Dörren som aldrig stängdes
”Hon var min musa.” var det första jag sade till Evert efter en lång och obekväm tystnad.
”Har du försökt med aspirin?” frågade Evert, han hade inte den blekaste aning om vad jag egentligen menade. Det var okej, allt jag ville egentligen var att prata med någon, om denna någon var helt okapabel att varken förstå eller levera något halvdant råd så var det okej.
”Allt jag behövde fans hos henne, men det hade slitit mig i stycken om jag gjorde något åt det. För hade jag gått den vägen skulle den fasad av lycka jag byggt upp inombords krossas i takt som vi förstörde vårat förhållande. Hade vi å andra sidan inte gått skilda vägar skulle våran relation sinsemellan förgiftat allt i mitt liv, varenda grundsten hade krackelerat.” jag stirrade ner i min kopp kaffe. ”Än viktigare var att inse hur nära bristningsgränsen vi faktiskt låg. Skulle någon överhuvudtaget uttrycka en önskan om att ta steget över den farligasta gränsen av de alla så hade det varit kört. Att umgås var som att promenera ledigt genom ett minfält!”
Evert såg knappast imponerad ut. Hans ögon speglade en tomhet spetsad av desillusionens absinth kallad förvirring. ”Hörrödu Hanna.” Evert svalde, hans högra hand började avteckna en gest i luften, jag förstod den inte. ”Det är inte så enkelt det där med pojkvänner. Allting är baserat på en väldigt, öh, osäker grund i sig. Vi är inte skapta för att vara lyckliga. Förlåt om jag inte är till någon hjälp, men jag måste hemskt mycket säga adjö. Jobbet kallar och, ja du vet hur det e!”
Jag nickade.
Evert lämnade kafeterian. Återgick till sin rutin, sin vardag. Kvar blev jag. Min kropp med en önskan att bli en del av någons vardag, smaka på hur det var att vara en bit av min krets vänner. Fast jag satt bara stilla med blicken fäst på ett intet bortom mjölkautomaten. Jag kände mig inte som en del av någons vardag, jag kände mig knappt som en del av mitt eget liv längre, som ingenting. Enda tecknet på att jag var vid liv var min puls och de stadiga, tunga, andetagen som tycktes vara mina egna. Min kropp var inte längre närvarande, det var som om själen för längesedan lämnat kroppen, tvingad att spendera resten av sin tid i förrutnelse tillsammans med det enerverande medvetandet som inte gjorde något annat än analyserade och beräknade.
Ja. Så var det. Själen min hade flytt fältet, tillsammans med Hanna.
Hon hade blivit en del av mig på ett sätt jag aldrig tidigare erfarit sig vara möjligt. Dagen hon hade kommit till hade skapat en smäll av alldeles för stora magnituder, jag hade fått skuldkänslor bara av tanken. När hon väl hade börjat dra mig in i sin underliga värld kunde jag inte motstå, och så började ett långvarigt förhållande som skulle sträcka sig i vad som kändes som en oändlighet men som bara var en kort tid i våra mänskliga liv. Fast under denna korta tid hann Hanna förändra mig från grunden, hon hade tagit tag i min källkod och skrivit om den till viss del. Jag fungerade fortfarande men verkade stöta på helt nya buggar.
Min besatthet slutade inte där, för när Hanna var färdig med mig kunde jag inte acceptera faktum: aldrig mer få återse det som vi båda hade haft. Hon blev ett abstrakt, en allegori för någonting större, något jag inte längre kunde åstadkomma.
Hannas försvinnande blev min förlust, hennes försvinnande skapade mitt ointresse för världen och alla dess grådassiga vyer.
Värst av allt var det faktum att hennes egentliga försvinnande faktiskt till viss del var mitt fel, men att jag sedan lång tid tillbaka förlagt informationen till vad som krävdes för att ställa allt till rätta.
Jag kan helt enkelt inte redogöra för varför vi aldrig tog det slutgiltiga steget och kan bara spekulera om konsekvenserna av ett sådant val idag, var det verkligen så självklart att vi hade förstört varandra och vårat förhållande? Skulle vi inte ha varit perfekta för varandra? För sent nu.
Men sanningen är den att allt som hade räckt var fyra små ord, fyra separat helt obetydliga ord men som tillsammans formade en stark tillhörighet. Dessa fyra ord var den nyckel båda valde att svälja, för att slippa nyttja mot varandra. Var vi för rädda? Var vi blyga? Kunde det ha inneburit en större uppoffring än vad någon av oss var beredd att ta? Spekulationer.
Här sitter jag idag. I kafeterian på min skola, utan någon som egentligen förstår mig. Alla tycker jag är konstig. De säger att mitt förhållande till mina karaktärer inte är annat än fantasi, något ohälsosamt. Fast vad vet de egentligen? Deras fantasi är bara inte stark nog.