Ett öde värre än döden
Han såg sig om.
En värld bortom all räddning. Han blundade och njöt av den kalla luften som frös fast gamla minnen mot hans inre ögonlock. Ögonen öppnades igen och han log, ett sorgset men hoppfullt leende.
Det här var hans kallelse, men han var inte säker på vad sanningen var. Inte heller hur han skulle finna den.
I det djupa mörkret hade han beskådat den sista berövelsen på den renaste själ han skådat i sitt liv på jorden. I en ännu mer avlägsen tid hade de båda suttit där han tog farväl av henne sista gången, hon med sin arma, sårade kropp hårt tryckt mot hans. Hennes huvud mot hans bröst, en gemensam smärta hade genomsyrat dem båda. Han hade lovat henne vedergällning, att det aldrig mer skulle ske. Hon hade sett honom i ögonen, hennes ansikte hade varit upprivet av mänskliga naglar och misshandlat av bastanta nävar. Blicken fylldes med hopp, med tacksamhet den gången.
Den gången och flera gånger hade följt då han hade varit maktlös mot hennes öde, tills en dag.
”Det var igår.”, en tår hade frigivit sig från den fuktiga gelatinhinnan som skulle föreställa hans öga, det öga som hade upplevt kärnan till all ondska.
Men dagen innan hade han gjort sig tillkännes, driven av hat, motiverad av sin flammiga kärlek till henne.
De höll om varandra en sista gång innan deras öden skiljdes åt en gång för alla. Han var dömd att vandra denna jord, hon skulle frälsas.
Hennes sår hade läkt och ansiktet var orört första gången på länge.
Sömnen hade kommit som en tyst vän, hennes kropp hade slutligen givit efter för den narkos som den själv hade upplevt efter blodförlusten. Hon hade aldrig kämpat emot.
Där hade han suttit, ordlös. Hans tankar hade översvämmats av vrede, men dem impulserna tvingade han sig kontrollera. Hatet-hade han lärt sig-var ett redskap han använt alltför ofta, men i slutet hade det inte kommit något gott av det. Hela hennes liv hade omgärdats av hat, slutligen även hennes död. Så han sörjde i tystnad och hade även fortsatt tills hans egna kropp hade givit efter för de eventuella köldskadorna, men istället reste han sig upp och beskådade visionen som uppenbarats bakom honom.
Han såg sig om, bakom honom där döden funnit ny boning. Ett hus fullt av sorg, nu en grav. I sitt inre beskådade han svärtan som hotade att svälja huset i sin hotfulla utsträckning. För varje svep trycktes byggnaden en centimeter djupare ner i marken. En centimeter närmare det helvete dit han hade skickat dess herre.
Han blundade och njöt av den kyliga brisen som drog genom hans hår, inatt dog en barbar. Tankarna flög förbi i takt med syret som fångades upp av hans lungor.
Blicken klarnade, han visste inte vart han var ämnad att ta vägen.
Långt borta hördes grenar knaka under vikten från klumpiga steg. Fötter. Tassar. Visselpipor. Skall ekade mot träden. Någonstans från ljudets mittpunkt fladdrade en rad ljusstrålar.
Han sprang.
