Resumé
Det fanns inget att säga
Inget att berätta som inte redan hade blivit sagt.
Snön föll i tunga vita bolstervar framför mig, jag insåg plötsligt att jag inte hade speciellt varma kläder på mig så jag skyndade mig så gott jag kunde genom de täta drivorna.
Väl hemma satte jag mig ner i min bekväma fotölj och slog upp min bärbara dator, skrivbordet var tomt förutom en ikon som låg på mitten av skärmen. Ett dokument, jag insåg att det hade varit flera månader sedan jag senast skrivit någonting men jag kunde inte förmå mig att tänka ut något. Jag hade råkat ut för en spärr, mitt huvud ville inte förmå sig att tänka vidare på den historia jag redan utvecklat. Men jag var tvungen, jag ville så gärna åstadkomma något, men utan resultat verkade det som. Istället för en anledning att vara lycklig hade dokumentet försatt sig till att bli en börda, en ständig påminnelse av en ofärdig uppgift. Ett löfte jag höll på att bryta.
Det kändes som om någon hade sköljt mig med varm sirap, kladdig och obehaglig. Mitt hjärta slog tunga slag, jag försökte fukta mina läppar men utan resultat. Jag förde musen över dokumentet men kunde inte förmå mig att trycka, jag visste ingen utväg.
I brist på annat att göra slog jag upp min telefon och skrollade genom min kontaktlista, vad hoppades jag få se? Det enda jag kunde tänka på var människors svek och hur vissa vänskapsband fördärvats samt brutits bara för att deras egoism eller naïvitet hade låtit snabba, drastiska beslut gå ivägen för något som varat i flera år. Jag suckade, det var även delvis mitt fel i många fall. Vi människor är lata, om man inte värderar någon väldigt högt, på gränsen till kärlek kommer inte kontakten bibestå. Fastnar man i ett förhållande försvinner även kontakten med omvärlden halvt om halvt. Många av mina vänner hade jag inte talat med på evigheter av just den anledningen. Jag undrade vad som skulle ske när någon faktiskt blev fri från förhållandet, om jag skulle bry mig om att återta kontakten de så gärna slängt åt sidan? Förmodligen inte, för vad var jag om inte en sur gammal gubbe på insidan? Det var självklart att kärlek går före vänskap, men inte ville jag acceptera det.
Det hade slutat snöa, men på radion varnade de om storm. Min lektion skulle börja om en timme, jag litade blint på att bussen skulle gå. Med cykel hade jag inte en chans att komma fram till hållplatsen i tid och oskadd, därför började jag metodiskt klä på mig ordentligt för att sedan bege mig rakt ut i blåsten.