Memoirs of an open mind

"What would you do if you woke up and all was gone?

Jag har ingen aning varför jag skriver detta eller hur lång min historia kommer att bli. Faktum är att jag faktiskt inte har någon aning om varför jag skriver den här berättelsen överhuvudtaget. Förvänta er inga stjärnskott och definitivt inga applåder för er del att ni läst något av det jag skrivit eftersom det antagligen ändå inte är läsvärt.

Mitt namn är Stig, bara Stig. Det är namnet jag blivit kallad hela mitt liv och det är även det namnet som kommer att finnas på min gravsten.

Själklart skriver jag detta av en anledning, som en förklaring. Som allt annat här i livet föredrar jag korta, raka och precisa valmöjligheter. Jag vill ha snabba svar och jag vill även göra det enkelt för mig. Det skall inte vara något komplicerat i mitt liv eller också så hoppar jag i sjön. Sådan är jag och sådan har jag alltid varit. Det enkla med den här historien är att den är så självklar och genuin på sitt vis, det är inget annat än det perfekta beviset för den polis som någonsin får för sig att leta bland mina anteckningar. Man skulle kunna säga att det här är det sista jag skriver innan jag sätts antingen bakom lås och bom eller också på ett psyksjukhus.

Vart jag vill komma eller om jag bara föredrar att hoppa ut genom fönstret på andra sidan rummet i det här sjaskiga lilla motellet, det har jag ännu inte bestämt. Jag vet bara hur lite jag har kvar att leva för och vad jag har förlorat. Jag vet nu, vad jag inte visste innan, hur lätt små klumpiga val i livet kan leda till något stort träsk du aldrig kan ta dig ur. Jag fann mitt, och där förblir jag i en evighet. Ironi? Sarkasm? Knappast. Bara ren och simpel ärlighet.

Allt började för ungefär en vecka sedan. Inte så mycket mer än det, till och med att berätta detta kommer vara oerhört enkelt.

Jag har hitills levt under lagens trygga vingar, betalat mina skulder och deklarerat in skatten i tid som alla andra. Mitt jobb som VD för ett mindre företag i mellersta Sverige vars största uppgift är att tillverka pappkartonger av alla slag är inget direkt man skryter om för sina släkt och vänner varje lördag kväll. Mitt liv har präglats av små problem och stora ömma stunder med min fru Johanna eller Hanna som jag föredrar att kalla henne. Tillsammans fick vi en underbar son vars namn var Jakob, han var våran största juvel och glädjestund här i livets mörka intervaller.

Man kan kort sagt säga att jag har levt den typiske svenskens liv, eller kanske en alltmer sällsynt dröm med tanke på problemen med invandringen och ekonomin vilket jag inte skall lägga mig så mycket i eftersom det är helt och hållet orellevant med vad jag vill berätta.

Till att börja med var det en lördag kväll och jag hade efter en god middag fått för mig att jag var på gott humör. Därför ringde jag min son som för stunden var på en buss på väg från någon födelsedagsfest, det var ganska sent på dygnet som ni kanske förstår, och hans svar var lika entusiastiskt som det var drucket. Inget emot drickandet förstås eftersom jag själv var i hans ålder och bättre att han smakar på alkoholen nu efter att han blivit myndig så att han lär sig sätta gränser istället för att driva omkring på nattklubbar utan någon kontroll. Hade han varit under arton hade jag min själ aldrig tillåtit något liknande. Men alla måste vi ta oss "en jävel" någon gång och det var kanske inte min roll som far att se upp för Jakobs privatliv längre.

Jag tog bilnycklarna till Volvon, ja en Volvo, som jag inte hade bytt däck på ännu och eftersom det var vinter gjorde jag ett väldigt dumt val. Misstag nummer ett, eller två egentligen eftersom jag lät Jakob dricka en sådan kopiös mängd starkdryck utan att faktiskt veta hur berusad han var men det tar vi senare. Jag satte mig som sagt i bilen och såg att bilens varningsskärm var på, den ville vänligt informera för mig att det var något ok på gång med bromssystemet. Detta var för mig en petitess som definitivt inte skulle finnas mellan mig och min sons hämtning. Misstag nummer två, eller tre.

Efter att jag körde ut på vägen insåg jag att Jakob nu måste ha gått av bussen för ett bra tag sedan, jag visste inte riktigt var han befann sig och jag hade ingen mobil för att ringa honom. I vanliga fall hade jag inte gjort något liknande heller så detta räknar jag inte som ett misstag utan som något förekommande även om ni kanske gör det.

Så slutligen växlar jag och lägger i fyran, jag är nu alltså uppe i en åttio kilometer per timme. Det är trots allt en landsväg.

Utan att det faktiskt står klart för mig vad som händer smäller något till genom rutan och sedan hoppar bilen. Jag lägger hela min vikt mot bromspedalen och stannar så tvärt att bilen nästan slår runt. Jag stiger ut för att undersöka skadorna på bilen först såklart eftersom jag trodde att jag hade kört på ett villebråd vilket inte var fallet.

Det var min son.

Min kära son som jag älskade mer än allt annat i hela världen, han hade varit så drucken att han inte ens hade tänkt tanken på att använda en ficklampa eller reflex när han begav sig ut i mörkret. Nu var det jag, hans egna far, som hade hans blod på mitt samvete. Jag var en mördare, vare sig jag logiskt sätt var oskyldig så var det jag som hade tagit en ung mans liv.

Jag vet inte hur länge jag bara satt där, panikslagen med en bitter blandning av chock samt sorg. En djup sorg.

Självklart hade en sund människa ringt ambulansen samt polisen på två röda. Nu visar det sig att när det gäller liv, död och sitt eget skinn är inte alla människor människor. Vad jag försöker säga att det är dessa situationer som definierar oss som människor, jag var inte en av dem.

Efter att jag kommit över chocken, efter att sorgen slagit sin djupa och eviga rot i min plågade själ, då började jag tänka på mig själv och mitt liv. Det var självklart att jag skulle klandras för det här mordet, med all rätt. Det var jag som skulle få sitta av detta brott och förlora resten av det jag höll kärt i mitt liv. Utan att veta något så hade jag avslutat mitt liv vid den stunden som jag tog min sons, skillnaden mellan oss två var att hans liv var utplånat. Mitt liv skulle sakta tyna bort bakom flera lager betong och en del stålrör. Jag var dömd.

Så jag tog mig till flykt. Vad jag hade i bilen var min plånbok med ett körkort, kontanter, kreditkort och dylikt. Jag hade en extra jacka och en liter bensin i en reservtank. I handsfacket hittade jag även en Bob Dylan cd skiva och en instruktionsmanual med Volvons alla funktioner.

Jag tog beslutet att oavsett vad jag gjorde skulle det stå mig dyrt om de hittade mig. Jag hoppade helt enkelt in i bilen efter att jag mödosamt släpat min sons lik ner i diket. Sedan körde jag norrut.

Det var varken varmt eller bekvämt att sitta i min stol just då. Skuldkänslorna och sorgen älte mig inifrån samtidigt som kylan genom den trasiga rutan förvandlade mig till en glasspinne. Efter tretton timmars oavbrutet körande med fyra stop för påfyllning av bensin var jag slut. Klockan var två på eftermiddagen dagen efter olyckan och ännu hade ingen polis letat efter mig, det bästa var att ingen hade hitills sagt något om min sons lik, varken på tv eller i tidningarna. Jag beslutade mig därför för att köra in på en verkstad för att få rutan lagad.

Mannen framför mig var en ilsken typ, en sådan som man visste hade en fruga som vänstrade med grannen. "Gräset är alltid grönare på andra sidan."

Han grymtade åt mig att det skulle ta fyra dagar för bilen att bli klar, jag svarade artigt att jag inte hade så mycket tid på mig. Han svarade abrubt och irriterat att han inte hade tid att "fixa" en trasig ruta på plats såvida det inte var ett riktigt nödläge vilket han tydligen redan hade bedömt att det inte var. Jag försökte att få denne man på bättre tankar och efter ett tag lyckades jag, han insåg kanske hur det stod till med min hälsa. Eller så var det helt enkelt den kollosala bonusen jag gav honom i förskott. Jag tror på en kombination.

Efter sex timmars sömn och fyra kofeintabletter senare, jag överdoserade, var jag på god väg igen. Mitt mål var oklart även för mig men jag visste att om jag fortsatte i den här stilen så kanske, bara kanske, hade jag en chans att undfly mitt öde. Problemet var att jag tyvärr inte kunde undfly mig själv.

När jag anlände vid Karesuando, för de som inte vet är detta en av de nordligaste städerna i Sverige och även känt som en alldeles utmärkt plats för mat och husrum innan man tar sig över till Finland, var klockan fem på morgonen följande dag. Jag sov i min kära Volvo och vaknade klockan åtta av att min telefon ringer. Såklart hade jag slagit på den av misstag efter att min bil blev lagad och sedan dess hade min fru försökt att få tag på mig över trettiotvå gånger.

Ni får ursäkta detta hastiga brev, men när som helst kan jag bli tagen av vem som helst eftersom jag sedan två dagar tillbaka är välkänd över hela Sverige som "Volvomannen" vilket jag finner väldigt klychigt.

Jag stannade i Karesuando i fyra dagar. Fyra dagar av yttre lugn men innre plåga, mitt samvete ville inte ge mig någon som helst ro. Det hela slutade med att jag blev temporärt galen, kunde inte sova och såg syner från natten samt annat påhittat om hur jag mördade och körde över folk. Jag fann mig inte förrän tre dagar senare när jag låg i badkaret med en cigarett, jag röker inte vanligtvis, och insåg i det läget att jag hade legat just på samma ställe i fyra timmar. Det var då jag förstod, vad som än hände var det mitt liv jag förhalade och det var även mitt liv som gick till spillo.

Missförstå mig rätt, jag saknar min son otroligt mycket och jag förbannar mig för min feghet. Jag vill verkligen få allt ogort och ifall Gud hade kunnat ge mig den chansen i pant för min förmåga att se eller vad som helst hade jag gjort det. Men nu när inga tecken finns att hitta eller någon utväg finns att se kan jag inget annat göra än att försöka gå vidare.

Efter Karesuando förflyttade jag mig till Kiruna och det var ungefär där jag suttit tills nu. På ett sjaskigt motell. Mobilen har jag gjort mig av med för längesedan och mina pengar på kreditkortet är slut då de har spärrat det. Som tur var hann jag ta ut en större summa i Stockholm innan jag förflyttade mig norrut vilket gav mig lite tid eftersom polisen antagligen sökte på fel ställe. Det ända som kunde få fast mig var min Volvo, men den körde jag ner i en flod igår. Jag är nu nästan helt laglös och jag vet ingen utväg, jag är väldigt dålig på komplicerade sitauaitoner. Receptionisten har antagligen ringt någon som vet vem jag är vid det här laget och i vilket fall som helst kan jag inte lämna lägenheten då min bild står i så gott som varje tidning. Att byta identitet är därför ingen vidare bra idé det heller.

Nej som sagt mina vänner, livet är inte alltid som man vill. Mitt liv tar antagligen slut här och därför får jag i förväg säga farväl. Min framtid är ännu oklar. Det enda som jag faktiskt kan slå fast är att jag är helt tom innuti. Jag har inga som helst känslor överhuvudtaget, ingen rädsla och ingen smärta. Bara en djupt inrotad ångest som kommer att finnas hos mig för resten av mitt liv.

Någon knackar på dörren"