Memoirs of an open mind

Stoft af damm cirkulerade i luften, det sken med sin avlägsenhet.

Mattan som en gång hade legat på den plats där jag satt var sedan länge borta. Jag hade två olika minnesbilder från den tiden, en tid då mattan var nyinköpt och hade doftat av lavender och en tid då en undvek att lägga sig på golvet så mycket som möjligt för en risk att kvävas av matans unkna lukt.

Det första minnet kretsade kring barndomen min, när matmor fortfarande levde. Hennes vresiga humör hade växlat om varannan timma, värst av allt hon visste var när någon av oss barn beträdde hennes heliga domän-köket-under tiden hon tillagade maten. Hon blev ytterst ond när någon av oss försökte sig på att knycka åt sig sleven med smet som låg i diskhon.

Ibland lekte min yngre syster med sina dockor på golvet bredvid min säng, då kom matmor av en händelse alltid inspringande, fullt upp med något helt annat och varna henne i en bastant ton om hur oförskämd hon var som grisade ner den dyra mattan. En vacker dag kom vi att finna henne legandes på den matta hon bedårade i en högre grad än oss i en väldigt stark strid med högre makter.

Följande veckor höll sig matmor i sängs till större del av tiden och istället hjälpte hennes alltför vänliga syster oss med underhållningen av huset. Men så kom den dagen-när jag skulle fylla aderton år-då vi till slut beskådade prästens välsignelse en sista gång.

Konstigt nog är det en av mina vackraste minnen som i all sin prakt står sig mot alla de motgångar i livet. Det är med en sann glädje som jag återupplever ljuspunkterna i mitt forna liv.

Följande minne återfinner jag i de stunder när jag förvirrat travar i mörkret, ett desperat hopp att tända det ljus jag så bildligt målar upp i mitt inre. Men ack, ty den tiden när mattan sedermera föråldrades kom att bli den mörkaste av alla sekel i mitt mänskliga liv.

Där låg jag på min halmsäng i den täta luften, till bredden fylld av ångest och vämjan av mina egna små demoner som med tidens försäkring tärt på min kroppsliga hygien som hållning. Mycket till den man i mina egna drömmar hade jag inte kommit att bli, en annan varelse hade istället tagit den positionen.

En syster hade jag inte längre, inte efter det som hon formellt hade uttryckt sig. En lång diskussion hade slutligen avgjorts med henne springandes med tårar i ögonen mot den slitna ekdörren. Jag hade inte varit i mina rätta sinnes lag när jag fortsatte förolämpa min sista ögonsten här på jorden varpå en vas hade träffat mig i huvudet. Jag såg henne aldrig mer. På många vis har jag mig själv att skylla.

Med hennes avsked var jag den ensamme försörjaren över ett hus jag redan låtit förfalla gradvis, fönsterbläcken hade spruckit och färgen flagnat. Det rum min fader (Gud välsigne den stackars människan) tapetserat två dagar efter min födelse hade flagnat samt fallit av. I det rum jag befann mig hade inte vädret lyckats nöta sin väg genom taket riktigt än, resterande rum i huset var skadade av fukten. Min orklöshet hade präglat husets utseende i en oroväckande fart, på bara ett år skulle det nästan bli fallfärdigt.

Den fräna lukten hade funnit sin väg till mina näsborrar och jag hade blickat ut över den ruggslitna-för att inte säga bedrövligt lortiga-mattan som i det kvalmiga skenet hade fattat eld i ena hörnet intill min säng. Mitt förstånd hade varit djupt omskakat och den natten så skadat att jag hade skrattat åt lågorna för att sedan ha rullat ner på dem och lekt med dem. Med en god tur hade mitt onaturliga beteende släckt lågorna. Men elden hade fyllt mitt huvud med visioner kring andliga benägenheter och en fruktan för min systers oskuldsfulla frihet.

Jag hade gripit tag om min faders misskötta jaktgevär som jag sedan länge bevarat i en snidad trälåda intill min säng för den dagen jag än idag räds för, dagen då dörren till mitt hem och fristad skulle gå i lås för alltid samt överge mig till mitt mörka öde. Jag hade begett mig ut i mörkret, åtföljd av älvor som dansat kring mitt ego i en sammansvärjning med mitt inres frustration. De skrattade åt min fåfänga, jag bet mig i läppen.

I sitt hus hade hon sovit, ingen större förvåning ty tuppen själv var på väg att vakna, bredvid mannen som livnärt sig på mitt förakt.

Mer tors jag icke förnimma av risk för att mitt nu sköra sinne skall splittras mot en om än mörkare dal än den jag befinner mig i nu.

Rummets storlek är densamma, jag har bibehållit min halmsäng och tvärs över rummet står den enkla byrån som en gång i livet sken i sin prakt. Men en viss detalj har nu förändrat mina inre vyer, den sista detaljen som befann sig i magisk kontakt med mina ljusare dagar.

Den gamla mattan är borta. Berövad på min sista anknytning till den andra världen ligger jag här i fosterställning, ihopkrupen i en konstant darrning. Synerna jag har framför mig, demonerna som hämmar mitt innersta lugn, det enda motstånd jag innehavade var klenoderna från förr. Men nu hade det gått några dagar sedan jag förlorade min käraste ägodel.

Men dårarna fortsätter skrika, väktarna har inte ägnat så mycket som en blick åt mig sedan min härkomst, kanske var det som hände den ödesdigra natten så pass hemskt att själve djävulen tvingas slå ner blicken för min karaktär. Men då mitt sinne vägrar framkalla bilder för mitt sönderfallande ego, inte heller vill någon förbereda mig för vilken resa jag kommer ta efter döden. På så vis kommer jag aldrig veta varför jag befinner mig inlåst, inlåst på ett dårhus.