Memoirs of an open mind

Jag vaknade av att hon låg där tätt intill min kropp, andades djupt och obekymrat. Hennes andedräkt värmde min nacke och hennes hand rörde sig genom mitt hår. När jag vände mig om vaknade livet till runtomkring huset på Flädie Banväg och trafiken satte sig i rörelse. Det var en underbar minut. Hela världen fanns därute, den väntade.

När jag steg upp låg hon kvar i sängen, under täcket. Hennes blick vilade på mattan under mina fötter, jag bestämde för att laga frukost åt oss båda samtidigt som hon stannade kvar i sängen. Det var trots allt bara ett rum emellan oss. När omeletten var klart begav jag mig tillbaks till rummet, vi åt under en djup tystnad.

När vi var färdiga kastade hon en kudde på mig och jag besvarade den med att kittla henne. Där låg vi, flämtandes och stirrade på varandra. Hon gav ifrån sig sitt gömda leende, som jag betraktade ur den döda vinkeln mitt sinne befann sig i. Jag smekte hennes kind och hon besvarade smekningen med en kyss. Hon undrade vad som var fel, jag svarade att jag inte visste.

För jag hade inte vetat tills hon frågade. Det var något fel, innerst inne visste jag att något var fel. Det var för perfekt för att vara sant, allt, hela scenariot var idylliskt! Jag älskade henne, jag älskade henne av hela mitt hjärta. Vi skulle aldrig någonsin behöva skiljas åt igen utan vi förblev liggandes i min säng tills världens undergång.

En röd solnedgång. Vit snö. Vissna rosor.

Varför var jag så lycklig? Jag förtjänade knappast lyckan, hela mitt liv hade jag sökt den och funnit den. Men i slutändan förtjänade jag inte att vara lycklig, då jag verkligen kände att jag inte borde varit lycklig.

Kärleken har den makten.

Vi var för evigt.

Det var då jag vaknade upp...