Memoirs of an open mind

"Jag är sexton år
Jag är platsen dom aldrig upptäckte
Jag är en storm från ingenstans
Jag kan krossa ditt hjärta

Som en orkan kan jag svepa bort dig
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig"

- Det kommer aldrig va över för mig, Håkan Hellström

Ett liv i ensamhet.
Är det vad vi önskar? Vad vi saknar.

Du är en skepnad och ett under. En själ som sveper över mig när jag inte längre förmår mig tänka på dig mer. För jag saknar dig var dag vi inte ses och jag söker din uppmärksamhet varje gång jag inte får.

Jag blundar och ser ett mörkt rum av kakel, sterilt. Vitt. I ett av rummets fyra hörn sitter en liten pojke. Ihopkurad. Naken. Han huttrar, söker tröst. Söker värme, en värme hans hjärta inte förmår tända. Pojken gråter.

Jag öppnar ögonen och solen gömmer sig bakom molnen. Regnet släpper sin tunga börda över staden och folk surnar fortare än deras kläder. En djup kollektiv suck dras, men livet går vidare och jag vet. Jag vet att någonstans bortom molnen väntar solen, den vill värma oss, men hur kan vi uppskatta solen om inte för regnet? På så vis är regnet en oförstådd kamrat, en medhjälpare. Den ger oss lugn i själen och förståelse för vad som komma skall. Fast folk ser inte regnets bidrag, folk ser bara det momentära hindret det ger idag.

Jag vänder mig om och ser mitt förflutna och mina val, de vägarna jag aldrig valde. Vad hade de gett mig i slutändan? Lycka? Jag tror det ej. För är inte valet idag precis likadant som alla alternativ jag kunde ha valt? Är livet en underbar blandning av bitter sötma som det är?

Jag sluter ögonen och föreställer mig din siluett. Dina mjuka händer som ömt smeker ryggen på pojken, han gråter inte mer.
Kommer pojken minnas din beröring när han öppnar ögonen? Kommer pojken bevara känslan av din hud mot hans svullna kinder när han växer upp? När pojken upplever sin första förälskelse, kommer det vara dig han tänker på? Är det ditt leende som kommer bistå i pojkens minne när han får sin första kyss? Är det din trädgård av botaniska växter som kommer väcka floran i hans själ när fjärilarna börjar flyga så små, ömtåliga, runt och runt i hans mage?

Blott en beröring hade räckt och jag hade varit frälst. Blott en tanke om mig och jag hade varit vunnen. Jag vill vila min hand i din, jag vill luta mitt huvud mot din axel. Jag vill stjäla en kyss och suga all ondska ur din kropp. Genom min kärlek vill jag få dig att sova om nätterna, ge dig dröm. En dröm om oss.
Är den tillräcklig?

Skrämmer den tanken dig? Jag har alltid varit rädd, rädd för framtiden och rädd för nuet. En gång var jag så rädd att jag ångrade alla valen jag gjorde, jag är inte rädd mer. Likväl skakar jag.



"Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig"