Memoirs of an open mind

Välkommen hit

Så många gånger har jag bara legat på den vita främmande sängen och lyssnat på nattens liv. Kommer aldrig glömma hur hundarnas skall genomborrade natten och den svala brisen som trängde igenom en smal springa i fönstret, men att man aldrig kunde öppna fullkomligt då man skulle frysa mot gryningen. Därför var det alltid snäppet för varmt i rummet.

Eller då jag i min sovsäck sakta inväntat den tysta barriären som alltid uppstod efter folkets prat. När de sista rösterna dog ut och folk började sövas av goda drömmar, det var då man äntligen kunde höra det susande ljudet från veden som sakta förkolnade i glödbädden. Ibland brast det till och ett knak ekade från eldstaden, sen var det tyst.

Ibland kunde det regna, då befann vi oss ofta under ett tält eller ett vindskydd. Det var oftast då jag fantiserade om vad jag skulle göra när jag kom hem. Vilka tjejer jag skulle bjuda ut och vad jag skulle åstadkomma, hur mycket jag skulle få gjort.

Men dem största planerna uppstod alltid i den där främmande sängen ute på landet, där hundarna bråkade och skall ekade natten lång. Där min bror vände och vred sig i ren irritation och som till slut med sömndrukna ögon steg upp och gjorde ett par öronproppar av toalettpapper. Samma rutin upprepade sig dag efter dag då han antagligen glömde mot natten att han inte skulle få en blund såvida han inte vidtog åtgärder.

Där tänkte jag, på en speciell människa. En tjej som kom in i mitt liv med all depression, med henne spenderade jag åtskilliga timmar vid telefon och där jag låg var jag medveten om att vi inte skulle kunna höras vid förrän efter tre, plågsamma veckor.

Det var ingen kärlek, nej. Min barnsliga låga brann inombords och visst trodde jag mig se kärleken i henne, men faktum var att jag behövde henne. Hon behövde mig, som vänner var vi oslagbara. Trots att vi aldrig någonsin hade träffats var vi som syster och bror, via den digitala tekniken hade vi bekantats och lärt oss vikten av varandras röster. Jag stöttade henne genom alla perioder, och med en osynlig hand, utan att säga något, stöttade hon mig.

Den sommaren fantiserade jag om henne, föreställde mig hur vi hade passat tillsammans. Hur hon skulle smaka när jag rörde vid hennes läppar. Jag ignorerade hur fel det kändes, men det var något jag älskade hos henne. Jag kom senare att lära mig att det var hennes skratt och styrka som jag förälskat mig i och att endast min naivitet försökte påstå något så omöjligt som en kärlek oss emellan. Hon fanns där för mig som den bästa vän jag kunde ha. Ett kort tag, ett år, hade hon även skänkt mig något som inte kan mätas med lycka: Förmågan att helt glömma bort bekymmer och framtida problem.

Sen sprack det. Strax efter perioden som jag spenderat hos henne, en vecka under en särskild sommar, gled vi isär. Omedelbart. På rak hand kan jag räkna upp hur många gånger vi ringde varandra därefter, tre gånger. Nej två.

Likväl hade jag tänkt på just henne, istället för då jag skulle ha fantiserat om allt jag skulle åstadkomma.

Vad jag försöker säga är, att som barn, som tonåring hade jag alltid mina tankar om vad som skulle ske när jag väl kom hem, när allt väl blev som vanligt. Vad jag skulle göra, vilka platser jag skulle se och vilka hinder jag skulle klättra över. Istället fylldes mina tankar alltid med stunden jag äntligen skulle träffa henne, hon hade trots allt varit mitt stöd bara genom att prata. När vi pratade hade hon inte direkt hjälpt mig någon gång med problem, jag hade alltid bara funnit trygghet via allt kallprat samt dem konflikterna hon upplevde och sedan berättade för mig. Rentav kan jag säga att utav alla dem fantasierna jag haft kring vad jag skall åstadkomma har träffen med henne varit det enda jag kan säga är något jag har åstadkommit.

Åt helvete gick det. Åt helvete gick allt.

Min enda planering, önskan, som lyckades hade med ens besannats genom hård planering och mycket debatt därhemma. Sen förstördes vår vänskap. Totalt.

Resterande bitar av mitt liv, stora som små har jag alltid uppnått, eller fått erfara genom direkt spontana och impulsiva händelser. Mitt livs hitills största kärlek skedde tack vare att hon visade intresse samt att jag till slut agerade på impuls. Jag har aldrig varit lyckligare, men jag låg inte i tre veckor och tänkte på saken, jag tog beslutet över en natt.

Det bästa beslutet i mitt liv.

Varför går allt så bra på impuls? Vad kommer hända med alla mina ambitioner och planer? Är de ämnade att för alltid sväva i mitt huvud som ett tecken på hur misslyckade mina tankar varit?

Ett tecken på min naivitet? Siktar jag för högt eller för orealistiskt? Är jag lat? Eller ger jag upp för lätt? Vad är problemet? I många fall slutar mina planer upp på helt oförklarliga vis, i vissa fall är det inte min ovilja att fortsätta satsa som slutar upp det hela. Faktiskt så är det väldigt sällan jag ger upp, vändpunkten brukar alltid vara beroende av något annat, något jag inte riktigt kan ta på men som alltid finns där för att förstöra... Karma?

Skönt att skriva av sig.