Death by gambling (The Fisherman I)
“Death is a fisherman, the world we see
His fish-pond is, and we the fishes be;
His net some general sickness; howe'er he
Is not so kind as other fishers be;
For if they take one of the smaller fry,
They throw him in again, he shall not die:
But death is sure to kill all he can get,
And all is fish with him that comes to net.”
- Death is a fisherman, Benjamin Franklin
“I am the Devil, the Devil I am,
And I wait for the coming of an innocent man.
Be he young, or be he old,
Be his pockets full of gold,
Be he happy, or rich, or wise,
Be the ocean as blue as his eyes.
I wait for the coming of the midnight hour,
I'll pickle his soul and turn it sour,
For once his innocent heart I see,
That innocent man belongs to me”
- The Darkness, unknown author
En sen Oktobernatt klev jag över tröskeln, ut i det kyliga ovälkomnande höstmörkret. Kvällen hade sedan några timmar tillbaka begravt sina klor i vad som tidigare hade varit en mycket vacker dag, en romantikers sanna dröm med fallande röda löv från träden och ett lugn som verkade finna en plats i varje mans hjärta. Fast natten hade andra planer, för världen och så även för mig.
När jag lade min hand på dörrklykan hade jag inte den blekaste för vad som skulle hända mig bara några minuter efter att jag lämnade pokerlokalen. Redan då kändes situationen olustig på något vis, fast den känslan skyllde jag för det mesta på den kolossala mängden papp, lakan, cashish som jag satt sprätt på därinne och den nästan fullt så stora mängd jag hade vunnit tillbaka. Att försöka få grepp om vilka summor det handlade om gjorde mig så yr så jag valde att inte tänka mer på dem tills jag kommit hem och kunde ta chansen att i lugn och ro räkna över inkomst kontra utgift. På förhand hade jag en viss aning om hur mycket jag hade gått back, det var inte världens väsen men likväl darrade mina knän över tanken på hur mycket jag nästan hade förlorat. En kick utan dess like.
En sann besatthet för Fru Fortuna och hennes alla spel brukar oftast grundas i en patetisk dröm för vinst men där du egentligen, medvetet eller undermedvetet, förlorar för att känna den bestraffning som hjärnan doserar ut i form av neurotiska pulser. Kicken kan beskrivas som ett antiklimax, likväl är folk så pass sålda på konceptet att de ofta gör korkade val bara för att känna sig som losers. Jag hade aldrig trott att jag kunde höra till denna sorgliga skara män, för det var nästan bara män som spelade så högt hade jag lärt mig, fast på senare tid hade jag likt en åskådare bevittnat hur jag själv tog större och större risker. För varje spel jag spelade riskerade jag att förlora mer än vad jag vunnit in på en tidigare runda, det hela resulterade i att jag nästan förlorat både mitt hus och min bil vid tre tillfällen redan denna vecka. Som tur var hade jag ett flyt olikt något jag någonsin skådat förut. Visst, jag vann inte alltid men sedan så förlorade jag kanske bara bråkdelar.
”Du måste sluta.” sade jag för mig själv. ”Det här var sista gången.” men det var inte sista gången, det var det aldrig.
Dörren öppnades, som av sig själv. Frågar du mig idag kan jag inte säga med en 100% säkerhet om det var jag som verkligen knuffade upp den sega järndörren eller om den faktiskt bara gled upp. Här har jag inget minne.
Regnet piskade mot mitt bara ansikte, inom bråkdelen av en minut hade min ytterrock sugit åt sig all fukt och var dyblöt. Nu började mina kläder också bli fuktiga.
”Fan också!”
Vattenstrålarna som träffade de få centimeter hud jag låtit vara bar kunde bara beskrivas som is under construction. Sekunden som en droppe slog mitt ansikte tog vinden över och fullföljde övergreppet som resulterade i att varje slag kändes som ett spjut av is slungat rakt på mig med en smärtsam hastighet.
Jag drog ner hatten så djupt jag kunde över pannan och fällde upp rockens krage, det hjälpte lite men jag visste redan här att placeboeffekten var starkare än något annat.
För att spara på tiden svängde jag av innan Forsgränden där jag tordes minnas en genväg via en allé i anslutning till en mindre väg, denna allé var lyckligtvis väldigt impopulär bland busar och blådårar trots sin potential till att kunna bli en riktigt knarkarkvart. Den var dunkel, mörk, övergiven samt luktade starkt av sopor och… Klor? Anledningen, som jag trodde, till att den inte användes till ett annat syfte än för att dölja sopor i kontainrar var antagligen för att det var på tok för lätt att komma åt den här allén från vägen intill. En person som blev rånad skulle snabbt kunna få hjälp och polisen var snabbt på plats om någonting hände. Dessutom mullrade det något fruktansvärt märkte jag.
Mina steg var snabba, fast det räckte inte för att jaga bort den obehagliga känslan av att någonting övervakade mig. Halvvägs genom allén vände jag mig om tvärt, vilket var helt olikt mig. I skuggorna av den sista lyktstolpen precis vid änden som jag lämnat tyckte jag mig skymta en svag rörelse. Fast å andra sidan trodde jag att jag såg Frank Sinatra idag på casinot, för mycket kokain. Fan, jag måste nog lägga av med att bruka så ofta. Det räcker med en eller två i veckan på sin höjd, man ville hålla sig classy så länge det gick.
Ett ljud hördes framför mig.
Jag är ingen rädd människa. Har aldrig varit. När jag höll på att falla från kojan i äppelträdet vid sex års ålder skrek jag aldrig, inte heller när min äldre bror knuffade av mig från sin moped när den körde i 45km/h, en händelse som resulterade i att jag slog mig väldigt ordentligt samt råkade ut för tre rappa slag från min far. Men jag skrek aldrig. Första gången jag tog en människas liv blev inte mina handflator svettiga och när jag tvingades avliva grannens katt för att den väckte mig tre nätter i rad fanns det ingen rädsla i mina ögon.
Fast när jag hörde ljudet framför mig förstod jag allvaret och drog min pistol.
”Vem är det?” försökte jag fråga så lugnt och sakligt som möjligt, fast adrenalinet och rädslan överrumplade mig så till den milda grad att rösten förrådde mig, första gången under mina 24 år i livet.
Inget svar.
Pistolen i högsta hugg. Ett steg. Två steg.
Jag började promenera varsamt, det kunde ju för Guds skull inte vara mer än fyrtio meter kvar? Hur mesig kan någon vara? Jag hade ju varit med om situationer tusen gånger värre än just denna!
En smäll kom från en av kontainrarna.
”Vem fan är det?!” skrek jag rakt ut.
En mörk skepnad gled fram ur det absoluta mörkret mot mig, den svepte fram på ett onaturligt sätt som endast går att se på film. Jag kunde endast beskriva denna skepnad som en koncentrerad skugga format till en halvt mänsklig skepnad.
”God kväll.” kom en viskning från skepnaden.
”Vad är det du vill mig?” jag var stel av skräck.
”En stund av din tid. Men bara en liten stund.” svarade skepnaden.
Jag förstod inte mycket men lät mig inte hållas, för jag var en nyfiken människa och min nyfikenhet verkade prioriteras framför min rädsla av mig själv. ”Du har en stund, så fram med språket!”
”Som jag förstår det har du sedan länge avvikit från den väg som en gång gavs av Herren åt dig. Listan är lång, har jag fel än så länge?”
Än en gång blev jag förvånad, men skepnaden ljög inte om man skulle gå efter meriten att leva som en god kristen. ”Du har rätt. Om det är Bibeln du följer.”
”Bibeln? Vem tror helt ärligt på att jag skulle följa en bok som människan skrivit? Det är lika absurt som att du skulle följa lagstadgar som skrivits av en tioåring. Det finns ingen logik i det hela. Nej, vad jag talar om är såklart din totala oförmåga att neka en sann vadslagning. Din inkompentens att inte kunna se en överrenskommelse, inte ens när du faktiskt skrivit under den med eget blod.”
Jag sneglade på skepnaden.
”Hur tror du att din tur varit så pass stark? För slumpen lägger alltid dina odds emot dig, det gör inte jag. När dina strategier stagnerade i takt med att du började leva dekadent ingrep jag. Nu är det du som skall betala ditt pris, tjänster och gentjänster.”
Jag började förstå vem skepnaden var, vad han ville. ”Men jag trodde att det krävdes ett kontrakt och en underskrift för någon sådan överrenskommelse.” fick jag till slut fram.
”Enligt Bibeln? Välkommen till verkligheten. Du skrev under kontraktet automatiskt när ditt rationella tänkande gick samma väg som dina pengar kunde ha gått.” våldnaden skrattade. ”Du skulle ha insett att kortspel bara är ett djävulens knep, där har Bibeln faktiskt rätt.”
”Åh herregud…” mumlade jag.
”Nja, Fadern vår är tyvärr ganska ointresserad för dig. Vilken tur då att jag inte delar hans trista syn över människans godhet. Ni förtjänar att ha lite roligt! Så kom igen nu, nu skall jag personligen se till att du och jag kommer spendera en evighet med att ha kul.”
His fish-pond is, and we the fishes be;
His net some general sickness; howe'er he
Is not so kind as other fishers be;
For if they take one of the smaller fry,
They throw him in again, he shall not die:
But death is sure to kill all he can get,
And all is fish with him that comes to net.”
- Death is a fisherman, Benjamin Franklin
“I am the Devil, the Devil I am,
And I wait for the coming of an innocent man.
Be he young, or be he old,
Be his pockets full of gold,
Be he happy, or rich, or wise,
Be the ocean as blue as his eyes.
I wait for the coming of the midnight hour,
I'll pickle his soul and turn it sour,
For once his innocent heart I see,
That innocent man belongs to me”
- The Darkness, unknown author
En sen Oktobernatt klev jag över tröskeln, ut i det kyliga ovälkomnande höstmörkret. Kvällen hade sedan några timmar tillbaka begravt sina klor i vad som tidigare hade varit en mycket vacker dag, en romantikers sanna dröm med fallande röda löv från träden och ett lugn som verkade finna en plats i varje mans hjärta. Fast natten hade andra planer, för världen och så även för mig.
När jag lade min hand på dörrklykan hade jag inte den blekaste för vad som skulle hända mig bara några minuter efter att jag lämnade pokerlokalen. Redan då kändes situationen olustig på något vis, fast den känslan skyllde jag för det mesta på den kolossala mängden papp, lakan, cashish som jag satt sprätt på därinne och den nästan fullt så stora mängd jag hade vunnit tillbaka. Att försöka få grepp om vilka summor det handlade om gjorde mig så yr så jag valde att inte tänka mer på dem tills jag kommit hem och kunde ta chansen att i lugn och ro räkna över inkomst kontra utgift. På förhand hade jag en viss aning om hur mycket jag hade gått back, det var inte världens väsen men likväl darrade mina knän över tanken på hur mycket jag nästan hade förlorat. En kick utan dess like.
En sann besatthet för Fru Fortuna och hennes alla spel brukar oftast grundas i en patetisk dröm för vinst men där du egentligen, medvetet eller undermedvetet, förlorar för att känna den bestraffning som hjärnan doserar ut i form av neurotiska pulser. Kicken kan beskrivas som ett antiklimax, likväl är folk så pass sålda på konceptet att de ofta gör korkade val bara för att känna sig som losers. Jag hade aldrig trott att jag kunde höra till denna sorgliga skara män, för det var nästan bara män som spelade så högt hade jag lärt mig, fast på senare tid hade jag likt en åskådare bevittnat hur jag själv tog större och större risker. För varje spel jag spelade riskerade jag att förlora mer än vad jag vunnit in på en tidigare runda, det hela resulterade i att jag nästan förlorat både mitt hus och min bil vid tre tillfällen redan denna vecka. Som tur var hade jag ett flyt olikt något jag någonsin skådat förut. Visst, jag vann inte alltid men sedan så förlorade jag kanske bara bråkdelar.
”Du måste sluta.” sade jag för mig själv. ”Det här var sista gången.” men det var inte sista gången, det var det aldrig.
Dörren öppnades, som av sig själv. Frågar du mig idag kan jag inte säga med en 100% säkerhet om det var jag som verkligen knuffade upp den sega järndörren eller om den faktiskt bara gled upp. Här har jag inget minne.
Regnet piskade mot mitt bara ansikte, inom bråkdelen av en minut hade min ytterrock sugit åt sig all fukt och var dyblöt. Nu började mina kläder också bli fuktiga.
”Fan också!”
Vattenstrålarna som träffade de få centimeter hud jag låtit vara bar kunde bara beskrivas som is under construction. Sekunden som en droppe slog mitt ansikte tog vinden över och fullföljde övergreppet som resulterade i att varje slag kändes som ett spjut av is slungat rakt på mig med en smärtsam hastighet.
Jag drog ner hatten så djupt jag kunde över pannan och fällde upp rockens krage, det hjälpte lite men jag visste redan här att placeboeffekten var starkare än något annat.
För att spara på tiden svängde jag av innan Forsgränden där jag tordes minnas en genväg via en allé i anslutning till en mindre väg, denna allé var lyckligtvis väldigt impopulär bland busar och blådårar trots sin potential till att kunna bli en riktigt knarkarkvart. Den var dunkel, mörk, övergiven samt luktade starkt av sopor och… Klor? Anledningen, som jag trodde, till att den inte användes till ett annat syfte än för att dölja sopor i kontainrar var antagligen för att det var på tok för lätt att komma åt den här allén från vägen intill. En person som blev rånad skulle snabbt kunna få hjälp och polisen var snabbt på plats om någonting hände. Dessutom mullrade det något fruktansvärt märkte jag.
Mina steg var snabba, fast det räckte inte för att jaga bort den obehagliga känslan av att någonting övervakade mig. Halvvägs genom allén vände jag mig om tvärt, vilket var helt olikt mig. I skuggorna av den sista lyktstolpen precis vid änden som jag lämnat tyckte jag mig skymta en svag rörelse. Fast å andra sidan trodde jag att jag såg Frank Sinatra idag på casinot, för mycket kokain. Fan, jag måste nog lägga av med att bruka så ofta. Det räcker med en eller två i veckan på sin höjd, man ville hålla sig classy så länge det gick.
Ett ljud hördes framför mig.
Jag är ingen rädd människa. Har aldrig varit. När jag höll på att falla från kojan i äppelträdet vid sex års ålder skrek jag aldrig, inte heller när min äldre bror knuffade av mig från sin moped när den körde i 45km/h, en händelse som resulterade i att jag slog mig väldigt ordentligt samt råkade ut för tre rappa slag från min far. Men jag skrek aldrig. Första gången jag tog en människas liv blev inte mina handflator svettiga och när jag tvingades avliva grannens katt för att den väckte mig tre nätter i rad fanns det ingen rädsla i mina ögon.
Fast när jag hörde ljudet framför mig förstod jag allvaret och drog min pistol.
”Vem är det?” försökte jag fråga så lugnt och sakligt som möjligt, fast adrenalinet och rädslan överrumplade mig så till den milda grad att rösten förrådde mig, första gången under mina 24 år i livet.
Inget svar.
Pistolen i högsta hugg. Ett steg. Två steg.
Jag började promenera varsamt, det kunde ju för Guds skull inte vara mer än fyrtio meter kvar? Hur mesig kan någon vara? Jag hade ju varit med om situationer tusen gånger värre än just denna!
En smäll kom från en av kontainrarna.
”Vem fan är det?!” skrek jag rakt ut.
En mörk skepnad gled fram ur det absoluta mörkret mot mig, den svepte fram på ett onaturligt sätt som endast går att se på film. Jag kunde endast beskriva denna skepnad som en koncentrerad skugga format till en halvt mänsklig skepnad.
”God kväll.” kom en viskning från skepnaden.
”Vad är det du vill mig?” jag var stel av skräck.
”En stund av din tid. Men bara en liten stund.” svarade skepnaden.
Jag förstod inte mycket men lät mig inte hållas, för jag var en nyfiken människa och min nyfikenhet verkade prioriteras framför min rädsla av mig själv. ”Du har en stund, så fram med språket!”
”Som jag förstår det har du sedan länge avvikit från den väg som en gång gavs av Herren åt dig. Listan är lång, har jag fel än så länge?”
Än en gång blev jag förvånad, men skepnaden ljög inte om man skulle gå efter meriten att leva som en god kristen. ”Du har rätt. Om det är Bibeln du följer.”
”Bibeln? Vem tror helt ärligt på att jag skulle följa en bok som människan skrivit? Det är lika absurt som att du skulle följa lagstadgar som skrivits av en tioåring. Det finns ingen logik i det hela. Nej, vad jag talar om är såklart din totala oförmåga att neka en sann vadslagning. Din inkompentens att inte kunna se en överrenskommelse, inte ens när du faktiskt skrivit under den med eget blod.”
Jag sneglade på skepnaden.
”Hur tror du att din tur varit så pass stark? För slumpen lägger alltid dina odds emot dig, det gör inte jag. När dina strategier stagnerade i takt med att du började leva dekadent ingrep jag. Nu är det du som skall betala ditt pris, tjänster och gentjänster.”
Jag började förstå vem skepnaden var, vad han ville. ”Men jag trodde att det krävdes ett kontrakt och en underskrift för någon sådan överrenskommelse.” fick jag till slut fram.
”Enligt Bibeln? Välkommen till verkligheten. Du skrev under kontraktet automatiskt när ditt rationella tänkande gick samma väg som dina pengar kunde ha gått.” våldnaden skrattade. ”Du skulle ha insett att kortspel bara är ett djävulens knep, där har Bibeln faktiskt rätt.”
”Åh herregud…” mumlade jag.
”Nja, Fadern vår är tyvärr ganska ointresserad för dig. Vilken tur då att jag inte delar hans trista syn över människans godhet. Ni förtjänar att ha lite roligt! Så kom igen nu, nu skall jag personligen se till att du och jag kommer spendera en evighet med att ha kul.”
Kommentarer
Trackback