Memoirs of an open mind

Döden är definierad av tid. Det är ett faktum, ett annat faktum är att tiden i sig själv har verkat död.

Det är också anledningen till varför jag inte skrivit på bloggen, varför jag inte haft något att skriva om. Ingenting är som det verkar och detta intet har verkat så länge att jag slutligen försökt acceptera det som en norm.

Men en norm är vad man vill leva efter för att åstadkomma en viss grund att stå på så att man som person kan utvecklats och tillsammans med andra uppnå ett framsteg.

Tyvärr finns det tillfällen då det tar slut. Ett sådant tillfälle skulle jag kunna kalla nuet. Klockan 0.49 sitter jag här på min alltför bekväma stol vid min dator och skriver ner mina tankar som, let's face it, inte åstadkommer någon något gott.

Varför?

För att den här bloggen är förlegad. Eller så har den inte fått sin tid ännu. Problemet är att jag riktar mig mot en åldersgrupp som jag dagligen har kontakt med eftersom det är den enda åldersgruppen jag känner än så länge. Den här åldersgruppen vill inte läsa långa bloggar och dessutom skulle den inte kunna bry sig mycket mindre.

Men livet går vidare och även dem kommer lära sig uppskatta vikten av att lyssna till vad andra har att säga. Jag vet att det tog tid för mig men jag fick slutligen lära mig denna läxa.

Så vad har förändrats för min del egentligen?

Ingenting.

Jo, mina blogginlägg har blivit kortare och jag skriver de alltmer sällan. Det finns inte mycket nog att säga när man sagt allt som egentligen är viktigt förut. För något år sen kunde jag helt enkelt skriva utan att tänka och låta mina fingrar formulera mina tankar direkt på skärmen istället för att repetera dem i huvudet. Den förmågan har försvunnit eller så kan jag helt enkelt inte få fram den vid rätt tillfälle längre. Eller jo, idag går det på något vis hyfsat på den fronten.

Ibland önskar jag att den här bloggen aldrig existerade. Att jag helt enkelt aldrig hade en åsikt att skriva ner eftersom jag så desperat väntar mig kommentarer som aldrig kommer. Vad jag allra helst önskar just nu är att ha en månad för mig själv någonstans ute i vildmarken där det nästan ständigt regnar. På så vis hade jag kunnat sitta och skriva av allt jag känt så länge och sedan inte behöva grubbla över allt under vardagen samtidigt som jag tvingar mig själv att dra på mig den där glada masken framför folk.

Min dröm, en isolation. En ensamhet jag söker jämt och ständigt. Men det är inte värt att drömma om något jag inte kan få förrän jag är gammal nog att tjäna ihop till det. För att inte tala om min familj som ständigt söker en social kontakt hos mig medans jag inget annat vill än att ha en timme i ensamhet. Hade jag fått en endaste timme utan att någon ropade på mig hade jag definitivt umgåtts med dem oftare. Men så är inte fallet.

Du måste tycka jag är ensam. Eller att jag låter ensam. Så är inte fallet, jag är omgiven av vänner jag tycker väldigt mycket om. Jag känner en viss sammhörighet med två av dem och på sätt och vis är jag skattad som väldigt lycklig, för det är jag tacksam. Men faktum är, att vi alla dör ensamma. Så å andra sidan kommer vi alltid vara ensamma.

Men mina vänner är underliga. Eller så är det min naivitet som lett mig till att tycka högre om dem än vad jag borde ha gjort. Till en början är en vän totalt fientlig mot mig på ett stadie inte ens hon vet av existerar. Det innebär att hon egentligen inte vet av sina egna tankar för mig men att hon inte vill ha mycket med mig att göra längre. En annan mycket god vän har nu i princip bytt socialt liv efter sin flytt till Lund plus att han och jag går i helt andra klasser. Det gör att vi helt enkelt bara glidit isär.

Är vi så enkelspåriga? För som jag ser det har hans val gjort oss sårbara och mitt sätt att öppna upp mig för henne gjort att hon verkligen inte vill ha med mig att göra.

För att kontra dessa depressiva tankar har jag fått en ny vänskap. Jag vågar inte uttrycka mig mycket om den då jag tappat mycket av mitt hopp för folks vis att hålla samman sin kontakt efter den absolut minsta händelsen, men den är i alla fall något gott.

Det är så lätt att förlora någon man älskar. Även om det bara är någon man bryr sig väldigt mycket om. Ibland händer det utan någon som helst anledning. Man kan få ett "dra åt helvete" till inget svar alls. Det är väldigt förekomligt nuförtiden och som jag vet av är jag inte den enda som råkat ut för dessa saker, trots det att som mina övriga vänner bekräftat, har jag inte varit speciellt fientlig eller nonschalant mot dem alls. Frågor uppstår och blir aldrig besvarade. I slutändan väcks bara en aggression man inte känt av på länge, till slut hoppas man helt enkelt att vännen skall återvända med en ursäkt så att man totalt kan krossa henne mentalt.

I andra fall väljer man bara att själv sluta upp med att ha kontakten så att ifall hon vill visa något intresse får hon ta initiativ. Har det gått lång tid nog förstör man själv vänskapen genom en rejäl utskällning.

Det går bra att kalla mig hjärtlös, i många fall känns det verkligen som om jag är sådan.

Hur kan man vara den perfekta medborgaren om allt samhället erbjuder är en sprucken grund? Hur kan man ens hoppas på att socialisera sig med människor när man ett år senare förlorar kontakten med dem för att dem är för lata för att ta kontakt? När jag säger dem menar jag självklart även mig själv då även jag är så helvetisk lat att jag i många fall inte heller kontaktar mina vänner.

Det känns ibland som om jag är mannen på den andra sidan, som om jag redan slutat upp med att existera. Det som är kvar innombords är en stor tomhet. Jag är ett urverk, oföränderlig, ett skal. Det finns inget jag och det jag som fanns har slutat upp med att existera. Den jag en gång var finns nu på andra sidan spegeln. Ibland drömmer jag även om det.

Nej, jag vet inte varför jag ens anstränger mig. Det kommer inte finnas så mycket av en respons på den här texten heller. Bättre att låta mina tankar förbli osagda. Så länge det går.