Memoirs of an open mind

Två julklappar slog i marken. Dunsen väckte August som knappa metern därifrån hade ägnat sig åt sitt som han alltid gjorde.

August reste sig upp och gnuggade de förfrusna händerna så mycket han tordes utan någon som helst märkbar effekt. Han försökte då istället blåsa men märkte inte av något från dem sedan länge avdomnade fingrarna som stack ut från de nästan värdelösa handskarna.

Han visslade åt sin följeslagare, Dennis som om mången gång visat sig vara en väldigt trofast vän i de kritiska situationerna båda hamnat i, och gudarna skulle veta att det var ingen dans på rosor att behöva tampas på liv och död dag efter dag. Men liksom den som suttit av fem år i fängelse hade August vant sig vid situationen, och Dennis? Han hade aldrig vikit av från Augusts sida vilket i princip talade för sig själv.

Byrackan stirrade upp på sin husse med öronen riktade uppmärksamt mot ljudets mynning. Sedan damp han upp kvickare än blixten, svansen viftade i luften och August log. Trots alla omständigheter, kölden och fattigdomen, var den här hunden så lycklig av bara uppmärksamheten riktad åt sitt håll.

August plockade upp båda julklapparna och granskade dem noga. De hade ingen adress, bara en etikett. På etiketten kände August igen den symbolen vars butik prydde sig med, han råkade veta vilken butik det var, han visste mycket väl. I ett annat liv hade han jobbat där. Isolerad i sina egna tankar, jo, det var en väldigt fin butik. Men en dag stängdes alla möjlighetens dörrar för honom och med det förlorade han sin anställning. Resten var historia. Han hade levt i samma kartong i snart ett år, längre än många som sakta men säkert tynat bort i den obarmhärtiga kölden.

De begav sig tillsammans iväg på en liten promenad. Med lite tur skulle August även kunna tigga ihop några små mynt på vägen.

Väl framme upptäckte August till sin förtjusning att butiken fortfarande var öppen. Han signalerade åt sin trofaste vän att vänta som han lydigt gjorde. Med nyfikna ögon betraktade hunden sin husse när han steg in i värmen, i sin egna värld av tankar visste hunden på förväg att stiga in i en butik inte var någon bra idé för August, ty det hade han lärt sig av gamla erfarenheter.

Men August levde på hoppet och lyckan. Vem visste? Hans största lyckade försök den dagen skulle kanske vara att sprida glädje till den modern eller fadern som hade tappat paketen?

När dörren öppnades möttes August av den varma brisen som verkade likt en mirakelkur över hans förfrusna lemmar. Lukten av kanel fyllde hans näsa och för en kort sekund blundade han för att inandas de underbara lukterna.

I nästa sekund blev han avbruten av en robust man i en väktares uniform, samma uniform han själv hade burit för ett år sedan.

”Jag måste tyvärr be er att lämna butiken.”, sade vakten.

”Men vänta! Vänta lite! Jag har hittat två paket på marken därute, jo se det har jag!”, sade August förtvivlat och visade fram sin upptäckt.

Mannen visade inget som helst intresse över paketen, hans blick avvek inte för en sekund Augusts karaktär som han nu granskade med en väl kontrollerad avsky.

”Var vänlig att lämna butiken.”, sade vakten i kylig ton.

August förstod inte varför vakten vägrade lyssna, var inte han lika mycket människa som personen framför honom?

”Men se här! Se!”, utbrast August, ”Det är faktiskt två paket som någon har tappat.”, han lyfte upp båda paketen i ögonhöjd med vakten.

Vakten ryckte till, knappt synbart men rörelsen fanns där. Hans blick såg på paketen för första gången. Han tog dem i sina händer och granskade dem. Sedan knuffade han August med en stark hand på hans bröstkorg så August förlorade balansen och ramlade baklänges ner för trappuppgången till butiken. Slag efter slag träffade den redan sargade, förfrusna kroppen när han varv efter varv vältrade baklänges tills han slutligen slog bakhuvudet i gatstenen. Vid ingången till butiken stod nu vakten med en gammal dam bakom sig, damen verkade upprörd över situationen men hon hade inte mod att ingripa utan stod bara och såg på medans vakten kastade båda paketen på den orörliga kroppen. Slagen var inte hårda, men förödmjukande.

Dennis som förargat såg behandlingen av sin husse böjde bak sina öron och blottade framtänderna så pas att saliven dröpnerför mungiporna. Han skällde på vakten.

Vakten gick fram mot August som i plågor knappt kunde röra sig. Han satte sig på huk framför August.

”Och låt inte mig se dig i närheten eller någon annanstans, hör du mig?”, sade vakten oerhört lugnt.

Med ett hugg fördjupade sig Dennis tänder i vaktens ben, vakten gav ifrån sig ett gält skrik av smärta men hunden släppte inte. Vakten riktade ett slag mot hundens huvud, oberört grävde sig Dennis djupare.

Vakten sparkade på hunden med sitt andra ben, med ett gny släppte Dennis slutligen taget. Nästa spark var riktad mot hundens huvud, den träffade.

”Sluta nu!”, utropade damen från butiken.

Vakten vände sig om, pustade ut.

”Hundjäveln bet mig.”, utropade han och haltade tillbaks till butiken, ”Jag tror jag måste sy såret.”.

Bredvid sig låg Dennis med uppspärrade ögon. August visste redan vad som hade skett, vad som hade förlorats. I den trötte mannens ansikte syntes inga känslor. Bara en ensam tår som föll ner på asfalten. Han var för utmattad, för kall. Även om han hade velat kunde han inte förmå sig minsta muskelryckning för att sörja den stupade kamraten.

Ett av paketen hade slitits upp under omständigheterna, August såg på innehållet. Ett antal olikfärgade block med tillhörande färgkritor.

Med en sista ansträngning skrev han med stora, snirkliga bokstäver på ett av blocken: ”HUNDMÖRDARE”.

August reste sig sakta, hans steg var ojämna, fötterna släpade efter. På butiksdörren fäste han sitt papper innan han svimmade.

Två veckor senare avskedades vakten, åtalad för misshandel. August återfick sitt forna jobb och en behandling för vitaminbrist som köldskador, detta var en kompensation från butiken för den behandlingen han hade utstått. Butikens anlag hade varit i själviska syften för att rädda sitt eget skinn. Direktören själv hade stått på tröskeln till rummet där han låg i sin sjukhussäng och med fingrarna trummande på sin hatt bett om ursäkt å allas vägnar.

En vacker dag kanske August skulle visa sin tacksamhet, men just då kände han inget annat än avsky. För den värld av egoism han upptäckt. Det hade kommit som ett hårt slag, ett slag han förlorat.

Samtidigt som August sakta återfick krafterna och även förtroendet för mänskligheten satt en viss Göran Bengtsson hemma i sitt hus. Han hade förlorat sitt jobb, det var folkets fel för att de inte lät honom göra sitt jobb hade han sagt till sin nu f.d. fru som lämnat honom för domen.

Han visste bättre, de skulle få se. Men det som irriterade honom mest var att inte ens hans egna barn ville prata med honom, han hade bara kört ut en lodis. Ett jävla slödder som inte hade rättigheterna att vara i närheten av en så respekterad butik.

Att de vågade avskeda honom?

Tre månader senare började August sin återskolning av jobbet, Göran upptäckte sin hund fastnaglad till framdörren med en lapp; ”HUNDMÖRDARE”. Det visade sig senare att en av de lokala ungdomarna hade fått för sig att vara lustig. För det krossade Göran hans näsa.

Fyra månader senare stod August inne i butiken och bemötte alla kunder med ett leende. Han var fullkomligt återställd. Trots den sorg han kände för sin vän kände han att han nu skulle ta vara på varenda sekund av glädje livet gav honom.

Samtidigt slutade Görans puls att slå, i ett nu missvårdat hus som stank av förrutnelse och mat med ett bäst före datum som sedan länge passerat. Hans alkoholism hade till slut tagit slut på hans liv.

Det var tomt på hans begravning, Görans våldsamma liv hade spridits sig som en löpeld genom hans sociala kretsar. Inte ens hans barn ville närvara, slagen de hade fått från läderskärpet brände fortfarande färskt i minnet.

När ceremonin var avslutad och kistan skulle begravas kom en man springandes.

”Vänta!”, skrek han.

De båda männen som grävde såg upp, de satte ner spadarna och tog en snabb rökpaus.

August hukade sig framför den öppna graven, i hans vänstra hand syntes en vit ros.

”Jag kände dig aldrig men med blixtar och slagkraft kom du in i mitt liv som en storm. Du tog ifrån mig min enda vän och skakade om mig. Men trots det, har jag dig att tacka för det jag har nu, hade det inte varit för dig skulle jag antagligen varit död nu. Därför skänker jag dig denna ros, som ett sista tack. Må du vila i frid ty jag förlåter dig.”, August lät rosen falla. Den landade mjukt på kistans lock.

När August lämnade graven kände han en sinnesro i kropp och själ. Det var första gången på länge.

I många år framöver talades det om honom. Den enda personen som hade all rätt att undvika sin gärningsmans begravning närvarade i slutet. Det krävdes mycket av en man att förlåta, ännu mer att uppskatta någon man hade all anledning att avsky. Men inte August, nej den här mannen hade i ett svep räddat Göran från en undergång efter döden. Med August välsignelse kunde nu Göran vila i frid.