Memoirs of an open mind

Det är konstigt hur sorgset allting blir när man skriver, som om ens förflutna precis hunnit ikapp en när man väl sitter ner för sig själv i ett tyst rum.

Idag överkom jag ångesten att skriva på min bok för första gången på väldigt länge. Det känns skönt att äntligen kunna göra det enda riktigt stora projektet jag har satt ut åt mig själv istället för att förströ tiden med arbetsuppgifter och skoluppsatser.

Självklart vet jag om att skrivandet på boken absolut inte kommer vara långvarig då skolan snart börjar igen men den vetskapen har inte riktigt hunnit ikapp mig.

Vad som har hunnit ikapp mig är ångesten över de val jag gjort här i livet, över de val jag inte gjort ännnu och över de val jag borde göra. Det finns så mycket som bara står still och som borde ha en fart snabbare än ljusets hastighet om jag skall hinna med men det finns helt enkelt inte tid åt allt.

Samtidigt som jag ångrar förlorade vänskaper och attacker mot människor som jag älskar och håller av men som jag bara gjort i onödan eller av alldaglig svartsjuka.

Det är mer än ett år sedan jag verkligen pratat med en vän som jag en gång i tiden höll av väldigt starkt, nu kommer känslorna för första gången på länge. Faktum är att jag länge ångrat hur jag behandlade henne bara för att jag var arg istället för en hederlig konfrontation och när diskussionen var över och alla problemen lagda på bordet vände hon ryggen till och har behandlat mig med en genomträngande kyla i över ett år. Det gjorde ont väldigt länge att förlora en så pass bra vän som jag höll av starkt men faktum är att den smärtan urholkats och slutligen totalt förstörts av en känsla mycket mer primitiv och farligare.

Likgiltigheten. Jag struntar helt plötsligt blankt i varför hon behandlar mig som om jag inte existerar längre. Det känns som om jag gjort precis allting jag kunnat för att återförena oss som vänner och faktum är att jag ångrat mina val många gånger. Jag har visat upp hur mycket jag ångrat det jag en gång förorsakade men det känns som om hon absolut inte haft något intresse för att vänskapen skulle blomstra igen. Om hon inte har något intresse för att reparera de broar som förstörts av både mig och henne så varför skall jag?

Till råga på allt återkommer ständigt hatet, min svurne nemesis. Åh, varför skall han alltid försöka sig på att förstöra något ännu mera?

Vad hatet vill är att totalt förgöra henne, krossa henne och se så att hon aldrig någonsin mer vågar behandla mig likgiltigt.

Dock kommer hatet inte att vinna denna rond, det var hatet som förstörde vår vänskap från början och det skall inte förstöra det lilla som vi har kvar i form av kontakt. Trots det försvinner alla chanser för återbäring, jag vet helt enkelt inte vad som skall ske och jag har slutat upp med att bry mig.

Likgiltighet...

Men boken fortsätter att skrivas, denna frustration använder jag på ett produktivt sett dock vid totalt fel tillfällen. Till råga på allt dör vänskapen ut mellan mig och många andra människor tack vare brist på tid att göra något och deras samt min ovilja att överhuvudtaget tänka kreativt och rycka mig ur det befintliga stadiet av koma som vi alla försatt oss i.

Vi är bedrövliga. Fan ta mig, fan ta oss.

För snart två år sedan var vi vännner.