Krossad
Jag lade ifrån mig boken.
Djup suck, det var en bra bok, jag har läst den många gånger.
Tillräckligt många för att veta hur den slutar, tillräckligt många för att veta hur det går. Denna volym på tretton pärmar är en väldigt vacker historia som jag många gånger har förälskat mig i. En historia som började perfekt med en väldigt snabb och obekväm vändning. Något så personligt att den påverkat mig genom tid och rum.
Jag smeker den rödfärgade klädnaden med en sorgsen blick. Varför är jag inte glad?
För att jag vet precis vart historian leder och jag vet precis hur den slutar, men är jag villig att hålla fast vid dess alltför konstgjorda gång genom små tragedier och stora spektakel? Är jag villig att fortsätta med något så familiärt för mig att ett kretslopp inte olikt blod redan pumpar genom mitt hjärta? Skall jag låta den sakta gröpa ur mig den sista uns av mänsklighet som jag anser ha kvar?
Men jag avvaktar, vettskrämd av att se resultat. Ty jag är för bunden vid denna berättelse för att att kunna glida iväg från den, för att kunna bli ett med skuggorna, för att försvinna ur dess extas. Många långa dagar kan passera och jag känner den fortfarande, dess vidröring så underbar men ack så förädisk. Svar blir till gåtor och frågor förlorar substans...
Å andra sidan saknar jag redan den bittra smaken av en övermogen frukt som sakta ruttnar mellan sidorna, något jag vattnat alldeles för länge med min fantasi, med min kärlek.
Erkänna är ett starkt ord, händerna är tunga som bly och tårarna är nära bristningsgränsen. När en människa börjar tvivla på sig själv finns det inte mycket kvar att kalla människa. Kanske är det jag som är rädd för att överge boken? Är det jag som inte vill förlora det jag så länge tyckt om, så länge stått för bara för att satsa på en ny berättelse, något jag kanske kan njuta av i långa stunder. Är det kanske för att jag redan fruktar hur jag till slut avvisar den nya berättelsen efter knappa timmars kontakt?
Om sanningen skall fram är jag rädd för att bryta bandet, för att en liten gnutta av personlighet på något vis lyckats överföras till den boken och om jag kastar bort det så kommer jag aldrig kunna bli mig själv igen. Men mitt inre suktar efter något nytt, en ny sida av livet. En ny historia, något jag inte längre känner igen som familiärt, kanske fantasy? Eller thriller? Varför inte gå ner i kärleksträskets stora flod av översockrade romantiska böcker och bara sjunka ned i någonting som är så populärt för allmänheten?
Nej...
Jag vet hur de börjar, jag vet hur de slutar. Det finns inget som jag kan hämta från dem, finns heller inget som de vill förmedla till mig. Det är något speciellt jag söker, en bok med gåtor och upplevelser olikt andra. Ett nytt sortiment.
Men kommer jag våga?
Kommer den delen av mig våga?
Är det jag som är för svag?
Så jag återgår till boken framför mig. Ty den känner jag igen, den gillar jag. Om jag inte gillar den så vill jag inte mindre påpeka det faktum att jag har tyckt om den, eller jag tror mig minnas tycka om den. Nej, älska den. Förlåt, jag menar såklart söka ett intresse i dess innehåll. Nej, så var det inte. Vet jag ens varför den ligger i mina händer? Hur den kom hit från början? Var det en chansning? Ville jag egentligen inte?
Vill jag fortfarande?
Sida för sida, jag bläddrar. Jag återgår till ett tidigare blad. Ett blad vänds, ett annat kröks. Något stämmer annat stämmer inte. Vissa detaljer lägger jag själv till i min fantasi, andra förtränger jag. Vissa irriterande detaljer framstår ännu skarpare än vad jag tycktes minnas dem och jag rynkar på näsan. Andra segment som föreföll sig övernaturligt sköna tappar sin kontrast. Slutligen kommer boken tappa sitt värde, det anar jag. Kanske vet jag det redan? Kanske var det dags att byta?
Men jag stannar. En stund till. Håller fast vid det som är bekant, det jag en gång älskade...
The story goes on...