Memoirs of an open mind

Fanfanfanfanfanfanfanfan!

Min mor sade gång på gång åt mig att svära inte var en vis mans ordspråk. Hon må ha rätt, men nog låter det väldigt mäktigt på papper.

Frustration.

Jag ger mig efter för dina omöjliga krav, å du ditt äckliga vidunder till plågoande! Hur kan jag leva med dig på min rygg?

Hur kan jag leva med mig själv? Hur kan jag fortsätta med att leva mitt liv som om inget kommer att förändras snart när precis allting jag gör är endast, kanske, gynnsamt för mig själv? Allting kändes så bra för några veckor sedan, när mitt ego fick näring. Egot behöver alltid näring, alltid! Varför är denna skuld så svår att bära? Vetskapen förtär mig inifrån sakta...

Lustigt att veta, dagen man blir myndig öppnas plötsligt en gammal sparfil i ditt liv kallad skuld och startar en grundlig genomgång av de många filer som lagrats. Sedan startar den en systematisk radering av allt. Ja, all. Du märker det inte först, men så småningom lär du dig att det inte finns så mycket subtilt kvar som du kan skylla på dina föräldrar. Ju snabbare åren fortlöper därefter, (och tro mig, de springer fram så fort du blundar) desto mindre klandrar du dem för du inser hur lite de bär skuld för alla de val du har gjort och kommer att göra. Du är din egen lieman och kommer som sådan att en dag få böja dig för pöbelns yxa. Din hals har ett saftigt pris och inte dina föräldrars.

Frustration.

Du kan slänga dig genom ett fönster.

Skuld.

Dig förtjänar jag.

Ovisshet.

Varför kom du med? Allting var så avgjort, så avklarat och så pass säkert att jag inte längre behövde oroa mig för dig. Så varför?

Val och tankar, jag förstår er inte.

Först nu inser jag innebörden av de val jag gjort: armén, det avstånd den skapar från allt i mitt liv samt frånvaron som uppstår, hur jag sårar nära och kära samtidigt som de får leva med vetskapen att jag frivilligt gjort ett aktivt val att lämna dem.

Självfallet vet alla, lika mycket som jag, att inget ankare är stort nog om en människa står mellan ett val av att ruttna för all framtid eller göra det enda vettiga som han eller hon just då står inför eftersom denne eller denna inte riktigt har hittat någon annan lösning på sin framtid. Jo, jag är fortfarande evigt glad över den underbara, fantastiska möjlighet som står framför mig. Samtidigt så kommer jag sakna så många, så mycket!

Inte nog med detta så står jag framför en drös icke avklarade affärer. Ja, en större del av dem kommer jag ha tid att lösa innan jag beger mig men samtidigt har jag ett svårt val till i en snar framtid, men eftersom den redan har på sätt och vis införskaffat sig ett kontrakt på en längre, obestämt tid finns det lite jag kan göra annat än att begrunda det beslutet eller bryta det. Vad jag skall göra är för mig ovisst eftersom jag själv inte vet var jag förhåller mig till denna fatala situation.

Det blir att fortsätta. Se vad som händer och panikslaget skriva ner en blogg då och då. Ironiskt nog vill jag referera till något en yngre, ursinnig, Emil sade till två av sina scouter tidigare i år när han fann de aningen för irriterande samt patetiska:

"Livet suger. Lev med det!"

Vem är patetisk egentligen?