Landet bortom ingenstans
Jag faller i tu och kommer aldrig ta mig samman, jag har bestämt mig.
Farväl tankar, farväl vänner jag aldrig riktigt kände. Jag beger mig av till landet bortom ingenstans.
Där slår aldrig knopparna ut och träden svajar inte, där skäller ingen hund och där leker inga barn på lekplatser som aldrig någonsin funnits. Där skrattet aldrig hörs och namnen aldrig nämns, där besvikelsen aldrig brinner djupt i våra sinnen och hjärtlösa skuggor aldrig skär genom våra hjärtan.
Jag kommer ha ett eget hus utan namn, där jag aldrig kommer slå mig till ro. Runt huset kommer gräset aldrig växa och inga blommor gro. Huset mitt kommer vara det vackraste monumentet av de alla! Utan fönster och färg, utan brädor eller tegel, inga tapeter eller målningar, med en inredning av möbler som aldrig fanns. Där kommer jag aldrig få uppleva stunder värda att sakna eller älska.
Där inga chanser kommer försummas och inga människor kommer råkas vid. Där vill jag bygga mitt hus, näst intill vägen utan ände bredvid den bottenläsa floden. Mina grannar kommer vara många, men de kommer aldrig finna mig. Där mitt hus står kommer de se en skugga, dit jag går kommer de aldrig finna lycka. Jag beger mig av till landet bortom ingenstans.
I ett land där inga människor ljuger kommer jag att gå på min ändlösa promenad. Genom en stad utan ljus, med fasader som aldrig kommer kännas som hem. Familjer kommer aldrig få ro och par kommer aldrig älska varandra.
I jorden kommer jag aldrig att begravas och mina kvarlevor aldrig att sörjas. Efter år av tidlöshet kommer jag inte vara ett ämne att prata om på min dödsdag bland släktingar som aldrig fanns. Barn kommer ej fråga "Vem var han?", för jag kommer att vara i landet bortom ingenstans.