Memoirs of an open mind

Novellen jag skrev till min svenskainlämning. Jag skrev den väldigt snabbt och meningen var inte heller att den skulle vara speciellt lång. Hoppas ni tycker om den (:

 

 

Din andedräkt stinker av alkohol.
Det vrider sig likt en orm inombords vars extrema törst efter blod aldrig slutar upp och du vet att om du inte håller dig i rörelse kommer ditt huvud explodera.
Tungan smakar blod, dina ögon är svullna.
Du har aldrig varit lyckligare, men nu önskar du dig bara bort från detta Dante’s inferno. Konsekvenser hade aldrig varit din starka sida, vi kan förstöra oss själva men vi kan inte ta det som kommer.
Du snubblar fram till duschen och sätter på kallvattnet. Du struntar i att ta av dig kläderna. Till slut brister du i gråt. 

När allt är över och du ligger i din säng inser du att det här kommer att ske igen nästa vecka och veckan därpå. Du kommer inte sluta, det kommer inte sluta.
Du ser dig själv i spegeln vad du tror är sista gången, vad du ser är inget vackert. Ett deformerat ansikte, deformerat av de ständigt härjande demonerna vars tankar ständigt kretsar kring en balans på liv och död.
Hur kunde ditt liv förändras så drastiskt till en nocturn stege ner i en vallgrav du inte kunde skåda slutet på. Ditt liv var en gång en fröjd men nu var det enda du skådade i spegeln en sådan morbid syn att du skyr ditt eget ansikte. 

”Hur blev det såhär?”

Platsen är oviktig, tiden likaså. Alla tankar förvrids i ett krypto, alla minnen tar vid en återvändsgränd och återkommer i andra former. Skepnader förvrids och folk förändras, du är inte ens säker ifall det du minns verkligen tog plats.

 Hon var ditt allt och du förnekade det. När tiden väl var mogen fanns där ingen kärlek att hämta. Hennes hår gled mjukte genom dina fingrar i en perfekt våg, hon doftade av lavendel. Utan att ifrågasätta dig följde hon dig dit du begav dig, hennes tillit låg i dina händer.
Men besattheten började bli ett faktum, du ville inte förlora henne. En dag när ni hade ett av era alltmer återkommande gräl bestämde sig någonting inombords ditt huvud vad som skulle ske. 

 En utflykt över gröna ängar, ljuva dofter och gullvivor som gav vika för en mäktigare kraft än de själva, borta i fjärran sken solen sina blanka strålar som renaste guld, änder kväkte nere vid stranden och barn grät.
Barn grät. Det enda du verkligen lade på minnet. Varför grät barnen? 
I en syrenbuske låg hon, under din tyngd. Hennes livlösa armar pressade mot marken, käken var vidöppen i ett sista maniskt försök att andas, att leva. Det kolsvarta håret följde syrenernas former över grenarna. Dina händer blottades för solens barmhärtiga sken och med Gud som vittne stod du nu framför ditt dåd, vad hade du gjort? Varför kunde du än idag inte minnas stunden då du förlorade din mänskliga identitet i det bibliska samhället du levde i?

 En mörk natt, du springer genom trånga gränder och knuffar undan tiggare för att fly undan. Du vet inte riktigt vad du flyr från, du vet bara att det har gått år sen du senast såg henne. Har du sovit? Har du varit i trans eller koma? Vem har levt i dig under tiden du inte varit närvarande för dina dåd?
 Vad hände egentligen?
Alkoholen blev din vapendragare och förnekelsen din moral. Tankarna försvinner i ett virrvarr. Men du ler, för du vet äntligen vad som är felet.

”Jag är inte ensam.”