Memoirs of an open mind

Den här novellen lovar inte gott för någon. Läs den inte om du känner för att fortsätta ha en fantastisk dag med ett gott lynne och gott samvete. Texten jag frammanat kommer från den djupaste avgrunden av svärta som ligger begraven bortom alla barriärer jag försökt sätta upp genom åren. Då och då tränger lite fram och då skriver jag ner det. Ni har blivit varnade.

 

När Lina vaknade var allting ödelagt.

Hon blickade ut över horisonten. Den världen hon en gång kände till hade nu förvandlats till stoft, som en sommarmorgon nersköljd i rännan av regnet vars ursprung kommer från de gråa molnen i skyrarna. Hon hade inget minne över vad som hade hänt under natten då hon mot all förmodan skulle ha legat tryggt nerbäddad i sin säng. Lina var rädd.

 

 

Charles gav ifrån sig ett skrik av smärta och misär som bara kan framkallas av en faders förlust. Ty han hade precis förlorat det han höll av mest i hela världen. Skriket ekade mot väggarna i ruinerna av byn som en gång varit orörd och frusen i tidens grönska, nu var de enda kvarlevorna svarta fasader av nedbränt trä, en eld som längesedan givit upp sin låga. Charles hade lagt sig över den plats där hon en gång hade suttit. Oviljan att röra på sig hade plötsligt infunnit sig, för vad tjänade det till att leva? Han hade absolut ingenting att leva för nu när både hans fru och barn var borta ur denna världen.

 

Lina gick varsamt över en gammal gata som verkade ha blivit mer påverkad av det något hon inte riktigt kunde förstå, men som dragit sina svarta klor över landet och förändrat den en gång stillfulla konturen av fridfullt liv till oigenkänlighet. Inget var sig likt längre och Lina kunde inte förmå sig att sluta gråta, hon var så rädd. Hon visste inte var hon var, inte heller vart hon skulle och allra minst vad hon skulle göra. Allt var så nytt, så hemskt men vad som skrämde henne mest av allt var tystnaden. En stilla, vaksam tystnad som levde sitt liv i exil på planeten i denna stund. En tystnad vars karaktär var av en enstöring, den tillät ingen inkräkta på dess revir, och reviret verkade sprida sina skuggor så långt Lina kunde se. Hon vågade inte yttra sig för hon visste att tystnaden förlät ingen. Linas snyftningar var knappt uppfattbara av henne själv, men de fanns där det visste hon.

 

Charles hade legat orörlig på det dammiga golvet i timmar. Han utgick från att det hade varit timmar sedan han senast var produktiv. Magen kurrade men Charles var ändå inte hungrig, hans armar och leder värkte från den obekväma ställningen men Charles kände ingen smärta. Charles kände ingenting längre. Alla känslor, alla impulser och reflexer, den minsta instinkt han hade levt med var nu överskuggad av en saknad. Denna saknad var så stor att hans hjärta inte längre ville slå i en jämn takt, och därmed ville heller inte hans hjärna fungera som den förväntades göra. Det brände i hans mage, hjärtat ersattes med ett stort hål, ett vacuum utan ände. Så ont det gjorde att förlora de två kvinnliga varelserna i sitt liv som han hade älskat.

 

Lina hade suttit ner ett tag nu, hur länge visste hon inte. I skolan hade Lina aldrig varit bra på uppskattningar, hon hade aldrig brytt sig om frökens anmärkningar eller heller lyssnat på fröken när hon sagt åt henne att åtminstonde försöka för hon trodde inte på att dessa uppskattningar skulle vara av någon nytta i framtiden. Lina hade antagit att om hon nu skulle behöva uppskatta någonting i framtiden skulle hon väl lära sig av erfarenhet hellre än av uppmaningar från en fröken i fjärde klass. Så fick det bli, nu ångrade hon sin envisa bitterhet. Tårarna föll ner mot marken och begravdes av askan som fjäderlätt hade flugit upp i små virrvarr för hennes nakna fötter när hon hade flyttat på sig lite. Askan föll sedan sakta ned och lade sig till ro mellan hennes tår. Lina var hungrig och trött men visste inte hur hon skulle få tag på någon mat. Allting var så ödelagt. Ensamheten är en börda inget barn skall behöva utstå.

 

Charles sorg hade till slut knäckt honom. Blicken från Johannas livlösa ögon hemsökte honom gång på gång och vetskapen om att hans dotter antagligen var ensam, förintad, eller något värre var mer än vad en fader skall hantera på en och samma gång. Hans mening med livet hade i elva år varit att göra allting för sin familj, som han älskade och höll av mer än allting i världen. Nu hade hans dröm tagits ifrån honom och i sorgen fann han endast en vän att luta sig mot, döden. Charles ryckte loss en kabel från den enda väggen i huset som fortfarande var någorlunda hel, han slet så hårt det gick med sina sista krafter och skar sig när plasthöljet lossnade och den nakna koppartråden sjönk in i huden.

 

Lina ryckte till med en sorg hon inte förstod sig på. Hon var för ung för att begripa vad som precis hade hänt, det var som om någonting inom henne precis hade förmultnat och sjunkit ihop. En del av henne saknades, det visste hon. Tårarna började falla igen.

 

Charles log åt sin döda fru, i livet hade hon varit lugn och harmonisk. Charles hade älskat hennes stillsamma personlighet. I döden var Johannas ögon inte det minsta fridfulla, hon var vettskrämd. En rädsla som bara lovade mer lidande.
”Farväl Hanna, förlåt mig min älskade dotter. Jag kunde inte hitta dig.”

De säger att innan döden så passerar livet förbi i revy. Inte för Charles, istället insåg Charles att han aldrig hade letat efter sin dotter eftersom han befarat det värsta. Han ville inte veta och hade därför inte ens försökt. Med en sista suck ångrade Charles sitt sista beslut samtidigt som hans ögon slöts och livet mynnade ut i askan under hans fötter som nu hängde lealöst några centimeter ovanför marken.