Memoirs of an open mind

I ensamhetens dunge planterades ett frö vars frukt borde ha förbjudit kontakt med övriga världen.

Men den övriga världen såg inte riskerna utan tog för sig av dina arma resurser, ett köpslag utan dess like som till slut tömde dig på näring. Det var inte du som utgjorde något hot mot världen utan snarare världen som utnyttjade dig.

Så vem är jag? Vem vore jag utan dig? Ditt liv dedikerades aldrig åt något för du lärde dig aldrig överleva bördan som lades på dina axlar.

Texten jag skriver må vara torftig och ytterst kort. Den kommer även sju år för sent, men den är min hyllning till din brillians som likt en spegel krossades av livets sten. Din död gröpte hål på mig. Din död svider fortfarande, men det är ditt liv jag kommer minnas.

Farväl, kära vän. Du var för världen ett material som kunde utnyttjas för högstbjudande. Men jag såg dig för den du var. Tyvärr kunde jag aldrig hindra det som aldrig skulle fått ske.

"O Crux ave, spes unica,

hoc Passionis tempore!

piis adauge gratiam,

reisque dele crimina."