Memoirs of an open mind

Dagen avverkades med ett leende på läpparna.

Jag var fast besluten att hålla humöret uppe och då skulle inget slå ner mig. Nog lyckades jag till viss mån, eftersom ens egen inställning faktiskt är den viktigaste.

Så här sitter jag, efter ännu en vecka, och inser hur snabbt tiden går. Förr eller senare, snarare förr kommer jag inte finnas kvar på denna skröpliga jord utan då finns det förmodligen en efterträdare som utför mina dagliga sysslor. Livet är så kort och allting så relativt.

Fantastisk tanke, om än lite oroväckande.

Jag har många gånger påstått att det gäller för en människa att se framåt, fånga dagen. Gör det bästa av dem lyckliga stunderna, jag är inte heller den enda. Men just nu måste jag ifrågasätta den logiken då jag tekniskt sett skulle ha träffat fyra personer på var sin fika samtidigt som jag firade en god väns födelsedag med trevligt sällskap och skall sedan bege mig av på äventyr både lördagen och söndagen. I detta äventyr inkluderas även en övernattning någon annanstans.

Det är vid en sådan punkt man inser att det här kanske blir den sista stunden jag spenderar ensam på någon dag framöver.

Sånt är livet.

Sådär reflekterar jag mitt nu. Men min dag, den kom att bli väldigt intressant!

Studier är som studier skall vara, det finns inget mer att tillägga. Ingen är intresserad av vad som sker eller vad tusan jag studerar. Jag tror inte ens någon vill veta vad jag brinner för, det finns därför heller ingen poäng att ödsla ytterligare några rader på den pikanta detaljen.

Men en så positiv början med att jag överraskade min historielärare genom att träda in i fullt utklädd rysk utstyrsel med tillbehörande rock, pälsmössa (med sovjetsk stjärna) och handskar, vilket resulterade i ett skratt, övergick sedan till en kaotisk nedförsbacke där jag hamnade i ett lite för patetiskt gräl med en i klassen kring något helt obedrövligt.

Lagt märke till att om en människa ger någon annan kritik kan personen ifråga ge en respons som attackerar ens egna personliga integritet? Tja, det är en helt onödig för att inte säga idiotisk kontring som inte leder till någonting än att båda blir irriterade på varandra. Det är bara att avgå från ämnet för att försvara sig själv eftersom man antagligen är för svag för annat.

Det irriterade mig så enormt.

Sedan vände dagen genom att jag och min gode vän skulle ut på en liten tur i stan. Vi begav oss till en annan vän som egentligen hade planerat en fika med mig men som avstod för att denne inte hade tid, tja enkelt sagt sade vi hej till varandra och gjorde upp kring en skuld.

När jag och min gode vän väl hade trätt in på McDonalds ser jag personen ifråga, man kan säga att denne blev tagen med byxorna nere.

Jaha... Min gode vän som följde med sade att jag inte skulle ta denna situation för hårt så jag försöker att inte göra en stor grej av det. Hitills har jag lyckats ganska så väl tycker jag.

Sedan var det repetition för modegalan som sker imorgon där allt gick över förväntan.

Och så den trevliga middagen med väldigt gott sällskap där vi minst sagt avnjöt en väldigt god italiensk husmanskost samtidigt som jag återbekantade mig med en avsaknad och sällsam person jag helt enkelt hade glidit ifrån. Vi behövde det, alla behövde det. Hela middagen var ett väldigt trevligt sammanträffande där främst födelsedagsbarnet verkligen roade sig. Jo, det tackar jag verkligen för! Mycket trevligt initiativ och bra avverkat.

Som du kanske förstår vid det här laget skriver jag mer som en avverkan för att slippa ta konsekvenserna i mitt eget huvud.

Förhoppningarna är att jag slipper undan allt svårt och blickar fram mot det som är positivt, men vad vore världen utan lite konflikter? Som grädden på moset har jag ännu inte införskaffat alla presenter som krävs och jag har helelr inte haft tid att tänka över en kreativ gåva till en annan god vän.

Så mycket socialt, så lite tid...

Ha det så bra!

Ta vara på er!