Vinterns spegel
Del VI och VII
Fredag natt, Lördag natt
VI
Jag blev inkallad till direktörens kontor på kasinot. Dem önskade att jag skulle bege mig dit omedelbart.
Han satt där i en skinnfotölj. Huvudet gömt i skuggorna och en cigarett i handen, det osade tobak när jag steg in i rummet. Framför sig hade han ett bord med tvådimensionella schackpjäser som låg på ett rutat bräde. Formen var idyllisk och jag fascinerades av den, men i samma veva upptäckte jag att det endast var en halva av brädet som var ursmidat.
Jag böjde mig ner och började karva ut den halva som hade försummats. Ungefär när jag var färdig böjde sig mannen i fotöljen fram och hällde vaniljsås på pjäserna. Förgrymmad som jag var reste jag mig upp och tilltalade mannen.
”Vad i all världens väg gör du?”, löd min fråga.
Han skrockade för sig själv. Fotöljen som innan verkat så bekväm hade omvandlats till sliten, repad metall. Den skugga som föll över mannen hade försvunnit och istället spred sig ett glödande ljus över hans ansikte och framhävde dem förvridna mönstren som hade dolt sig. En obekväm kyla spred sig genom rummet. Jag hade sett honom förut.
”Det var du som föll från båtens platå?”, frågade jag skräckslaget. ”Du föll mot din död, jag såg det själv.”
Mannen släckte cigaretten och lutade sig fram i sätet, han tilltalade mig med en kall och känslolös ton: ”Du är rädd. Jag kan se det på dig, jag känner av din rädsla. Det betyder att jag har lyckats.”
”Lyckats?”, frågade jag.
”Det finns inget i den här världen som är originellt, det har bara inte upptäckts än. Allt som kan hända, det händer. Ifall en människa kommer på något som den finner odrägligt har det antagligen redan hänt eller blivit utfärdat av någon annan. Om någon uttalar sig kring att t.ex. förbjuda barnpornografi kommer det alltid finnas en minoritet som sysselsätter sig med det. Varför?”, han tog en konstgjord paus. ”För att om det finns någon form av förtjänst kommer människans girighet att krossa alla gränser och om inte det finns ett syfte är det ren trots. Vi säger varmt, dem gnäller efter kyla. Vi ger dem demokrati, dem kräver kommunism. Så har det varit och så kommer det alltid vara. Det nedrigaste är att människan är så extremt egoistisk och envis till råga på allt. Skjuter du en extremist, kommer tio till att visa upp sig för att visa support för den fallne. Eliminerar du dem, uppmärksammas det hela och idén sprids till dem som är intresserade nog att lyssna. Idén blir ideal, ideal blir förkropssligat i ruttet kött. Enda sättet att kontrollera dessa hädiska impulser, dessa idiotiska tankar är genom att sprida fruktan. Tryck ner dem som motsätter sig, sprid rädsla och dem kommer tänka om innan ett ord skiljer sig från deras käftar. Sedan är det hela bara en fråga om skadekontroll.”
”Skadekontroll?”, frågade jag lite lätt illamående.
”Likvidering av alla som yttrat sig. Ju färre risker desto bättre.”, blev svaret.
”Men jag förstår inte...”, var mitt svar.
”Du är rädd, din fruktan osar från din äckliga kropp. Dina ögon fladdrar från objekt till objekt. Jag antar att du har upptäckt pistolen i min hand. Ja, den är riktad mot din panna. Säg mig, vill du leva?”, frågade mannen lungt.
Innan svaret slapp undan mina läppar svepte en stor mängd sand in genom ett fönster jag inte hade lagt märke till bakom mannen. Han begravdes i sanden som succesivt öppnade upp en flyktväg för mig.
VII
Genom taket gick jag nu ut i öknen, vad som hade hänt mig var redan glömt. För mig var faran över...
En sandstorm tog till och jag sökte skydd bakom ett murket träd. I timmar befann jag mig på samma ställe, ständigt hostandes med en munfull sand i strupen. Sanden skar in i min hud och tvingade mig på fall ner i den torra, hårda marken med sin enorma styrka. Gång på gång slog jag mig, till min förvåning upptäckte jag ett par solglasögon i min bröstficka, dem hade jag inte skådat förut. Jag tog på dem genast och upptäckte vilket effektivt skydd dem utgjorde mot sanden.
När väntan slutligen var över hade Casinot försvunnit, bakom mig sträckte sig en ändlös horisont.
Jag befann mig i ingenmansland, ovetandes över vad som skulle komma. Inombords gröpte en obekväm känsla och holkade ur mig mitt sista självförtroende. Mitt ansikte var fårat och tilltufsat. Blåmärken gjorde sig synliga och jag hade varken duschat eller rakat mig på flera dagar. Glasögonen passade min ovårdade stil. Jag hade inget minne av hur jag hade hamnat på den här platsen.
Framför mig låg ett skeppsvrak...
"Deja vu"
