Memoirs of an open mind

Del VIII

Söndag natt

”När jag nu i detta skrivande stadie sitter, förstår jag symboliken bakom det skådespel min hjärna givit mig. Men jag kommer aldrig att avslöja den information jag nu besitter. Inte så länge jag lever.

Det är även nu jag inser, att för första gången i mitt liv, är jag rädd...”

Med dessa ord avslutade jag den första delen i vad som blev en veckas upplevelse. När jag sitter här, sju dagar senare vet jag att slutet har kommit. Kanske följer nya serier drömmar, kanske kommer jag aldrig mer uppleva en så fruktansvärd händelse skapat av mitt sinne för att påminna mig. Sista delen sluter samman några lösa trådar och sammanfogar vissa händelser:

”För varje steg jag tog hårdnade sanden. Marken svalnade gradvis och slutligen hade jag börjat huttra då kylan trängde genom hela min kropp då jag uppenbarligen inte hade några skor. Vad som föreföll mig ännu mer omöjligt var det faktum att snö sakta hade börjat ringla ner från skyn, mitt ute i en öken som för bara några minuter sedan badat i sol och kvävts av en onådig värmebölja.

När jag väl hade kommit fram till båten var varenda kvadratmeter sand täckt av ett tjockt lager snö, ett jobb som skulle ha tagit timmar men som nu hade tagit en gångsträcka på... När jag tänkte efter hade jag fått gå i en evighet, det var vad jag hade upplevt i vilket fall som.

Med sammanfogade ansträngningar försökte jag klättra uppför det rostiga ankaret, men snön smälte under mina bara handflator och gjorde den rostiga metallen väldigt hal. Efter några få försök insåg jag att det skulle vara omöjligt att klättra upp på farkosten.

Jag hade fått för mig att om jag bara kom ombord på båten skulle alla mina frågor besvaras, allt som jag behövde fanns ombord.

Vägen runt skrovet var en plågsam färd, jag hade förlorat känseln i mina fötter för länge sedan men jag kände heller inte av någon smärta. Från tid till tid flög tankar in i mitt huvud, tankar kring henne i sin balklänning. Men vad som slog mig var hur lite jag visste om henne och att jag knappt ens visste vem hon var. Den enda informationen om henne fanns i mitt huvud, allting i visioner som jag upplevt i mitt tidigare liv. Eller igår? Faktum var att jag inte hade någon aning om vem jag var eller varifrån jag hade kommit. Men något talade om för mig att resan snart skulle få sitt slut.

Hennes andedräkt bar en svag doft av viol när våra läppar kolliderade. Snö föll ner i hennes hår, jag smakade henne med min tunga. Den kalla snön smälte vid minsta beröring. Ögonen var klarblåa och återspeglade ett något yngre jag, hon blundade och slöt sina tankar inombords. En bris grep tag i den vita balklänningen och tvingade henne längre, längre bort från mig. För varje meter som ökade mellan oss kändes det som om jag krympte inombords. En vattenpöl bildades under mig och i dess blanka yta såg jag att förändringen hade ändrat på mitt yttre lika mycket som det hade gjort med mina tankar. Hon var långt borta och med henne började mina tankar att försvinna. En meter stjälde ett års erfarenheter. Min tid som barn kom tillbaka, jag ville inte att det skulle hända. Tills slut fans bara barnet i mig o ja börja tänka po dinosauriuer o annat djur som fans i den stora skogen. Men var va den fina fröken? Hon gömde sig o ville inte leka med mig. Jag blev ledsen.

Ett djupt andetag. Jag kände mig återställd, men betydligt yngre. Jag beskådade mina lena händer och de på tok för stora trasorna jag en gång kallat kläder. Det vita landskapet bredde ut sig runtomkring mig, det var inte förräns nu jag insåg vart jag befann mig. Den hala metallen under mina fötter knarrade och klagade över mitt besök. Skrovet låg för mina fötter. Men svaren var redan funna, dem hade kommit med uppenbarelsen. Aldrig mer skulle jag få vila i hennes armar, det var mitt straff för den uppståndelsen jag hade skapat. Denna värld hade jag deformerat genom mina gärningar, dess balans var rubbad och det tack vare mig. Det var aldrig båten som hade stört mina drömmar, det var jag som inte hörde hemma i den här världen.

Långt borta i horisonten stod en man, trots att jag kisade kunde jag bara urskilja en kontur. Jag önskade att han inte hade sett mig, så som jag skämdes.

Ett steg och så var jag borta, ett fall genom iskall vind. Jag slöt mina ögon, tårarna frigjorde sig från mitt ansikte och blåste bort. Någonstans i öknen skulle dem sedan hittas, frusna små droppar. Dessa skulle sedan bli stöpta i glas.”

Mitt liv var över och därmed drömmen.

Jag vaknade av att jag själv grät.

”...för första gången i mitt liv, är jag rädd.”