Memoirs of an open mind

Min hjärna går på högvarv.

Går på högvarv menar jag med att allt som kommer infinna sig här är och förblir spontant. 

Vet ni vad som händer om man bryter ett löfte mot sig själv? Något så innerligt heligt att det ligger förseglat med ord som man själv skapat och som man undermedvetet tror på? Faktum är att man inte är medveten om det förrän man faktiskt bryter sin egen lag. Det känns, först tappar du all fattning om vad som händer runtomkring dig, sen börjar du hosta, hosta något så ofantligt. Efter någon enstaka sekund lägger du dina händer på bröstet för att börja kvälja, men inte ens då händer något. Du böjer dig fram och stirrar rödögt i spegeln. Du vill men kan inte förmå dig att få upp något.

Känslan är bedövande, den är plågsam och även i sig helt underbart bitter.

Jag söker den, för det är just den jag kan hitta och inget annat. För förmå mig att gå rakt fram till någon och säga som det är rakt ut kan jag bara inte, nej nej. Faktum är att jag, likväl alla omkring mig, har blivit uppslukad i dagens trista faktum. Vi är alla till viss grad delaktigt besatta i det multum vi kallar samhälle. Jag ber den mask jag har, masken är den jag är och avvika från den kan jag ej. Jag kan inte heller utgå från att vara någon annan eller byta humör för det rubbar balansen.

Åh, som jag vill rubba allt just nu. Faktum är att jag skall försöka imorgon, det må inte lyckas, men jag skall. Det är min tanke och mitt mål. Bryter jag mot det målet kan jag även förvänta mig ett straff. Kanske inte lika hårt som det jag fick idag från mig själv. Kanske inte.

Nej jag är inte självdestruktiv, jag har heller inte gjort något som kan skada mig själv direkt med vilje. 

Vad jag gör är att jag tänker för mycket. För mycket på det jag inte vill tänka på och för mycket på det jag egentligen inte skall tänka på. Vart vore jag hän om inte här om det inte vore för mina tankar?

Å andra sidan kanske jag hade levt livet som alla andra, fast det hade varit mot mina moraler att ge vika för något jag inte själv trivs med.

Hjälp?

Vad har jag gjort?

Vad har jag gjort för att tvinga mig själv till att uppleva samma sömniga känsla jag så länge inte behövt. Varför sover jag så dåligt om nätterna? Varför är jag påväg ner i en spiral ännu en gång? Vad är det med mig och faktum att jag inte klarar av de konsekvenserna jag själv förutser och beräknar in i minsta detalj? 

Så många gånger har jag varit där nere, på väg till att röra vid perfekt olycka. På väg till sprickans nederlag och människans förfall. Det växer inom oss alla och det sår nya offer. Men jag har aldrig riktigt lyckats att ta mig hela vägen ner, något eller någon har alltid räddat mig undan. Vad händer när jag faktiskt når botten? Vad händer när jag ger vika?

Värt ett försök?

Eller skall jag sträva vidare, efter nya mål? Skall jag återta mitt förtröstliga liv? Det finns så mycket jag har, så mycket att älska att vara tacksam över att jag så sällan saknar det jag inte har. För sakna gör jag, men inte ofta nog. Så sällan att jag inte inser min avsaknad tills jag förs nerför spiraltrappan än en gång. Jag saknar, jag saknar att älska. Jag saknar att kunna visa uppskattning utan att skrämma, jag saknar att vara mer empatisk i tillfällen folk inte söker annat än acceptans. Jag saknar avsaknaden och i avsaknaden saknar jag att inte sakna. 

Vad kan inte saknas än saknadens avsaknad i en sanningens stund av simpel sorg? 

Gud vad lätt det är att böja ord. Ord är vapen i rätt händer, det går ej att förneka. Varför har just jag skänkts denna gåva att förutse och predika ord som befinner sig i mitt huvud men som också så svårt hamnar på papper utan känslor och motiv? Varför har jag gåvan att uttrycka mig men inte gåvan att känna av mer simpel uppskattning för den mer alldagliga personligheten som trots allt alltid kretsar kring mig. Den personlighet som så ofta visat sin kärlek för mig men som jag inte kan ta emot, för jag kan inte. Jag klarar inte av dennes karaktär och är därför rädd för att svika kärleken i sig.

Gud vad oresonerbar jag är. Gud, ja Gud må existera. Han må faktiskt det, men han existerar aldrig för oss simpla kreaturer som vandrar bland växter och djur. Nej icke! Han anser sig antagligen inte kunna hantera alla problem, jag förstår honom. Hade jag varit en enstaka person hade jag inte heller haft tid med en hel population.

Men en gång i mitt liv kan du skänka mig lycka att tänka som alla andra? En gång kanske jag får känna av "äkta lycka" genom kärlek jag hitills har förnekat pga att den aldrig passat min personkemi? Kan du ge mig turen att när jag väl funnit en person som jag faktiskt förälskar mig i, att jag får denna besvarad? 

Kan jag någonsin älska, fader allsmäktig?

Nej nej men, varför förströsta? Alla har en dålig dag. Alla har en dålig dag, även jag. 

Nu känner jag att all struktur har försvunnit. Äntligen. Jag vill inte ha struktur, jag önskar inget annat än att försätta mig själv i självömkan. Ja, egoismens bittra sötma. Sötman tar alltid slut, i alla fall. Väljer man sötma slutar man i det bittra, och tvärtom.

Om du läst så långt som nu, gratulationer. Jag älskar dig. Nej verkligen, du orkade med så här mycket. Det är verkligen mycket.

Skall sanningen fram är jag inte världens lättaste person att umgås med. Det erkänner jag. Alla har vi våra masker, jag har min urvalda. Olika masker för olika tillfällen har jag även skaffat mig, så kreativ är jag. Men bortom masken lovar jag en karaktär som faktiskt till sinnes har mycket att ge. Mycket att önska få och mycket att erkänna. Hur kan jag försätta mig i mina egna problem om jag inte kan se andras? Jo det kan jag, jag kan mycket väl försätta mig i andras problem. 

Poetens fall är uppbådet till mycket. Mycket är fallet och fallet i sig är djupare än genom den mjukaste snön vars genomskådliga mjukhet verkligen inte varar längre än någon sekund.

Vi leder oss till vårt eget fall, förr eller senare. För vi är alla olika, åhja! 

Har ni någonsin funderat över en sak? Om man fokuserar på en person är den unik, ja på alla sätt och vis. Men om man tar en större skala människor representerar de istället en åsikt eller en tanke. Förstorar man skalan ytterligare har man en karaktär eller en myt. För att inte säga stereotyperna som kommer fram. Ännu större skala karaktäriseras vi som mer primitiva varelser. Vi äter, vi sover och vi reproducerar oss.

Allt är unikt, tills det förstoras. Men i sig är vi aldrig unika. Ursäkta, men så är det. Allt vi gör idag har hänt minst tusen gånger innan, och om idéerna verkligen är brillianta har vi tjugo till hundra likadana exempel. Skillnaden är tekniken vi bygger våra tankar på som utvecklats genom mångas liv. Många människor har dött för den datorn jag sitter bakom. Många fler har tyckt ungefär som jag om samhället. Många fler har känt som jag, många fler är precis som jag. Diamanter i ett hav av diamanter. Inget unikt där inte. Problemet är inte hur unik jag verkligen inte känner mig, problemet är att jag söker denne person, men jag kan inte hitta dem. Antingen har vi missat varandra med ett decennie eller också så är det på fel geografisk punkt.

Förr eller senare leder vi oss själva i graven. Bara vänta och se.

Förr eller senare kommer vi inse att precis samma problem vi har idag har uppbådats på andra ställen. Allt vi gör är bara en upprepning eller en smärre utveckling av något vi överlevt den andre från att bevisa. Är vi inte brutala? Och tro att vi inte själ andras idéer. Jo det stämmer ganska så bra. Vi tar bara för våran egna skull. Överlevaren i sig.

Allt är skapelser, våra egna skapelser. Vi har skapat våra egna synpunkter och med det vårat egna samhälle. Vi har ansett och därför gett förtur till folk som anser sig veta bättre än oss. De har fortsatt veta bättre tills någon i alla vardagliga argumentationer bevisat motsatsen. Ödmjukhet existerar sällan, när det väl gör det förs även de från makten för att folket anser dem till att ha fel. Tjurskallighet belönas i Sverige. Tjurskallighet och envishet är bevisligen enligt oss modighet och riktig styrka. Vi visar detta genom att sträva på med våra idéer. Därav många brister, därav många fel.

Vad hände med äkta ödmjukhet? Vad hände med acceptans?