Memoirs of an open mind

Regnet trummade med sina enorma fingrar över den tunna tältduken som isolerade henne från övriga världen. Rytmer ekade genom det lilla tält som isolerade henne från omvärlden. Hon slöt sina ögon. Hon ville isolera allt brus, alla onödiga tankar som riskerade att spillas ut som när någon slår till ett glas cola och kletar ner hela köksbordet.

Innanför ögonlocken flög tiderna förbi, hennes första kyss, mannen som hade lämnat henne för en annan man. Bilderna på sin fader böjd över hennes sargade kropp.

Hon slöt ögonen hårdare. Lika plötsligt som alla tankar hade flugit över hennes näthinna hade dem nu ersatts av en vit puls. Hon såg den klart och tydligt i sina tankar, pulsen spred sig i små, diskreta vågor genom tältet och sedan genom den mörka skogen. Med slutna ögon såg hon upp mot taket och såg de underbaraste av ting. I hennes tankar hade tältduken börjat ge vika för varje regndroppe, den böjde sig inåt för varje slag i små, mjuka rörelser.

Pulsen avtog och mörkret lade sig, men hennes sinne hade lättat.

Hon tänkte på ärkeängeln Gabriel och hur han satt där nere på sin tron i all ensamhet. För evigt skulle han behöva söka en uppmärksamhet han aldrig skulle få. På ett sätt-tänkte hon-var Gabriel som ett barn, han var som alla andra.

Men ikväll skulle inte Djävulen leka med henne, ikväll ville inte ens Satan själv plåga de mänskliga själarna. Han var trött, efter många tusen års uppenbarelser. För vad tjänade allting till? Det hade visat sig inte vara någon konst att locka människan redan tvåtusen år sedan. Hon undrade om Gabriel tänkte på att balansen skulle försvinna dagen han slutade, hon undrade om han ens tänkte på det.

Men främst, undrade hon varför Gabriel hade blivit utslängd för ett misstag av en Gud som skulle påstås vara god och förlåtande.

Det fanns värre dåd, synder som inte ens förtjänade en plats i helvetet. Hennes fader var en av dem.

Hennes tankar spårade av på villovägar och slutligen förstod hon inte själv vad hon ville. Hon ville sova. Med en förhastad blick slängd mot tältets öppning försäkrade hon sig över att ingen väntade utanför, men kedjan var inte tilldragen.

Hennes händer öppnade darrande upp den enda vägen in och likväl enda flyktvägen ut ur tältet. Det tältet som hade verkat fristad det senaste dygnet från världens ondska. Hon var inte trygg någon annanstans.

Med klumpen i halsen och rädslan likt ett knytnävsslag mot magen såg hon ut i det påträngande mörkret. Hon kunde höra skogen skratta och sjunga sina elaka toner. Den ville inte ha henne, död som levande. Men vad hade hon för val? Hem kunde hon inte fara, hon vågade inte se sin fader i ögonen och hon var trött på att varje gång behöva fundera ut nya ursäkter för sjuksystern. Hur många gånger hade hon inte trillat ned för trappan tro?

Med en dyster blick såg hon ner på marken. Där växte en fingerborgsblomma. Blomman slokade halvt där den stod, halvt upplyst i ett mörker värdigt döden själv. Den hade liksom hon själv förvirrat sig ut i skogen.

Varsamt, mycket varsamt började hon skrapa bort jorden kring blomman. Jordklump för jordklump fick hon bort utan att skada en enda rot. När hon var färdig hade det ljusnat och en dimma hade lagt sig, så tät att det närmsta trädet knappt var synbart. Hon kröp in i tältet med sin nyfunne vän, någonstans hade hon ett tomt paket efter några kötbullar hon snabbt hade knyckt åt sig på vägen ut genom huset. Det hade varit den enda proviant hon hade lyckats få tag på, hade hon stannat lite längre skulle hennes fader säkert slagit henne med packningen hon så omsorgsfullt förberett för den långa utflykten. Eller flykten.

Paketet fann hon under sin sovsäck där den antagligen hade legat enda sedan hon senast åt.

Men mat var inte viktigt.

Inget var viktigare än blomman. Den blomma som just nu förstod mer än någon annan i världen.

När regnet återupptod sin eviga orkester, och löven tvingades att ge vika för den kraft de så avundsjukt önskade men aldrig skulle få. När tältet började läcka in så att flickan slutligen ställde blomman under den blygsamt porlande strömmen av vatten. När blomman tacksamt absorberade varenda droppe.

Då förstod hon, att hur trasigt allting än kunde vara, behövdes det inte mycket för att skapa en harmoni. Om så endast för några sekunder, så var dessa sekunder värda mer än en livstid tillsammans. För just då var hon lycklig.