören eftersom vad jag inte förstår är att han kanske inte rår för att knapparna är trasiga. Å andra sidan kan han ju för fan förstå något sådant och släppa av mig någon meter från platsen, men det gick tydligen inte. Idioter, båda två. Jag och han.

Exempel nummer 2: För att vinna en diskussion till varje pris brer min kära mor på med alla argument som går att hitta. Detta inkluderar min bok jag skriver eftersom hon ger blanka fan i boken och vill att jag skall hjälpa till mer i hushållet. Faktum är att jag inte har skrivit något på en månad. Enda tillfället jag skrev denna månad var i förrgår. Men det är ju inte relevant att mitt skolarbete tar upp all min fritid utan det är fel på mig då jag "spelar för mycket och skriver på den där boken som så vitt jag vet är ett fritidsintresse och inget annat". Men jag har ingen fritid.

Nej hon måste vinna grälet och därför drar hon på. Glöm att jag ens kan återkomma med argument för då är jag upprorisk eller så är jag också uppkäftig. Tro mig när jag säger, att vad jag uttalade under den diskussionen inte var ett ord och att det inte är mina naiva tankar från en naiv ungdom som talar utan bara faktum att hon inte förstår sig på att sätta sig i andra situationer. Varför skall jag anstränga mig för hennes skull om hon inte lyssnar.

Typiska gräl.

Exempel nummer 3: Att jag faktiskt sitter och grubblar över vad jag själv anser vara en onödig dag kontrollerad av min egna frustration och vrede. En vrede jag inte behöver slösa tid på, tid jag inte har. Jag blir äldre och allt som man grubblar på gör mig knappast yngre. Varför skall jag tänka på något så patetiskt som ett samtal, ett samtal som ändå inte leder något vart?

Jag är egoistisk. Kanske det, jag må vara väldigt självisk. Men då är det inte mer än rätt att kalla busschaffören, min mor och alla övriga moment som faktiskt vi konfronterar dagligen för egoistiska. Alla tänker på sitt bästa.

Alla.