Blodomlopp
Som snö föll det ned på hans tunga.
En smak av kol när den rörde vid, en stank av död och förruttnelse när han kände den sväva förbi.
Ett skalv ekade och han slöt sina händer så att knogarna vitnade. Han var inte rädd, nej, faktum var att han inte var något alls längre. Allt hopp var förlorat i hans ögon, inte för att han någonsin hade funnit något att hoppas på, utan för det enkla faktum att han helt enkelt hade tappat lusten att känna. De sista tankarna innan han stupade för fiendens kula var lyckan att slippa se sig om en sista gång, känslan att allting skulle ta slut, denna förbannade närvaro bland blinda profeter.
När han slöt sina ögon kunde han känna hur hjärtat smärtsamt försökte kämpa för sin rätt att bulta, en kall närvaro hade lagt sig över honom och hans bröst värkte, som om självaaste liemannen hade valt att göra honom den äran att begrava sina långa klor i hans bröstkorg. Nej, han visste att han inte ens förtjänade ett farväl, ty vad hade han åstadkommit i denna värld?
Mänskligheten är kall och självisk, han hade ägnat hela sin ungdom åt att älta sig i sin egen sorg. Alla misstagen som han begick skyllde han på människans ego, aldrig var det hans egna fel att folk övergav honom. Vänner försvann åt sina håll, ingen mindes honom och slutligen var han alldeles ensam på slagfältet. Ingen skulle besöka hans begravning, ingen skulle gråta när minnet av honom återberättades på middagar. Ilskan över hur människor valde att ge sig av, strunta i honom blev till slut det enda som ältade i kroppen. Varje dag förvandlade hans smärta till ett så djupt ingrott hat för andra människors lycka att han tappade sin egen identitet. När han väl slog sig ned för att återigen skriva ett stycke på det ark som stått tomt så pass länge, mindes han inte längre vem han var.
Absolut värst var det när han insåg att även då han var villig att överge sin ilska, när han var beredd för att återigen försöka finna sig själv, fanns där ingen som ville stå vid hans sida och hjälpa honom.
En droppe föll ned på hans kind. Andetagen blev allt kortare, med större mellanrum. Ögonen slöts ännu inte. Han tvingade sig själv att åtminstonde känna något innan hans timma var slagen. Att återigen få känna kärlekens sötma, misstagets oro eller rädslans sting.
Men han kände inget.
Hur hade han hamnat här?