Memoirs of an open mind

Det var en kvav dag men en sval natt.

Bortom den gula sanden kunde jag se grönska långt i fjärran.

Hur länge jag hade stått här visste jag inte längre, tiden hade fortskridit och här stod det som fanns kvar av en torr kropp med spruckna läppar utan tårar, utan känslor. Allting som var och hade varit en mänsklig individ föll sakta sönder och samman, jag hade krossat en barriär med vetskapen att jag aldrig mer skulle återkomma. Eller hade jag varit medveten om det?

Jag försökte slicka mig om läppen när jag återigen försökte fokusera på vad jag försökt oskadliggöra i arton år och kanske tidigare än så. Tungan gled inte, den skavde mot läpparna och skappade en smärtsam friktion likt papper mot en torr clementins spräckliga hinna. Köttet klyvdes men ur såret flöt ingen vätska, även läpparna hade glömt bort hur man grät över spillda tankar, brustna förhoppningar.

Händerna darrade inte för där fanns ingen kraft kvar för dem att darra, om jag hade hade haft några nerver kvar skulle de inte reagera det minsta. En vana hade trots allt flutit över mig, med den en stillsam apatisk känsla av maktlöshet. Det hade börjat utnyttja mig från första stund.

Föremålet framför mig hade jag funnit en varm kväll men ändå en sval vinterdag. Vad jag inte visste då var att det inte var jag som hade funnit det utan det som funnit mig den ödesdigra dagen. Första stunden jag presenterats för den tickande explosiva kraft som dolde sig inom en svag barriär av mänskligt kött hade den börjat suga all kraft ur mig. Först hade jag inget märkt, efter ett tag hade känslan varit underbar om än lite upphetsande. Som i extas hade jag virvlat omkring i mina egna lyckliga tankar, mina drömmar. Allting som jag såg fram emot att få ha. Omfamningen var andra fas. Fasen jag insåg hur dum jag hade varit, att det var jag som till slut skulle få sätta mig ned framför och sakta desarmera vad jag trodde hade varit mitt fel till varför den riggades i första hand.

Men icke.

Det var jag som hade blivit dragen bakom ljuset. Kanske också en grupp andra med.

Allt jag vet just nu är att det krävs av mig en ageran om jag ens skall hoppas på att inte bara rädda mitt egna skinn utan också dem jag älskar och värnar om mest. Men vägen är lång och det har hela tiden känts som om jag bara påbörjat den, likväl har jag suttit på samma ställe i arton år. Kanske längre...

Nej.

Jag måste få ett slut på det hela. Fortsätter detta kan jag likväl ge efter för trycket, eller också acceptera ett öde som just nu skrämmer mig så att jag darrar.

Darrar. Något jag inte trodde kunde vara möjligt längre, se där!

Nu gör jag det!

Med händer som inte skulle varit så stadiga tar jag av min rostiga rustning. Ena handen lägger jag på föremålet, det är dags. Nu skall bomben förintas, nu skall det explosiva drivas ut. Jag skall kapa sladdarna och avlägsna all form av sprängdeg ur inret bortom den mjuka, varma ytan...

Då fick jag syn på den tomma plats där sprängdegen skulle ha funnits.

"Åh. Den var harmlös hela tiden..."